Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 18 augusti 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260 I D U N 1893
»Käre vän, det är ju söndag i dag och
då ... »
»Ah, bah! Söndag eller hvardag, det är det-
samma 1 Det är galenskaper, säger jag, att
kluta på sig så där på landet!»
Hon gick tyst vid sidan af honom uppför
backen mot villan, som låg så täck där uppe
på höjden, inbäddad bland björkar och granar.
På verandan hade hon dukat frukostbordet,
och den hvita duken fladdrade mellan kläng-
växterna, som ville den vifta ett välkommen.
»Nu, min älskling, skall du först kyssa din
hustru och sedan dricka en god kopp kaffe, »
sade hon gladt och lade armen kriDg hans bals.
»Kaffe!» sade han och frigjorde sig från
hennes omfamning, »du vet, att jag afskyr kaffe
på sommaren. Har du ingenting annat att
bjuda på?»
Han satte sig tungt ner på den lilla träd-
gårdsstolen och kastade af sig hatten.
Så fick han syn på ålfatet, som stod längst
bort på hörnet.
»Litet ål, möjligtvis,» sade han och sträckte
ut handen efter fatet.
»Men hvar är ättikan?»
Som en blixt slog det henne. Något hade
hon glömt, när hon sist var i staden. Nu
kom hon ihåg det — det var ättika.
»Kära du,» sade hon häpen, under det hen-
nes af solen något brynta kinder blefvo mörk-
röda, »jag har bestämdt glömt ...»
»Ja, det är ypperligt, tycker jag, » hånskrat-
tade han och sköt häftigt undan kaffekoppar-
ne, »du vet, att ål är min förtjusning, och van-
ligtvis använder man ättika till inlagd ål, och
därför glömmer du just ättikan. Kaffe och
socker och andra saker, som smaka dig, kom-
mer du nog ihåg, men hvad som smakar din
man, det glömmer du. En förträfflig hustru, i
sanning! Att kläda dig och barnungarne som
modedockor, det kan du nog, men att ha den
minsta omtanke om . . .»
»Förlåt mig, kära du,» sade hon med af
gråt kväfd röst, »det är mycket slarfvigt, men
det skall inte hända mer.»
Han hörde ej på henne längre, utan tände
en cigarr och kastade sig i hängmattan under
björkarne.
Hon satt kvar vid bordet med den haif-
druckna kaffekoppen framför sig och hufvudet
lutadt mot handen.
Var det så, hon hade tänkt sig äktenska-
pet? Ack nej! Hon hade drömt om någon-
ting helt annat. Hon kände ju honom myc-
ket väl, innan de gifte sig, hon visste, att han
hade ett obändigt lynne, fast han i grund och
botten var en god människa. Han hade lof-
vat henne att lägga bort sina ungkarlsvanor ;
men hur hade han väl hållit sitt löfte?
Stora klara tårar runno nu öfver hennes kin-
der, och hon snyftade krampaktigt till emel-
lanåt. Allt var. så tyst och stilla, endast då
och då rasslade segelduksjalousierna till och
spände ut sig som ballonger, då någon vind-
fläkt drog in.— — —
Han hade sofvit tungt och iänge, då han
plötsligt vaknade af några stora regndroppar,
som slogo honom i pannan. Han for hastigt
upp och såg på klockan. —- Half fem ! Och
ännu hade man ej väckt honom till middagen.
Den förut så klara himlen var betäckt med
tjocka, blygrå moln, som pilsnabbt jagade hvar-
andra öfver trädtopparne. Regndropparne föllo
allt tätare, och häftiga väderilar böjde de unga
björkarne nära nog till marken. Det skulle
bli oväder, troligtvis åska.
Han ropade på sin hustru. Intet svar. Ännu
en gång. Intet svar.
Men hvart ha då alla människor tagit vägen?
Han kastade sig ur hängmattan och skyndade
upp på verandan.
»Frun och barnen hafva för en god timme
sedan farit ut och rott,» upplyste pigan.
»Hvad säger du? Ut och rott — i det här
vädret!»
»Nej, då var det klart och vackert . . .
och ...»
En bländande blixt och en förskräcklig åsk-
knall afbröto hennes ord. Det hade blåst upp
till en häftig storm, och regnet föll i ström-
mar och gjorde långa rännilar i zigzag på den
sandade gården.
En vansinnig förskräckelse fattade honom.
Hon och barnen på sjön i detta väder! Han
kastade öfver sig en regnkappa och skyndade
tvärs öfver berg och gärdesgårdar ner till den
lilla båtbryggan.
Mycket riktigt — den lilla hvita båten var
borta. Kallsvetten pärlade ner från hans
panna. Och hur hård och ovänlig hade han
ej varit mot henue i dag på morgonen. Tänk
om straffet nu skulle drabba honom ! O, nej !
Så grym kunde ej försynen vara.
Han stirrade ut öfver den stora fjärden,
som var svartgrön af stormen, men han kunde
icke upptäcka någon hvit båt, hur han än an-
strängde sina ögon.
Han var ej mer sig själf; han rusade fram
och åter efter stranden som en förtviflad. Han
visste ju, hur ovan hon var vid sjön, och att
hon knappt vågade sig ut i lugnt väder. Hur
mycket mindre skulle hon nu kunna reda sig
i denna orkanlika storm.
Ändtligen fick han syn på en hvit båt längst
borta vid udden. Den krängde och stampade
mot den höga sjön och tycktes snarare sacka
bakåt än komma fram.
Han sprang längs utefter klipporna mot ud-
den, och då något hinder var i vägen steg han
ner i vattnet ända till knäna. Detta lilla
bräckliga nötskal inneslöt dock allt hvad han
ägde kärast på jorden. Han ställde sig längst
ut på udden och vinkade af alla krafter. De
höga vågorna slickade fräsande den branta
klippan. Detta var den närmaste platsen,
hon måste försöka komma in hit.
Slutligen observerade man honom och styrde
in mot udden.
Hans lilla hnstru var alldeles utmattad, hat-
ten hade blåst af henne och de mörka hårslin-
gorna voro fastklibbade i pannan af regnet.
Barnen sutto hopkrupna på bottnen af båten
och med röda, förgråtna ögon. Han slöt hen-
ne krampaktigt i sina armar, men hennes sista
krafter voro uttömda och hon segnade med-
vetslös mot hans skuldra. -— — —
Det hade efter det förfärliga ovädret blifvit
en härlig, doftande afton. Solen kastade sina
sista strålar öfver de ännu vattendränkta björ-
karna, och vinden hade alldeles lugnat af.
De sutto församlade omkring kvällsbordet
på verandan. Allt var lugnt och fridfullt i
naturen.
Plötsligt fick han syn på en stor flaska på
bordet. Han drog korken ur den och luktade.
»Ättika! Hvar har du fått den ifrån?»
»Trollat,» sade hon och såg skälmskt på
honom.
»Trollat?» sade han. »Men säg, hur i all
världen ...»
»Skall jag verkligen tala om det?» sade
hon och hotade honom med fingret »Ser
du, jag tyckte det var så tråkigt, att du ej
skulle fä äta din kära ål i dag, därför tog jag
barnen med mig, medan du sof, och rodde
öfver till handelsboden, där jag trollade mig
in, oaktadt det var söndag.»
Han blef alldeles blek och drog henne in-
till sig.
»Det var således för min skull, älskling,
som du utsatte dig för lifsfara, och jag som ...»
»Ts!» Hon lade sin lilla hand öfver hans
mun.
»Sigrid! Jag har brutit mitt ord till dig,
då jag lofvade dig att låta bli de fördömda
korten och klubben för öfrigt. Nu lofvar jag
dig det vid våra kära små barn här.»
»Tack!» sade hon endast och kysste honom
med glänsande ögon.
Till samtliga våra läsarinnor,
särdeles deltagarinnorna i den
s. k. fosterlandstäflingen.
Yi kunna visserligen förutse, att den hem-
ställan till våra läsarinnor vi nu gå att göra
skall komma att väcka både förvåning och
törhända missnöje, men icke dess mindre ha
vi efter mycken tvekan och grundligt öfver-
vägande ansett, att vi i billighetens och rätt-
visans intresse böra göra densamma, och vi
våga äfven hoppas, att våra välvilliga läsa-
rinnor, då de närmare taga omständigheterna
i betraktande, skola gilla vårt beslut.
Då den s. k. fosterlandstäflingen i början
af detta år utlystes, var det redaktionens
afsikt att, efter mönstret af en känd sällskaps-
lek, för en gång göra ett försök att anordna
en helt lätt täflan, som så till vida skilde
sig från de litterära täflingar, vi annars plägat
hålla, att äfven de bland våra läsare, som
icke utöfva författarkonst, skulle kunna roa
sig med att deltaga däri. Naturligtvis kan
äfven en tidningsredaktion — den må nu ar-
beta med aldrig så varmt och uppriktigt in-
tresse för sin publiks tillfredsställande —
begå ett missgrepp, och vi erkänna öppet,
att lika litet vi själfva, som säkerligen vid
den tidpunkten någon annan, kunde göra oss
den aflägsnaste föreställning om, till hvilka
snart sagdt orimliga dimensioner denna täflan
skulle svälla ut, och hur ordmakeriet — un-
derblåst af geschäftsmän och all slags speku-
lation, mot hvilken vi med bästa vilja intet
kunde uträtta — skulle uppnå resultat, som
ingen drömt sig.
Bland de nära 6,000 insända ord-listorna,
af hvilka ett flertal bildar digra volymer, och
hvilka samvetsgrant af oss och de tillsatta
prisdomarna genomgåtts, fanns emellertid en,
den sedan prisbelönta, som ensam med många
tusen godkännbara ord framstod framför alla
de öfriga, sedan, väl att märka, den åsikten
segrat inom bedömningsnämnden, att de myc-
ket dryftade rad-orden äfven måste gillas.
Härvidlag behöfde då icke längre någon som
helst tvekan råda, och priset utdelades ock
med iakttagande af alla gängse regler enligt
denna uppfattning.
Sedan emellertid pristagarinnan afstått från
tanken på en Chicagoresa, återstod och åter-
står ännu att fördela de 400 kronor, som
hon i detta fall fick afträda. Dessa 400
kronor stå ännu i denna dag, enligt notarii
publici intyg, hos honom deponerade.
De för hvarje utomstående snart sagdt ofatt-
liga svårigheter, som uppresa sig för att mel-
lan de nu öfriga listorna fälla en absolut
rättvis dom, ha vi och hrr prisdomare i det
längsta arbetat på att kunna öfvervinna. Af
dessa bortåt 6,000 listor är nämligen ett fler-
tal af i hög grad jämngod beskaffenhet, och
granskningen och gallringen i enhvar af dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
