Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 33. 18 augusti 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 IDUN 263
terligt fåtal torde, blott för sitt nöjes skull, i sitt
hem emottaga inackordenter. Hvarje husmoder,
hon må nu vara i behöfvande omständigheter el-
ler ej, känner, när något är i olag (och sådant
kan förekomma i de bäst skötta hem), tvånget af den
betalande familjemedlemmen större, än hvad fal-
let är med den icke betalande, uppträdde denne
än så pockande. De som ha råd att ha inackor-
dering blott för att »fylla ett rum för mycket i
våningen» eller för att »ha litet sällskap», skulle
snart finna att nöjet vore mycket mera utsökt, om
de uppläte det öfverflödiga rummet till någon väl-
känd, i ekonomiskt hänseende vanlottad eller skaf-
fade sig »sällskap» från någon med talrik barn-
skara försedd familj bland egna eller andras an-
höriga.
Nu må man gärna gifva den högt aktade sig-
naturen rätt uti, att magen spelar en viktig rol i
lifvet, och att den föda, hvaraf människan i barn-
och ungdomsåren kommer i åtnjutande, kan vara
af godt eller motsatt inflytande för hela hennes
lif.
Hvilka fosterlandsförrädare hafva dock ej forna
tiders mödrar varit ! Hvilken ungdom sände de ej
ofta ut till skolorna och universiteten I Efter att
under de spädaste åren ha fyllt de små magarne
med opastöriserad och okontrollerad mjölk, hade
tillåtit de unga att, sedan de vunnit stadga i eg-
na ben och kännedom om närmaste rofåker eller
krusbärskartbuske, där på eget beråd pröfva sina
magars elasticitet. När ej annan mjölk funnits än
den för »minstingen» afsedda, hafva de ej sällan gif-
vit dem dricka och sirap till grötdopp. De ha proppat
i dem pannkakor af korn och ärtmjöl. De ha fått
sluka rågbrödet, nyss kommet från ugnen. De ha
sköljt ner det med ättiksur mjölk och därpå kun-
nat förtära ett stop råa lingon.
Sålunda preparerade, har hon, fosterlandsförrä
derskan, .matsäckat» ut de arme. I en väldig
kista nerpackat bullar, fläsk, ost och korf samt
väntat, att förråden skulle räcka en god bit in på
terminen och de unga på denna kost förkofras
till arbetsamma, försakande och dugande sam-
hällsmedlemmar. Ja, till och med gått så långt
i moderlig tillit, att hon af dessa barn väntat sig
något stort, något att vara stolt öfver, för både
föräldrar och fosterland. Och understundom hafva
hennes förhoppningar ej slagit fel.
Det skulle vara roligt att veta, hurudan kost en
ärkebiskop Vallin m. fl. heroer på andens område
hade, när de vid skolorna och universiteten skötte
sina studier. Undras om dessa män med våra
dagars »normala» föda af biff, ägg och porter och,
när studierna skola forceras, rödvin och cham-
pagne hade nått högre.
Väl må de mödrar, som nu stå i begrepp att
sända sina barn till staden, vid uppgörelse om
hem och bostad för dessa se till, ej blott att det
pris de erlägga blir så billigt som möjligt, utan
ock att deras barn, i en tid då alla lifsförnödenhe-
ter ställa sig dyra, erhålla i förhållande till priset
bästa föda.
En annan sak, en tanke i alldeles motsatt rikt-
ning mot »den högt aktade signaturens» måste,
efter tillfälle här bjudes, emellertid framkastas.
Det är en varning emot för stark föda för den
uppväxande ungdomen ! För mycket halfrått kött,
starkt kryddad mat, porter, öl, mycket och hett
kaffe; sådant upphettar blodet. En sålunda be-
redd fysik är en alltför emottaglig jordmån för
osund litteratur och konst, för att ej tala om loc-
kande sällskap, som ute i staden väntar det från
hemmet och moderns sällskap sända barnet.
«Fosterlandsvänner och mödrar», sen upp! Sen
till att I för edra söner och döttrar erhållen hem,
där ett vakande öga med ej svikande trohet föl-
jer deras lekamliga kraf, men där ock samma var-
ma intresse leder dem på deras väg att blifva
starka, tåliga, härdade män och kvinnor, för hvil-
ka lifsledan, den småsinnade kritiken och den
tomma njutningslystnaden äro och förblifva främ-
mande..
Moder, ungdoms- och fosterlandsoän.
Ur notisboken.
Fröken Hulda Lundin har rönt den utmär-
kelsen att — den enda kvinnan — inväljas bland
de svenska prisdomarne vid Chicagoutställningen.
*
_ O m O
Dödsfall. A säteriet Aby i Tossene socken i Bo-
huslän bar aflidit fru Augusta Nycander, född Kilman,
i en ålder af 57 år. Fru Nycander var en å huf-
vudets och hjärtats vägnar rikt utrustad kvinna.
Trots en mera ideel anläggning, förnekade sig al-
drig hennes praktiska sinne. För att nu ej tala om
alla dem, hos hvilka hon, genom sin vid många till-
fällen visade rfidighet och hjälpsamhet, efterlämnar
ett älskadt minne, vittnar specielt det af henne grund-
lagda Sotenäs barnhem i Tossene socken om med-
känsla och nit för allmän välfärd.
Sedan 1856 var fru N. i lyckligt äktenskap före-
nad med f. d. löjtnanten vid Bohusläns regemente
Axel Nycander. Hon sörjes närmast af make och
sju barn.
*
Lärarinnemötet i Göteborg. Lärarinne-
mötet i Göteborg den 12 dennes öppnades af besty-
relsens ordförande, fröken Adèle Wetterlind från
Jönköping, med en redogörelse för mötets tillkomst
cch anordnande, hvarefter fröken Nanny Palmqvist
från Helsingborg föredrog protokollet för förra mö-
tet. Till ordförande utsågs fröken Anna Larsson
och till vice ordförande fröken Hilma Nero, till
sekreterare fröken Alfrida Mally samt till biträdande
sekreterare fröken Elsa Malmgren. Därefter pågick
en liflig diskussion öfver frågan : »Betalas kvinnans
arbete lägre än mannens? Om så är, hvilks äro
orsakerna härtill?» Inledare var fröken Josefina
Schütz. Mötet var besökt af 2- à 300 personer,
däribland omkring 50 manliga deltagare.
För ungdomen i hemmen
erbjuder Kamraten, illustrerad tidning för
Sveriges ungdom, en omväxlande och under-
hållande läsning. Alla de unga prenumeran-
terna äro också ense att med en mun loforda
Kamraten, som de ej på villkor skulle vilja
afvara, när de engång lärt känna honom.
Prenumerera för Eder dotter eller son- med
kr. 1:75 för det senare halfåret!
N:r 16 har nyss utkommit. Bland det
omväxlande innehållet nämna vi en uppsats
om »Unga frimärkssamlare», »Att leka björn»,
»Det gåtfulla bandet», berättelser och äfven-
tyr af Richard Melander, William Kingston
och Hedvig Inbebetou, »En necessär för
handsklagning», »Kamratens sättare — 200
mil», »Järnets värde» m. m. En mängd ro-
liga tankeöfningar förekomma ock. På pre-
numeranternas afdelning få denna gång de
unga läsarne och läsarinnorna lära sig den
franska texten till marseillaisen, historien om
Erik Väderhatt och hatten vid Kungshatt,
hur man skall putsa sin velociped, hur man
går till väga vid läderplastik och glasetsning,
hur man öfverför mönster på kläde, kanderar
valnötter, mandlar och apelsiner, tillverkar
små ångmaskiner, byter frimärken m. m.
Dessutom få de läsa kamratbref från Finland
och Värmland. Kunna de begära mer i ett
nummer?
Teater och musik.
Djurgårdsteatern hat nu återupptagit det för ett par
år sedan med stor framgång gifna utstyrselféeriet
»Fru Venus», och synes skönhetsgudinnans oemot-
ståndlighet ännu motsvara sitt rykte att döma af
det lifliga bifall, som hvarje kväll hälsar henne från
en talrik publik. I de många växlande tablåerna är
ögonfägnaden allt — libretton tillhör de synnerligen
»enklä» — men denna tillgodoses ock på ett ovan-
ligt lysande sätt genom effektfulla dekorationer, glän-
sande kostymer och talrik balett. Fru Venus själf
har i fru Hanna Heintz en representant, som i sin
fägring och sitt drottninglika framträdande äger de
bästa förutsättningar att värdigt uppbära den odöd-
ligas skiftande skepelser, och de öfriga föga inveck-
lade rollerna ha äfven goda företrädare, som af det
minsta göra det mesta möjliga. Hr O. Ranft är så-
ledes en nutidsingeniör, vederbörligen imposant i sin
stolta själftillit, liksom hr Hansson representerar
hans motsats artistsvärmeriet med öfvertygelse och
värme. Det komiska elementet tillvaratages också
väl af hr Eliason som naturforskaren Wupp och fru
Stenfelt som den amerikanska pensionsförestånda-
rinnan.
Näst fru Heintz, hvars öfver- och underjordiska
vandringar de flesta aftnar hyllas med blommor, fê-
teras emellertid synnerligen maskinmästaren, som
icke underlåter att för öppen ridå midt i de gran-
naste apoteoserna taga sin del af äran. Midt bland
guldskimrande fjärilar, rosenvingade amoriner och
paljettgnistrande sköldmör tar sig den dammiga verk-
mästarkostymen visserligen en smula egendomlig ut
— men rätt så : vi böra ju icke för den poetiska
förtrollningen glömma det nyktert prosaiska arbetet,
som ändå skapat hela härligheten.
En gammal historia.
Af Helena Nyblom.
«Es ist eine alte Geschichte,
Doch bleibt sie immer neu . . .
H. Heine.
f
in unga väninna, grefvinnan Louise, svärmar
för gamla möbler. Hon har icke nog af alla
de antika saker, som tillfallit henne som familje-
arf, utan vid alla tillfällen, då hon på auktioner
eller genom antikvitetshandlare kan föröka sin
samling, passar hon på för att ständigt kunna
skaffa sig flere nya — det vill säga gamla och
märkvärdiga föremål.
Grefvinnan Louise har inga barn, men all den
ömhet, som andra mödrar ägna sina små, låter
hon tillfalla sina möbler. Hon älskar och beund-
rar dem och är säker på, att där icke i hela
världen finnas så välskapade, märkvärdiga och
vackra möbler som hennes.
När hon med sin hvita hand glider öfver en
gammal länstol och säger: »Vill du lägga märke
till formen på dess armar?» eller smekande klap-
par en antik byrå på dess messingsbeslagna lilla
runda mage, är det ett uttryck af moderlig
stolthet i hennes vackra ögon, som om hon själf
skulle vara upphofvet till alla dessa väl lyckade
detaljer.
Hon tycker också om att låta sin egen dräkt
smaka litet af Gustaf III, och när man besöker
henne en morgon, där hon sitter i sin hvitä eller
lilasfärgade morgonklädning, sydd med »Watteau-
veck» och släp, det bruna håret uppstruket under
en liten spetstrekant, som hon binder under
hakan, och lösa, spetskantade ärmar, hvarifrån
hennes runda, hvita armar sticka fram, är hon
ett utmärkt staffage till kabinettet, där hon sitter
vid sitt tunnbenta skrifbord, ett kabinett i hvitt
och guld med gammalt, broderadt ljusgrönt siden-
damast på möolerna.
Bland annat äger också grefvinnan Louise en
liten utsökt samling miniatyrporträtt. Flere af
dem äro alldeles utmärkt målade, och trots den
lilla skalan, i hvilken manéret ofta blir petigt och
smått, har den konstnär, som utfört ett par af
dessa porträtt, haft förmåga att få fram det karak-
täristiska och personliga. Man ville nästan ut-
brista: »Nej, hvad det liknar honom eller henne !»
Bland dessa porträtt finnes ett, som från första
ögonblicket fängslat mig. Det föreställer grefvin-
nans mormorsmor som ung flicka.
Hon är klädd i en hvit musslinsklädning, djupt
urringad och med lifvet uppe under armarne, en-
ligt tidens mod. Armarne hänga rakt ned och
ramen afskär dem på midten. Det ljusbruna hå-
ret är upplagdt i en knut på hjässan och hänger
ned i några små lockar öfver pannan. Ansikts-
färgen är blek med fina blå ådror öfver tinnin-
garne, näsan rak och kort.
De stora blå ögonen sitta temligen långt från
hvarandra och blicka framåt med en inåtvänd,
drömmande blick under de tunga ögonlocken,
hvaröfver de fina ögonbrynen teckna sig högt
uppe på pannan.
Munnen är liten och rund, nästan som på ett
barn, och en liten smula öppen. Det är i hela
uttrycket hos denna helt unga kvinna något så
allvarligt och enkelt, och porträttet har ingenting
af det poserande och sentimentala, som var den
tidens konst en svag sida. Målaren har tydligen
icke kunnat aflocka sin modell någon annan ställ-
ning än den, som för henne var den enklaste och
naturligaste.
Jag har alltid varit så förtjust i detta porträtt,
att när jag kommer på visit till grefvinnan Louise,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0267.html
