Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 18 augusti 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 IDUN 259
Mitt vackra barn...!
ritt vackra larn, slå, remmarn fall
af rhenska drufvans ädla saft:
den skimrar liksom nedsmält gull
och ger till sång och kyssar kraft.
CMitt vackra larn, som ej jag sett
i verkligheten förr än nu,
när vi hvarann en kyss ha gett,
så säga rätt och slätt vi du.
öMitt vackra larn, du icke vet,
hvad namn jag har, och hvem jag är —
jag är en lustig svensk poet,
som vandrar fri hvart kosan lär.
öMitt vackra larn, från land till land
med ränsel och med staf jag drar —
vid gröna Jsars fagra strand
för länge dock jag glömt mig kvar.
ÖMitt vackra larn, när jag en gång
når fram, där våren står i Horn
och luften fylls af sol och sång
kring någon hednisk helgedom —
ÖMitt vackra larn, då offrar jag
på altare, åt ‘Venus lygdt,
ett fång af rosor för den dag
du kysste mig så ömt, så skyggt . . .
München 1893. Daniel Fallström.
Att aga andras barn.
fm ni möter pä gatan en liten yngling
om tio är med en stor svart cigarr i
munnen, så tala vänligt vid honom,
bjud honom en chokoladcigarr och bed ho-
nom pröfva, om ej den smakar lika bra, fråga
honom hänsynsfullt, om han verkligen behöf-
ver anlita narcotica för att lugna sina ner-
ver, och föreställ honom, när intet annat
hjälper, hur fördelaktigt det måste vara, äfven
ur ekonomisk synpunkt, för en person med
hans tvifvelsutan ganska begränsade inkomster
att minska sitt njutningskonto med en så
odryg post, som tobaksrökningen medför. Men
slå inte cigarren ur munnen på honom, åt-
minstone ieke om hans känsliga fru moder
befinner sig i närheten. Sådant hämnar sig
alltid.
Var försiktig med andras barn!
Blir ni öfverfallen på öppen gata af en
parfvel, som rycker er i kläderna och sedan
kilar undan med en ohöfvisk grimas, så låt-
sas bara, som ni vore döf och blind eller
ginge i djupa tankar. Skickar han er till af-
sked en ärta ur sitt biåsrör och träffar er
den ärtan midt i ansiktet, så låt det svida
och försök att se glad och vänlig ut i alla fall.
Ty ni kan vara säker på, att pappa och mam-
ma stå på lur i portgången för att öfvervaka,
att ingen förgår sig mot deras egen förhopp-
ningsfulle. Och skulle ni fresta det omöj-
liga och söka springa i kapp med pojken,
och vore ödet er bevåget och ni, trots natur-
lagar och alla tiders erfarenhet, finge synda-
ren fast, så för guds skull, krök inte ett hår
på hans kortklippta hufvud, släpp honom
ögonblickligen och låt udda vara jämnt. Ty
sviker er behärskningen och smäller örfilen
på hans fräcka kindknotor, då — gud tröste
er! — har ni föräldrarne öfver er med hot-
fullt lyftade händer, med skrik på polis och
en skur af ovett och allehanda hederstitlar.
»Släpp pojken! Vet ni inte skam? Skall
ni slå andras barn? Vi aga våra barn
själfva. Det här skall ni få betala!»
Hederstitlarne står det hvar och en fritt
att inflika efter smak och egen erfarenhet.
Det är mycket få föräldrar som med jämn-
mod kunna se sin kära afkomma underkastad
kroppslig tillrättavisning af en främmande
hand. Jag förvånar mig ej däröfver, jag
endast konstaterar och kommenterar. Det är
instinkten hos djuret, som försvarar sina un-
gar, och kanske därjämte och i ännu högre
grad den från uråldriga tider nedärfda kän-
slan att vilja hålla familjen okränkt af obe-
hörigas inblandning. Man kränker egande-
rättskänslan, bryter familjens helgd och gri-
per husbonden i ämbetet, då man agar an-
dras barn.
Förr i världen var fadrens rätt att med-
dela kroppslig aga så godt som utan inskränk-
ningar öfverlåten på dennes ställföreträdare
i uppfostringsarbetet, läraren. Senare tiders
förändrade åskådningssätt har väsentligt be-
gränsat skollärarnes myndighet i detta hän-
seende. Och trots anmärkningsvärda utta-
landen pä senaste allmänna läraremötet, hvilka
gingo i en motsatt riktning, torde det vara
endast en tidsfråga, när kroppsagan helt och
hållet bortskaffas från skolorna.
Goda skäl kunna också anföras för att den
kroppsliga bestraffningen såsom uppfostrings-
medel uteslutande förbehålles föräldrarne. De
känna bäst barnens ofta svårbegripliga lynnes-
art, veta i hvarje särskildt fall bättre att
skilja mellan yttringar af verklig ondska och
sådant, som kan förefalla den främmande och
obesläktade läraren såsom karaktärsfel, utan
att behöfva vara det. Föräldrarne hafva ofta
gjort upp för sig sina egna teorier beträffan-
de kroppsagans tillämpning, så att förseelser
af en viss art bestraffas med stryk, andra
rättas med mildare medel. Somliga föräldrar
äro afsvurna fiender till allt hvad kroppslig
bestraffning heter. Det är under sådana för-
hållanden ej mer än rätt och riktigt, att för-
äldrar erhålla säkerhet för att icke, åtmin-
stone beträffande denna viktiga och i mer än
en mening ömmande del af uppfostringsarbe-
tet, i skolan tillämpas andra principer än dem
som äro erkända i hemmen.
Man torde ej heller ur synpunkten af lä-
rarens rätt till själfförsvar kunna med fram-
gång vindicera nödvändigheten af kroppsagans
bibehållande i skolorna. Den lärare, som
har svårt att reda sig med sin klass, om han
måste afstå från örfilandet, är säkerligen föga
lämplig för uppfostrarens kall. Och där ett
barn synes vara oemottagligt för alla påverk-
ningar, undantagandes handgripliga, torde,
om jämväl föräldrarne försumma hvad plik-
ten i sådant fall bjuder, den oförbätterliges
skiljande från läroverket vara ett godt och
kraftigt medel till skydd så väl för lärare
som medlärjungar.
Annat är förhållandet med de vildt främ-
mande, hvilka, då de någon gång förgripa
sig på andras barn, i allmänhet hafva full-
giltiga skäl att åberopa rätten till själfförsvar.
Naturligtvis är här ej fråga om den cigarr-
njutande tioåringen. Hur illamående man
än kan bli af att se en dylik försigkommen
öfvermage, torde man dock böra vänta med
handgripligheterna, tills han satt krokben för
en, måttat en snöboll i ens rygg eller gjort
sig skyldig till något annat mera medvetet
utmanande pojkstreck. Då kan verkligen
vara tu tal, om man ej bör trotsa föräldrar-
nes vredesutbrott och genom lämplig kropps-
behandling lära den unge beakta sammanhan-
get mellan orsak och verkan. Komma då
pappa och mamma och gamla mormor och
den rara tanten och fäkta med armarne och
ropa:
»Skäms ni inte att slå andras barn ! Vi
aga våra barn själfva —»
... då kan ni tryggt svara:
»Nej, det är just hvad ni inte gör, och
därför tar jag mig den friheten att godtgöra
er försummelse.»
Barn som uppföra sig illa mot främmande
personer böra af dessa tillrättavisas, mildare
eller strängare, allt efter förseelsens beskaf-
fenhet. De familjekänslor, som däraf kunna
känna sig sårade, äro förvisso atavistika åter-
stoder, som icke förtjäna respekteras.
Ja, så ter sig saken teoretiskt. Att prak-
tiskt realisera den har sig icke alltid så lätt.
Den som är gammal och ovig betänker sig
nog två gånger, innan han frestar försöket att
springa i kapp en pojke, som gjort odygd.
Efraim Rosenius.
Ättiksflaskan.
Skiss för Idun af John Öländer.
å han vaknade på söndagsmorgonen, kände
han en blytyngd öfver ögonen, och tun-
gan och läpparne voro heta och torra. Han
hade tillbragt natten på klubben och spelat
med en efterhängsen, envis otur.
När han gifte sig hade han lofvat sin hustru
att ieke spela vidare, men så kom frestelsen
öfver honom, han var för svag att motstå den,
och så föll han in i gamla vanan.
Han såg på klockan — half nio. Klockan
nio gick båten till landet. Inte kunde han
gå och drifva ensam i staden hela dagen, och
för öfrigt skulle nog litet sjöluft friska upp
honom.
Han tände en cigarr och satte sig på akter-
däck. Det förargade honom, att alla männi-
skor sågo så krya och glada ut, och det klara
solskenet generade honom och gjorde ondt i
ögonen.
När båten närmade sig bryggan, såg han sin
hustru och sina båda små barn komma ned-
springande utför backen från villan.
»Hvarför har du spökat ut dig så där nu
igen?» sade han i stället för att hälsa. »På
landet skall man slita på gamla kläder och
inte kluta ut sig, som man skulle på bal. Och
barnungarne sedan,» fortfor han, »se ju ut som
modeskyltar. Det är också ett sätt att spara.»
Hon såg hastigt upp mot honom, och det
glada leendet försvann från hennes friska läppar.
Hon förstod mycket väl, att det hade varit
en »sådan där natt» igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
