Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 4 augusti 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 I DU N 18V>3
Bevingade vänner.
in.
Inhemska burfåglar.
För Idun af L. E. Björkman.
"I dessa tider, då äfven damerna gripits af fö-
tt» sterländsk hänförelse, fruktar jag ajt tilläfven-
tyrs liafva ådragit mig en eller annans ogunst
genom att i ett par föregående uppsatser hafva
framhållit utländska burfåglar. Då jag nu går att
redogöra för några inhemska, löper jag kanske
fara att stöta på Charybdis, under det jag und-
viker Scylla, ty måhända skola somliga djurskydds-
vänner anmärka, att, om det än kan försvaras, att
man håller fåglar fångna, hvilka födts i fången-
skapen, det dock är grymhet att innespärra så-
dana, som varit i åtnjutande af sin frihet. Men
hvar och en, som haft dylika fåglar och som be-
handlat dem ml, vet, att de, efter allt att döma,
trifvas förträfligt i fångenskapen och bevisa detta
genom sitt muntra väsen och sin lifliga sång.
Stundom bänder det ock, att en sådan »fånges
flyger fritt ut och in genom fönstret och bevisar,
att han alls icke har lust att öfvergifva »fången-
skapen». Fåglarne äro i hög grad underkastade
vanans makt, så att man med fullt skäl på dem
kan tillämpa ordspråket: vanan är halfva naturen.
Bäst ägna sig för buren fåglar, hvilka som full-
fjädrade ungar tagits ur boet, men deras matande,
tills de själfva kunna taga sin föda, är besvärligt.
Ett oeftergifligt villkor för de inburade fåglarnas
trefnad är, att de hafva stort utrymme, så att de,
i öfverensstämmelse med sin natur, kunna öfva
sina vingar.
En del insektätande fåglar, såsom näktergalar,
åtskilliga sylvia-arter med flere, hållas i bur, men
deras skötsel är svårare än de fröätande fåglarnas.
Det är några af de sistnämnda, som här skola blifva
föremål för vår uppmärksamhet. Vi börja med
Steglitsen.
Knappast torde någon annan af våra vilda fåg-
lar ägna sig så väl för buren eller kunna påräkna
damernas gunst i så hög grad som steglitsen.
Hans praktfulla fjäderskrud och vackra figur, hans
muntra, nästan koketta rörelser, hans höga, fyl-
liga, vackra sång, som han i fångenskapen fort-
sätter alla årstider, utom under ruggningstiden,
hans klokhet och lätta tämjbarhet äro egenskaper,
som nödvändigt måste göra honom till gunstling
hos fågelvännerna.
Hans födoämnen under vilda tillståndet äro frön
af tistel, grodblad (»kämpar»), lejontand, vägvårda,
salat, kål med flera, äfvensom alfrö om vintern.
Allt det där kan man äfven gifva den fångne få-
geln, men eljes ger man honom vallmofrö, kana-
riefrö och något bampfrö jämte grönt om som-
maren.
Steglitsen älskar ljus, hvarför han bör ha en
ljus plats, dock så, att han icke utsättes för so-
lens brännande strålar, utan åtminstone har någon
skugga i buren. Isynnerhet under ruggningstiden
bör fågeln ha en dragfri plats i närheten af ett
fönster, ty ljuset är ett villkor för att hans nya
fjädrar skola få samma klara färger som de
gamla.
Steglitsarne häcka i fångenskapen. Äfven kan
man para steglitshanen med kanariehona, då ibland
vackra afkomlingar erhållas. Dessa bastarder äro
fruktsamma.
Man kan dressera steglitsen till att göra alle-
handa små konststycken, såsom att medels ett
snöre men näbbet och klorna själf upphissa till
sig ett litet ämbar med föda eller vatten, att flyga
ut och åter vända tillbaka till handen, när man
ropar på honom, att sjunga, sittande på fingret
och så vidare.
Vid god vård uppnår steglitsen en hög ålder.
Man har exempel på, att en steglits lefvat i 18 år
i bur.
Grönsiskan.
Grönsiskan är en särdeles älskvärd fågel, som
med sin oförbränneliga munterhet lifvar upp sin
omgifning, Hon är en riktig Sanguiniker, hon är
ständigt i rörelse, än hoppande på pinnarna, än
klättrande på burens galler, dessemellan sjungande
en liten stump. Är hon i sällskap med andra
fåglar, kommer hon fort i gräl, men nästa ögon-
blick är vänskapen återställd och siskan sjunger
sin kvittrande sång, hvilken, trots sin enkelhet,
är ganska angenäm, men tyvärr ofta afbrytes af
ett obehagligt »gä gä gä gäh». Få dagar efter
det grönsiskan blifvit fångad, sjunger hon i buren,
och hon blir snart mycket tam. Jag hade en gång
två grönsiskehanar, hvilka fingo flyga fritt ut i
rummet. När jag hvissladé på dem, kommo de
och satte sig på min hand, i hvilken jag då van-
ligen hade några hampfrön. Då jag satt vid mitt
skrifbord, sutto fåglarna ofta på hvar sitt hörn af
ryggstödet till min skrifstol, kvittrande af hjärtans
lust. Där somnade de ibland också om aftnarna.
Grönsiskan födes med vallmofrö, sommarryps,
hampfrö, kanariefrö, hirs och hafregryn. Alfrö
tycker hon mycket om. Om grönsiskan .såväl som
alla burfåglar gäller detsamma, som ofvan sagts
beträffande steglitsen, att nämligen deras bur un-
der ruggningstiden bör stå på ett rätt ljust ställe,
såvida man önskar att fjäderskruden skall få sin
vackra, lifliga färg.
Grönsiskorna para sig i fångenskapen.
Hämplingen.
Som prydnagsfågel duger hämplingen ej, ty hans
färg är alltför anspråkslös. Men den sanna ta-
langen döljer sig ju ofta under en anspråkslös
yta. Så är ock förhållandet här, hämplingen öf-
verträffar alla andra af våra fröätande fåglar så-
som sångare, och det är för dess vackra sångs
skull han hålles i bur. Såsom sångare är han
mycket begåfvad och lär sig lätt andra fåglars
sångstrofer, men hans egen sång är dock den
vackraste.
Det bästa fodret för hämplingen är rypsfrö.
Han blir lätt för fet, hvarför starka fodermedel
böra undvikas. Sålunda bör hampfrö icke gifvas
i större portioner. Men jämte rypsfröet kan man
gifva vallmofrö, kanariefrö och grönt.
Grünfinken.
Man har gifvit denna fågel benämningen »svensk
kanariefågel». Han har en rätt behaglig sång och
är ganska läraktig, så att han kan lära sig efter
pipa små vis-stycken. Men han har en otrefligt
bräkande lockton, som han låter höra allt som
oftast. Hanen är ganska vacker, hvaremot ho-
nans färger äro mindre lifliga.
Tages grönfinken som unge ur boet och uppfö-
des med rypsfrö, hvetebröd och äggula, blir han
utomordentligt tam, sätter sig gärna på sin vår-
dares finger eller axel och kommer, när han ro-
pas. Mot främmande visar han däremot ingen
förtrolighet, men ej heller någon fruktan, utan
han försvarar sig mot dem med sin starka näbb,
om de närma sig honom.
Man ger honom rypsfrö, kanariefrö och något
litet hampfrö, som han tycker mycket om. Han
häckar gärna i fångenskapen.
Bofinken
hålles stundom i bur. Han har en vacker fjäder
dräkt, men hans sång består endast af en kort
trof. Han hör icke till de mest omtyckta bur-
fåglarna.
Domherren
är visserligen icke heller någon utmärkt sångare,
men det finns dock personer, som tycka mycket
om hans kvitter. För öfrigt saknar han visst icke
musikalisk begåfning, ty han lär sig bra att sjunga
melodier, som man hvisslar för honom. Hans
lockton är ej heller obehaglig, utan en ren, vac-
ker flöjtton: tjuh, tjuh.
Domherrens praktfulla dräkt, hans tiilgifvenhet
för sin vårdare samt hans klokhet — ty dom-
herren är ingen dum herre — göra honom till
ett särdeles behagligt sällskap åt människan.
Professor Nilsson berättar i sin fauna följande:
»Jag hade i något mer än 2 års tid en dom-
herre, som slutligen blef helt tam. Först satt
han i bur, men fick sedan flyga fritt omkring i ett
par rum.. Efter en julhelg, då en julgran blifvit
insatt i ena rummet, tog han där sitt stamhåll,
och efterhand afplockade och förtärde han barren
af tre sådana granar, som efter hvarandra blefvo
insatta till honom; han afbröt äfven och förtärde
granspetsarna. Då enris inlades, afplockade han
bären, äfven det gröna. Eljes förtärde han hafre,
korn, hampfrö m. m. Tidigt på morgonen var
han i rörelse; först åt han, sedan, då han var
mätt, satte han sig på en gren i toppen af sin
gran och sjöng oförtrutet och så godt han kunde.
Då man ej såg honom, hördes det som om där
voro två fåglar; ty än hörde man tämligen vackra
melodiska toner, än afbrötos de hastigt genom
några sträfva och skärrande läten, som förstörde
hela musiken. — Då han önskade få något mat
eller vatten, satte han sig på en gren med ett
ihållande fint, nästan bedjande läte: pick-pick pick
pick pick pick; eljes var locktonen det bekanta:
tjuh, tjuh. Och hjälpte det icke, så flög han sur-
rande omkring granen flere hvarf. Öppnades då
dörren till det rum, där han först vistades, så
störtade han dit med pilens snabbhet och kastade
sig först på buren och sedan ned i fönstret, där
vatten och föda stodo för hans räkning. I all-
mänhet var han glupsk efter mat och ofta hung-
rig. Han gick tidigt till hvila och sökte då an-
tingen sitt gamla ställe öfver en gardinhållare, där
han kunde sitta dold, eller, om han ej kom dit,
satte han sig i de tätaste grenarne och barren,
tätt vid stammen, så att han var svår att upp-
täcka. Jag förmodar, att fågeln i vilda tillståndet
för ungefär samma lefnadssätt. »
Sonen till en kyrkoherde i Skåne omtalade för
mig för några år sedan, att han hade haft en
domherre, som var så tam, att han fritt flög ut
och in. Fågeln bortskänktes till en gosse, som
hade sitt hem en half mil från ifrågavarande
prästgård, men redan en half dag, efter det han
förflyttats, kom han flygande tillbaka till det gamla
stället.
Vill man lära domherren att sjunga visor, måste
man taga ut ungen ur boet och uppföda honom
med krossade vallmofrön och rypsfrön blandade
med äggula. Han måste hållas alldeles isolerad,
så att han icke hör annat än den visa, han skall
lära. Denna visa hvisslar man för honom flere
gånger om dagen, alltid i samma tonhöjd och
styrka. (På samma sätt lär man också hämplin-
gar med flere att sjunga visor.) Det är ett tåla-
modspröfvande arbete, som dock icke skänker
synnerlig tillfredsställelse; visserligen lära dom
herrarna sig att föredraga melodierna utmärkt rent
och bra, men de ur boet tagna ungarna blifva
klena och lefva i bur högst tre à fyra år.
Under ruggningen måste fågeln vårdas väl, ty
den medtager hans krafter betydligt.
Domherrarne häcka gärna i fångenskapen, men
oftast uppföda de ungarna dåligt, så att de redan
efter några dagar dö, ett bevis på, att de icke
fått passande näringmedel. Bäst lär det lyckas,
om de erhålla myrägg, vallmo, ryps och ka-
nariefrö.
De ungas tidning.
N:r 15 af Kamraten, illustrerad tidning för
Sveriges ungdom, har nu utkommit och inne-
håller: »Sjöslaget vid Camperdown», en spän-
nande krigsepisod berättad för de unga af
Richard Melander; »Att själf förfärdiga en ap-
parat för att afteckna landskap», med tre il-
lustrationer; »Systrarna», en berättelse af Hed-
vig Indebetou ; »Ur Kamratens anteckningsbok»:
Hur många svalor gå på ett skålpund? En
dyrbar bok. Världens högsta vattenfall. Det
lataste folk på jorden ; fortsättning på den ro-
liga illustrerade indianberättelsen »Äfventyr i
fjärran västern», af William Kingston; »Kam-
ratens extn. pristäfling»; fortsättning på anvis-
ningen att själf förfärdiga »Möbler för dock-
skåpet», med illustrationer; »Lille David tac-
kar sina vänner och välgörare»; «Tankeöf-
ningsuppgifter»: pristäflan VIII och lösning
på pristäflan VII med tio roliga och vackra
böcker utdelade som pris; brefvexling mellan
de unga prenumeranterna själfva om akvarell-
målning, om att anlägga en frösamling, göra
en laterna magica, byta frimärken, lära espe-
rantospråket, spela sällskapsteater och göra
tablåer, företaga botaniserturer m. m. nyttigt
och underhållande; Prenumeranternas afdelning:
»Hvad en broder kan göra för sina systrar» ;
»Breflåda».
Kamraten vill komma som en kär vän till
alla de unga i svenska hem, gossar och flic-
kor. Prenumerera nu geDast för det senare
halfåret med 1 kr. 75 öre! För den lilla sum-
man kunnen I ej gärna få ett större och var-
aktigare nöje!
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
