Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 31. 4 augusti 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 247
IDUN
Ur notisboken.
Nu börjas det! Den al Idun förebådade de-
mokratiseringen af telefonpersonalen börjar nu sät-
tas i verket. Vid Hernösands telefonstation ha af te-
legrafstyrelsen i dagarne till telefonister antagits
fyra unga flickor, som ha genomgått blott folk-
skolan, icke något högre flickläroverk. De kom-
ma att efter genomgången elevtjänstgöring anstäl-
las såsom tjänstgörande i den därstädes snart
öppnade rikstelefonen.
H=
Dödsfall. Enkefru Amalia Regina Lovén, f.
Ekström, änka efter den framstående skeppsreda-
ren och grosshandlaren P. M. Lovén, afled den
27 d:s å Ulriksdal, i den höga åldern af 83’/e år.
Den högt aktade gamla sörjes närmast af sonen,
grosshandlare John Lovén, och dottern, enkeju-
stitierådinnan Rabe, samt barnbarn och barn-
barnsbarn.
*
Ädelt eftermäle. Aflidna enkefru Charlotta
Dahl å Fulltofta har i sitt testamente skänkt 20,000
kr. till slöjdskolan »Minnet» i Hör, och skall rän-
tan å nämnda summa användas för skolans upp-
rätthållande. Därjämte har fru Dahl förordnat,
att de af hennes tjänare, som varit i hennes tjänst
längre än 5 år, skola för sista året erhålla dubbla
lönen. Till enskilda personer lär den aflidna
skänkt ganska betydande belopp.
#
K. hof.sömmerska i Skurup. Nära 72 åriga
hustrun Anna Ström i Skurup, Malmöhus län,
har gjort sig vida känd som linsömmerska i gam-
malmodig stil, och hennes specialitet är hålsöm.
Från Skånes adliga damer har hon många beställ-
ningar, synnerligast när bröllop stundar i någon
herregård, och genom grefvinnan Ehrensvärd på
Marsvinsholm har hon nu också fått emottaga
arbete från drottningen.
På utställningen i Ystad fick hon som pris för
arbeten 10 kr. Till pågående världsutställningen
i Chicago hade hon också ärnat sig, men kom för
sent, och arbetena som skulle sändts dit stannade
vid hofvet i Stockholm.
För ett tiotal år sedan lärde hon sig först att
skrifva, emedan alla barnen farit ut i vida värl-
den och mannen reste som predikant. Nu skrif-
ver hon en ganska god handstil och för, sedan
mannen genom lamhet ej mer kan begagna pen-
nan, en omfattande korrespondens, dels med sina
barn och dels med sin finfina kundkrets.
» Till det godas befrämjande.* Åkerbruks-
kolonifondens konst- och industrilotteri har härstä-
des i dagarne öppnat en utställning i den väckra vil-
la, som är utställd vid Strandvägen, och hvilken
utgör högsta vinsten i detta lotteri. Utställnin-
gen lofvar att bli mycket intressant, och som inträ-
desafgiften endast är 25 öre, kan man så väl för
utställningen i och för sig som för det behjär-
tansvärda ändamålet hoppas, att den skall bli fli-
tigt besökt.
Teater och musik.
Djurgårdsteatern har den senaste veckan under
lifligt bifall gifvit den sedan Mindre teaterns da-
gar välbekanta operetten »Giroflé—Girofla». I
musikaliskt hänsende tillhör den Charles Lecocqs
äldsta och allra bästa arbeten, och libretton med
sina fyndiga förväxlingar håller ett muntert in-
tresse uppe. I den ingalunda lätta dubbelrollen
Giroflé—Girofla firar fru Hilda Castegren snart
sagdt triumfer med sitt intagande mjuka spel, sin
nobla sångkonst och strålande apparition. Hr Ca-
stegrens Don Boléro är en humoristisk hållen pre-
station af god verkan, om än man kan finna att
gubbfacket ej ligger lika väl för den begåfvade
skådespelaren som älskarrollerna. Och det är ju
ej heller annat än heltnaturligt. Fröken Magnusson
som guvernörens resoluta äkta hälft är däremot
riktigt i sitt esse. Som Marasquin debuterar en
ung tenor, hr Henning, med en liten, men ej oäf-
ven röst och ett riktigt teaterprinsutseende. Spe-
let förefaller ännu tämligen lamt och osäkert, men
kan nog vinna med ökad scenvana. Herr Hag-
man gör aktningsvärda bemödanden som den
barske mohren, ej utan framgång hvad spelet be-
träffar, men alldeles förspillda i vokalt hänseende.
Men det är ej heller så lätt att ge ett sångparti
totalt utan röst.
Ensemblen går med lif och lust, och den till
stor del splitter nya uppsättningen är vacker och
vårdad.
Elpis Melena,
»Kretas välgörarinna».
Af Cecilia Bååth-Holmberg.
|W
(Forts.)
essa befunno sig nu i stor nöd och att
(^r ingripa till förmän för dem blef Elpis
Melenas första uppgift. Hon drog för-
sorg om att de, försedda med allt nödvändigt,
återfördes till sitt hemland.
Därefter ingrep hon verksamt öfverallt,
där nöden var djupast. Hon mättade de
hungrande, vårdade de sjuka och lät, så långt
hennes medel räckte till, uppföra bostäder åt
de husvilla. — I förbigående sagdt: dessa
hennes kärleksverk voro ej endast tillfälliga;
under nära 30 år har hon aldrig tröttnat att
utöfva dem. En af hennes vänner, den tyske
författaren Albert von Seefeldt, har berättat
mig, att hon, då han 1890 besökte henne på
Kreta, vid hans ankomst hade i sin vård ett
barn, som fallit i en koleld och blifvit svårt
brändt, en murare, som nedstörtat från en
byggnadsställning, samt en lam kvinna.
Dessutom besökte hon dagligen många andra
sjuka i deras hem, betalade läkarevård åt
dem och var, som än i dag, outtröttlig i sin
välgörenhet.
Det är dock ej endast lidande människor,
hon gifvit vård och hägn. Hennes för all
human sträfvan varma sinne har ock förmått
henne att ägna mycken tid, arbete och kost-
nad åt de skyddslösa djuren. Hon tillhör
de kvinnor i Europa, som främst verkat för
åstadkommandet af »djurskyddsföreningar»,
och hon har för detta ändamål på de fem
språk, hon behärskar, författat en mångfald
af större och smärre skrifter. Hon under-
stöder många djurskyddsföreningar; och i
Rom, hvarest som bekant grymheten mot
djuren är mycket stor, aflönar hon själf en
djurläkare och drager med egna medel för-
sorg om, att de djur, som öfverlämnas åt
»nattmannen», få foder och vård tills de
dödas, d. v. s. hon skyddar dem från hungers-
döden. Detta har hon låtit göra allt sedan
1861.
I all synnerhet har hon uppträdt mot
Vivisektionen. Talrika skrifter har hon offent-
liggjort, i hvilka hon vänder sig till myndig-
heter och enskilda inflytelserika personer i
olika länder för att förmå dem att verka för
lagliga förbud emot Vivisektionen, denna »blo-
diga skamfläck för mänskligheten». Hon har
utsändt upprop till »alla tysktalande fruar
och jungfrur af hvarje stånd, ålder och ställ-
ning», till »Genéves medborgare», till invå-
narne i Firenze, Genova, Milano, London,
Paris o. s. v., och hennes novell »Gemma»,
samtidigt utgifven på flere språk, har varit
den första anledningen till den rörelse emot
Vivisektionen, som uppstått i Tyskland. I
ett bref till mig förliden sommar, yttrade hon,
att det varit hennes hopp, att denna bok
genom öfversättning till svenskan äfven i den
aflägsna norden skulle bli en tolk för oskyl-
diga försvarslösa djur.
Nära bekant med några af Europas främste
män inom läkarevetenskapens område, har
hon öfversatt och spridt många emot Vivisek-
tionen riktade skrifter af desse samt själf ut-
gifvit en större biografi öfver den kände och
framstående läkaren dr. Grisanowski.
Men om djurskydd någonstädes behöfves,
så är detta på Kreta. Djuren behandlas här
lika illa af greker och turkar; till och med
själfva begreppet »barmhärtighet» emot dessa
värnlösa tjänare är här okändt. Alla vägar
på ön äro branta steniga berg3tigar; så är
t. ex. vägen mellan hufvudstaden Canéa och
den lilla byn Khalepa än i dag en smal
klippstig, under årtusenden bildad af naturen
själf, af regnflöden under vintern samt af
människors och djurs fotsteg. Vagnar kunna
också aldrig auvändas; all samfärdsel sker till
häst eller på åsnerygg, och i trakten omkring
Canea ser man dagligen hundratals åsnor
lastade med sten, byggnadsmaterialier, vatten-
säckar af läder, packlårar o. s. v. under hugg
och slag mödosamt släpa sig uppför de branta,
smala vägarna. Befolkningen på Kreta är
särskildt illa känd för den grymhet, hvarmed
den behandlar dessa arbetsdjur; utmagrade,
ofta blödande ur stora sår få de träla till
dess de stupa och sedan bli liggande, där de
en gång fallit, till dess de dö. — Här var
just ett fält för fru von Schwartz!
Med mycken möda har det lyckets henne
att i någon ringa mån förbättra förhållandena,
och 1884 stiftades här den första djurskydds-
föreningen i Orienten; dennas medlemmar
bestå af öns alla förnämsta män, turkar och
kristna.
Elpis Melena har till denna förening skänkt
en del af sitt eget vinberg; här har en »khan»
eller ett stall blifvit uppfördt; det hela är
inhägnadt, och en särskild väktare har till-
syn öfver såväl »asyl» som skyddslingar —
alla de halfdöda åsnor och hästar som på-
träffas på stigar och gator. En gendarm —
»zaptich» — har af myndigheterna fullmakt
att ditföra sjuka, utpinade och misshandlade
djur och att ådöma de misshandlande pen-
ningeböter, hvilka tillfalla föreningens kassa.
Men många svårigheter och mycket motstånd
hafva mött fru von Schwartz, och hon måste
årligen till underhåll af asylen, den hon själf
ännu hvarje dag inspekterar af egen kassa
betala 2,000 francs.
Hon har dock den tillfredsställelsen att i
sitt nuvarande hemland hafva väckt tanken,
att barmhärtighet mot djuren äfven är en
helig plikt.
I den ett litet stycke från Canea belägna
byn Khalepa har hon, som sagdt, sin villa,
omgifven af trädgårdar och vinberg, det hela
enligt landets sed omhägnadt af en hög mur.
Från villans balkong har man å ena sidan
utsikt åt Kretas »hvita berg», å andra åt
hafvet, som bryter sig i höga bränninger mot
den klippiga stranden; vidare ser man fäst-
ningsvallarna vid Canea, öfver hvilka de
hvita husen, moskéerna och minareterna höja
sig. Man ser det brokiga vimlet på vägen,
som leder till staden: arabgossar — tre, fyra
på en häst, negrer, klädda i gamla säckar,
väl beslöjade turkiska kvinnor i brokiga dräk-
ter, sphakiotiskt landtfolk, trälande mulåsnor
med väldiga bördor — en liflig bullersam
hop, som oaflåtligt rör sig fram och åter på
den branta klippstigen.
I trädgården blomma oranger, citroner och
rosor — all söderns doftande prakt.
Här bor den nu 71-åriga Elpis Melena,
ensam med en tysk tjänarinna och en turkisk
tjänare, som i många år vårdat hennes hus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0251.html
