Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 18 augusti 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 261
samt densammas kollationering mellan de
olika bedömarne upptaga månader. I det
längsta, som sagdt, ba vi hoppats att kunna
lösa saken, men ju mera det trägna arbetet
framskridit, dess tydligare har endast framgått,
hur oändligt det hotar alt blifva. Vi ha
slutligen, trots vårt envisa motstånd och mot
vår vilja, drifvits till den bestämda öfverty-
gelsen, att en absolut rättvis dom — och en
sådan måste det ju vara — naturligtvis ej är
teoretiskt omöjlig, men skulle draga årslångt
ut på tiden. Och ändock skulle helt visst i
praktiken domslutet till sist alltid komma att
bli omtvisteligt.
Och nu ha vi nödgats fråga oss — och
fråga Eder, kära läsarinnor — är det under
sådana omständigheter icke bättre, att detta
oformligt tidsödande och fruktlösa arbete af-
brytes, och att de 400 kronorna anslås till
något ändamål af välgörande art, som / sjä/fvo
behagaden bestämma? Härigenom kränkes
ovillkorligen minst någon enskilds rätt, och
gören I oek en liten uppoffring här och hvar
på edra förhoppningar, så gören 1 därmed sam-
tidigt en god gärning. Vi våga hoppas, att
om edra hjärtan få tala, skolen I ej allt för
hårdt döma oss, då vi nu gjort denna öppna
bekännelse, och därför att vi ej se någon
bättre och lyckligare lösning.
Vi tillåta oss därför föreslå, att de från
täflingen kvarstående 400 kronorna anslås till
något af följande ändamål: antingen
till Svenska Kvinnoföreningen för fosterlandets
försvar;
» Fredrika-Bremerförbundets sjukkassa;
eller till Eugeniahemmet, det kända af prin-
sessan Eugenie grundade hemmet för obotligt
sjuka barn.
Och äger enhvar af våra läsarinnor att
inom en månad från datum insända sin röst
för någondera af dessa tre. Till det ändamål,
som för sig får de flesta rösterna, utbetalas
därpå omedelbart medlen.
Vi invänta nu förtröstansfullt edert svar
och bedja Eder vara öfvertygade, att vi allt
framgent skola söka vidhålla vår ärliga sträf-
van att arbeta för de svenska kvinnornas in-
tressen och göra oss förtjänta af deras förtro-
ende och — öfverseende.
Stockholm i aug. 1893.
Redaktionen af Idun.
Ett stockholmsoriginal.
»Nej, se gumman Wallin,» komma helt visst
många af våra hufvudstadsabonnenter att med
ett gladt igenkänningsleende utbrista, då de
i dag öppna sin Idun och skåda bilden här-
ofvan. De, som känna den redbara, sträf-
samma och originella gamla, skola ej behöfva
fråga, hvarför det nu vederfares henne den
äran att afbildas i tidningens spalter; och
vi äro visse, att äfven våra tusentals läsarin-
nor i landsorten med nöje se bilden af »tid-
ningsgumman» och höra några ord förtäljas
om en kvinna, som genom sjukdom, brist och
motgångar af många slag ändock »öfver en
ringa ting trogen varit».
Anna Katarina Wallin är ett af Stock-
holms originaler. I ur och skur, såväl som
i sol och hetta, vandrar hon lugnt sin väg
fram med sin tidningsväska under armen,
iklädd sin gammalmodiga, något slitna, men
alltid renputsade dräkt. Hon har i sin ung-
dom sett bättre dagar, ty hon kan ibland
förmås tala om sin lyckliga barndom i ett
föräldrahem i Vaksala, där gudsfruktan och
I DU N
arbete utgjorde hemtrefnaden. Hon talar
därom så enkelt och så godt, att man blir
varm om hjärtat. Hon vet att berätta om
ärkebiskop Rosenstein på hans gård Brunne
i Wänge, af hvilken hon som barn fick mån-
gen blank treskilling, ja, ibland vid högtid-
liga tillfällen till och med en ny oskrynklad
18-skilling. Med lugnt, nästan buttert all-
var förtäljer hon, och icke en min förändras
i hennes skrynkliga anlete, men kommer hon
på kapitlet, om huru studenterna följde Johan
Olof Wallins lik till Flottsund med standar
och sorgflor, då rycker det svagt i underläp-
pen, och man ser den återhållna tåren i ögon-
vrån. Ett minne, som äfven synes röra hen-
nes hjärta, är hågkomsten af »Minerva», en
häst som egde hennes varma kärlek, och på
hvilken hon brukade få rida under sin vistelse
på Stora Kil. Hennes minne af Emilia
Högqvist som människa och konstnärinna
Anna Katarina AVallin.
;
v*->w
lockar riktigt trillande tårar ur hennes ögon,
och i det hela bilda hennes alla hågkomster
en verklig sagokrans, innefattande mången
ryktbar personlighet från gångna tider.
Åren gingo. De gamla väDnerna måste
skatta åt förgängelsen, men Anna Katarina
var kvar. Allt från barndomen hade hon en
klen och sjuklig kropp och måste tid efter
annan intagas på sjukhusen. Mellan hvarje
»utskrifning» »hämtade hon andan» och »tog
i», så mycket krafterna medgåfvo. På så
vis var hon »till hjälp» på än ett, än ett
annat sätt.
En dag — hon var då redan 67 år —
gick hon i mörka tankar öfver stundens börda.
Det började bli skumt på hennes stig, och
ålderdomen hade redan krökt hennes rygg.
Men ännu skulle hon väl kunna vara nyttig,
tänkte hon, och ärligt ville hon tjäna sitt
bröd. Då mötte hon en ung tidningspojke,
som med friska armar och hälsans rodnad på
sina kinder ropade ut sina tidningar.
Anna Katarina stannade, liksom uppvak-
nande, och gjorde sina reflektioner: »Dina
unga armar behöfvas till andra värf; jag
kan sköta denna syssla. Fast jag är gam-
mal och bruten, kan jag nog trafva omkring
med tidningar.»
Sagdt och gjordt. Hon vandrade åstad
till Illustrerad Familje-journals kommissio-
när på Norra Smedjegatan och frågade på
sitt egna humoristiska sätt, om han hade så
pass mycket lättrogenhet, att han ville våga
några exemplar på henne, så ville hon för-
söka kolportera ut dem. Kommissionären
funderade, under det han betraktade gumman,
och sade slutligen: »Ni ser så redlig ut; jag
skall offra 50 exemplar. Se här.»
Nu började Anna Katarina sin mission att
sprida nyheter och upplysningar kring huf-
vudstadeu. Hon har varit en af dem, som
kringburit Iduns allra första nummer. Då
hon kommer in till någon af sina kunder,
trugar hon aldrig och ber. Hon frågar en-
dast: »Vill ni ha?» Och genom hennes rent
af värdiga uppträdande synes mången med
ökadt nöjet taga de tidningar hon erbjuder.
Hon har 1 à 2 öre för hvarje tidning i pro-
vision, och för detta får hon ofta klifva ända
till 4 trappor upp, men det är en lag för
henne, hon tvekar aldrig. Hvarje fredag och
lördag går hon öfver tusen trappor. Räkna
vi dessa tusen i veckan under de tio år hon
vandrat, utgör det ett ganska respektabelt
arbete för de nu 77 åriga benen.
Ännu har hon aldrig försummat de kun-
der hon förskaffat sig. Punktligt i hvarje
vecka, om det än är ett hundväder, är hon
hos dem med Idun och flere andra blad.
Hon »gör» äfven i böcker, Blanches, Wen-
nerbergs, Carléns skrifter — ja, vi kunna ej
uppräkna alla de värdefulla arbeten, hon bi-
dragit att sprida, och hos bokhandlare och
boktryckare har hon ett oinskränkt förtroende.
De lämna utan betänkande ut åt henne böc-
ker och tidningar uppgående till rätt stora
summor, och alltid betalar Anna Katarina
ordentligt, raljerande för resten öfver sin för-
måga att sprida vitterhetens ljus bland sina
medmänniskor. I många hem, åtminstone
hos dem som ha blick för det betydelsefulla
i denna gamla kvinnans trogna arbete, blir
hon trakterad och bjuden »i våningen», som
hon säger. »Mamsell Wallin » skall alltid
lite smått hyllas.
Måhända finnas de, som tycka att vi up-
pehållit oss för länge vid denna lilla enkla
bild af en fattig och ringa kvinna, som nu
när som helst i sin ålders bräcklighet kan
vara redo att omhändertagas af barmhertig-
heten. Men vi hoppas, att många ock skola
sentera den stora vikt, som ligger i Katarina
Wallins föredöme. Ty trots sin stora fattig-
dom har hon tagit vara på de pund, hennes
Herre gifvit, och öfver en ringa ting trogen
varit.
Hell den kvinna, som håller,på sin värdighet!
Hon är sitt släktes ära och mänsklighetens stolthet.
Hon är större genom sitt hjärta, än hvad rikedom,
rykte, talang och yttre glans kunna förläna. Stilla,
helgadt och fröjdefullt framflyter hennes lif.
Fr. Ehrenberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
