Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 33. 18 augusti 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262 I D U N 1893
Intryck från Betlehem.
För Idun af
A—ï—a.
(Adelaide Ehrnrootli )
jjllnder lifvets hvardaglighet har det ju händt
personer med varmare religiös känsla och
liflig inbillning att någongång erfara en
längtan efter förverkligandet af barndröm-
merier, som hägrade för sinnet och förde
oss på fantasiens vingar till de heliga orter,
hvarom vi då andaktsfullt läste i vår bibli-
ska historia med de många intressanta bil-
derna. Att dessa voro dåliga träsnitt upp-
täcktes ej af det okritiska barnaögat, men för
detsamma lågo Zions höjder omgifna af en
strålglans, som i mången liten liflig själ upp-
tände beslutet att, »bara man blef stor»,
söka upp det underfulla Österlandet, huru
fjärran det än låg. När julgranens ljus gladt
tindrade i föräldrahemmet, lyssnade man med
spändaste uppmärksamhet på berättelsen om
det lilla barnet, som föddes julnatten »i Bet-
lehem i judiska landet», och om barnets mo-
der, som var så fattig och ringa, att hon ej
hade annat herberge än ett stall, deladt med
bockar och getter, i hvilkas krubba hon ned-
lade sin nyfödde. — Ack, med hvilken djup
rörelse följde man ej sedan Marias gudom-
lige son under hans vandringar kring Gali-
leens och Samariens blomsterfält, sjöar, däl-
der och berg, öfver Saarons slätter med de
härliga liljorna, vidare innanför Jerusalems
murar och i dess omgifningar, ner till Jor-
dans gröna flodbädd, omfläktad af den He-
lige andes dufvovingar, en lefvande bild af
friskhet och skönhet, midt i öknens förstening
och död.
Och så har ödet förunnat mig att en dag
själf få gå omkring och söka spåren af mä-
starens fot på de platser, dit evangelierna för-
lagt de underbara händelser, som timade för
två tusen år sedan ! Här har legenden för
mig framstått i ett så klart ljus af verklig-
het och sanning, att icke ens det kritiska för-
nuftet lyckats bortblåsa glorian, som för mina
barnaögon bestrålade dessa trakter.
Allt hvad traditionen testamenterat åt
mänskligheten — åtminstone mycket häraf
— i fråga om de tilldragelser, som timade
under kejsarne Augusti och Tiberii regerings-
tid i det till arealen så obetydliga landet,
äger här på stället en lefvande öfverbevis-
ningskraft, som förflyttar detsamma från ab-
straktionens och sagans område in på histo-
riens. Här lämna vi för vår del gärna åt
skeptikern den äran att göra sig blind och
döf för bevisliga fakta, som tränga sig fram
och förjaga alla förutfattade förnekelsebeslut.
•i» îj;
*
Af alla de orter evangelierna för oss om-
nämna är Betlehem helt visst en bland dem,
som i kristna sinnen framkallar de ljufvaste,
de fridfullaste föreställningar och stämningar.
I nyaste tider har man byggt en bred och
präktig chaussé, som leder fram till frälsarens
födelsestad, och den fromme pilgrimen, lika-
väl som den nyfikne turisten, kan i dag
vallfärda dit i bekväma vagnar, hyrda för
måttligt pris i Jerusalem eller tillhandahåll-
na af Cooks kompani. Men alla moderna
intryck måste snart vika, när färden går fram
öfver Olivberget ; — när Betlehem skymtar
för blicken i sin antika omgifning af ödsliga
kullar, där folket möter oss, till seder och
dräkt ännu lika oförändradt som för årtu-
senden tillbaka, då herdarna i Jesu födelse-
timma här vallade sina hjordar under öster-
landets stjärnbeströdda himmel, om hvars
skönhet ingen beskrifning kan gifva en full-
ständig bild.
Följande en lindrigt stigande platå, går
vägen från Jerusalem oafbrutet uppåt och
når minst 3,000 fot öfver Medelhafvets yta.
Den trakt man genomfar består mest af ste-
niga betesmarker, där får och getter drifva
omkring i ofantliga hjordar.
Dessa betesmarker betäckas tidigt om våren
med en praktfull vegetation, väfd i tusen
brokiga färger, hvaribland den högröda och
den gullgula äro förhärskande. Dessa ane-
moner eller »liljor på marken» förklara än
i dag till åskådlighet meningen med den
sköna liknelsen att »Salomo i all sin här-
lighet ej var klädd som en af dessa.» Men
mellan dem slingrar sig äfven ett lågt, hvasst
törne, hvilket traditionen anger såsom det-
samma, hvaraf kronan virades kring den kors-
fästes panna.
Yår dragoman var mycket angelägen om att
icke låta något anmärkningsvärdt ställe undgå
vår uppmärksamhet. Äti visades oss det
terebinth-träd, hvarunder den heliga jungfrun
ofta suttit, än skulle vi taga i ögonsigte »de
vise männens brunn», än profeten Elias’ klo-
sterruiner, den gamle Simeons herdatjäll, Ra-
chels graf o. s. v. Den sistnämnda förtjänar
kanske mest att uppmärksammas, då ju tra-
ditionerna om dess plats noga sammanstäm-
ma med skriftens text — den nyare såväl
som den äldsta. Allt talar för sannolikhe-
ten af att det verkligen var på det ännu i
dag angifna stället, som Jakob, på färden
mellan Bethel och Betlehem, begrof »vid vä-
gen» sin älsklingshustru och reste åt henne
minnesstoden, som fanns kvar ännu när den
förste historieskrifvaren upptecknade sägnen.
Rachels graf är intill senaste tid föremål för
vördnad af såväl judar som muhamedaner
och kristna. Ättlingarne af Jakobs stam,
änskönt landsflyktige kring hela jorden, upp-
gifva aldrig hoppet att Rachels klagan en
gång skall höras af den evige och bereda
tröst åt hennes barn, när de efter sin långa
förvisning få återvända till landet, som skänk-
tes dem af deras fäders gud.
Långt innan man hinner fram, uppenbarar
sig Betlehem för ögat. Det är »staden, som
ligger på ett högt berg», och som icke kan
döljas. Ensam på sin bergsklack, som sam-
manhänger, likt en halfö, blott frän norra
sidan med den inåt landet fortlöpande bergs-
kedjan, ter sig staden vördnadsvärd. Teras-
serna, som omgifva boningshusen, dofta af
orange-, mandel-, oliv-, fikon- och rosenträd,
mellan hvilka cyklamer strö sina violetta och
lilasfärgade blomsterblad öfver marken. Fåg-
larne sjunga, och ljuflig vår härskar ständigt
öfver fälten kring den kunglige sångarn Da-
vids hembygd!
Klostren i Palestina torde vara de sista
befästade platser, som numera imnehafvas af
den västerländska civilisationen, och tack vare
Betlehemsklostren är största delen af ortens
befolkning äfven kristen.
Då vårt besök i staden inträffade på en
söndag, blefvo vi i tillfälle att taga i ögon-
sikte församlingen, som utströmmade ur Na-
tivitet8kyrkan. Hälsningssättet var frimodi-
gare och behagligare än i allmänhet hos fol-
ket i Palestina. Anletsdragen och gestalten
hos mången ung kvinna med ren, klassisk
skönhet, med blomstrande frisk hy, välteck-
nad mun och öppna, klara, strålande ögon,
talade för vår inbillning om stamförvandt-
skapen med den heliga jungfrun. Betlehemi-
terna representera antagligt nog de ursprung-
liga stammar, som funnos långt innan ara-
berna kommo in i landet, ty med dessa blan-
dade sig icke urinnevånarne.
Ehuru betlehemiterna sätta sin stolthet uti
att härstamma frän korsfararne — d. v. s.
att vara mer eller mindre legitima afkomlin-
gar af tolfte seklets äfventyrare och slags-
kämpar — kunde de, tro vi, hellre vindice-
ra åt sig och sina fäder den större äran att
i rakt nedstigande led räkna släkt med Mak-
kabeerna, med Johannes Döparen, med Jesus,
Maria och apostlarne.
Åldriga runda torn, till god del fallna i
ruiner, gifva en karaktäristisk bild af Betle-
hem, som, jämfördt med Jerusalem, nästan
kan prisas som en stad med ordning och
snygghet. Vid stadens östra ända ligger fö-
delsegrottan (eller klostret), så att säga tre-
dubbelt omhägnadt af latinare, greker och
armenianer, hvilka här tvingas att lefva vid
hvarandras sida. Sämjan mellan dessa kri-
stendomsbröder torde dock ej vara af upp-
byggligare art än den mellan judebröderna
Esau och Jakob.
(Forts.)
Från Iduns läsekrets.
»Låter barnen komma till mig . . .»
I n:r 29 af damernas egen tidning fick man nö-
jet att läsa några tankar angående «småbarn i
kyrkan». Den ärade insändaren (eller insändarin-
nan) förklarade helt sonika, att barnen hafva in-
tet att göra i Guds hus och därför böra hållas
därifrån. Men jag frågar: Hvem vågar försvara
ett sådant påstående gent emot som honom säger :
»Låter barnen komma till mig och förmener dem
icke, ty sådana höra Guds rike till !» Den som dri-
star sig härtill, gör sig ovillkorligen till de lär-
jungars efterföljare, hvilka, efter hvad bibeln be-
rättar oss, en gång i blind ifver vill förmena bar-
nen att föras fram till Herren, men då af honom
erhöllo ofvan anförda skarpa tillrättavisning. Jag
vill påstå, att barnen hafva en alldeles särskild
hemortsrätt i Guds hus. Han, som under sin
vandring här nere så ofta framhöll just de små,
som så ofta kärleksfullt tog dem upp i sin famn,
skulle han icke också vilja möta dem i sitt tem-
pel, att där i bildlig bemärkelse välsignande lägga
sina händer uppå dem? Och kunna de små än
icke förstå allt af församlingens gudstjänstsfirande,
så skall dock något fästa sig i deras sinnen, nå-
got litet frö, som i sinom tid kanske skal! spira
upp och bära frukt. Dessa besök i Guds hus
skola föda goda tankar i deras barnahjärtan och
göra dem mera öppna och mottagliga för allt
godt, stort och ädelt. Och dessutom, när de sön-
dag efter söndag få komma till kyrkan, skola de
slutligen där känna sig helt hemmastadda och ej
vilja för någon del undvara dessa små kyrkobe-
sök, och hvilken hjälp detta skall blifva dem en
gång, när de komma ut bland världens frestelser,
det ligger för en och hvar i öppen dager. Alltså,
I föräldrar, tagen edra små med Eder, när I gån
till Herrens tempel, fören dem frimodigt fram till
den store barnavännen, han skall förvisso icke
kasta dem uti Förhållen dem ej denna deras bar-
narättighet i församlingens gudstjänstsfirande och
betänken Eder, innan I sägen, att de däraf ickekunna
draga någon som helst nytta ! Den som säger så,
visar därigenom, att han ingalunda förstår det
öppna, oförderfvade, emottagliga barnasinnet, hvil-
ket ofta mycket lättare än vi stora fattar Guds
rikes hemligheter !
En svensk kvinna.
Några ord om inackorderingar.
»En högt aktad signatur» skrifver i ett af Iduns
senaste nummer om »sådana människor, som hafva
inackorderingar och lefva därpå.» Jag vill då
först förutskicka den anmärkningen, att ett yt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0266.html
