Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 25 augusti 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266 IDUN i893
Du är icke fri, så länge du ej äfven behärskar din fantasi. Fantasien är den mäktigaste despot.
B. Auerbach.
också själf till pennan för att lägga sitt
ord i vågskålen. Ty fru Nycander var
ett stycke författarinna. Hade hon per-
sonligen lefvat mera uppe i tidsströmnin-
garna, och hade hennes hälsa ej varit så
vacklande, skulle säkert hennes litterära
kvarlåtenskap varit betydligt större än
nu. Ty hennes anlags rötter förgrenade
sig djupare än de vanliga dilettantmäs-
siga ansatser, hvilkas högsta triumfer firas
på födelse- och namnsdagar. Hon var
en ande med klar tanke och varm känsla.
Och de uppsatser, sagor, små dikter och
musikkompositioner, hon åstadkommit,
visa både smak och adel i uppfattningen
och finhet i användande af uttrycksmed-
len. Somliga af dessa alster äro tryckta,
bland annat i de två bokpublikationer
hon själf utgaf, »Minnen» och »Sparf-
vens kvitter» — denna senare för välgö-
rande ändamål.
De ämnen, inom hvilka hon rörde sig,
voro nära till hands liggande och rent
mänskliga. Yarmt religiöst sinnad, äl-
skade hon att uttala sig i sådana frågor,
som rörde människans frihet att lefva,
älska, arbeta; hon sökte uppdraga gräns-
skilnaden emellan stort och smått eller
rättare att, ur kristen synpunkt, utplåna
den, hon talade varma ord om den äkta
och den oäkta toleransen m. m. Icke
sällan vände hon sig, den af lifvet pröf-
vade, erfarna kvinnan, med sina manings-
ord till det uppväxande släktet. Och den
för åtskilliga år sedan utkommande, gou-
terade tidskriften »Sveriges ungdom» in-
nehöll länge bidrag af hennes hand, där-
ibland några sagor, som äga både djup
och skönhet.
Hon var den varmaste djurvän. Tid-
skriften »Djurvännen» inrymde för ett
antal år sedan flere uppsatser af hennes
penna, bland hvilka ett par om djursjä-
lens odödlighet väckte ett visst uppse-
ende och framkallade diskussion i tid-
skriftens spalter.
Äfven till en och annan tidning för öf-
rigt har hon bidragit — allt under sig-
natur — och någon gång också i Idun,
med tankar om hem och hemlif.
Hon sade sig aldrig skrifva för nam-
net — blott för saken. Och dock är hen-
nes namn väl värdt att nämnas bland de
kvinnor, som ädelt tänkt och skrifvit,
äfven ehuru tid och krafter så föga till-
låtit henne att offentligt framlägga af sitt
rika tankeinnehåll.
En starkt framträdande talang hos hen-
ne var den musikaliska. Vi ha redan
antydt hennes tonsättningar. Dessa ut-
gjordes af smärre sångstycken af sär-
deles fint melodiöst tycke, mest när-
mande sig folkvisans ton, den i sin enkel-
het så svårupphinneliga. Hon kallade dem
»Toner från skog och haf». Den natur,
hvari hon större delen af sitt lif vista-
des, säteriet Åby med omgifningar, är
ock så idyllisk, att den lätt ingifver ett
poetiskt mottagligt sinne impulser af ren,
oskuldsljuf karaktär. Och människorna
äro ju i mycket barn af naturen.
Men — fru Nycander var ej blott en
ej oäfven tonsättarinna, hon var därjämte
en utöfvande konstnärinna af aktnings-
värdt slag. Den som såg och hörde hen-
nes händer på pianoklaviaturen, rycktes
gärna med af spelet. Ty var det något
som företrädesvis utmärkte henne, så var
det omedelbarhet, inspiration. Hon ägde
ej spår af affektation, och hon återhöll ej
heller hvad hon kunde meddela — i hvil-
ken form det än måtte te sig. Hvar och
en, som närmade sig henne, erfor den be-
stämda känslan af ett hjärta, som varmt
och vänligt klappade en till mötes.
Så var det ock med hennes pianospel.
Däri slog ett hjärta. Och på samma
gång aflockade hennes tekniska färdighet
mer än en gång till och med kännare
bifall. Häri som i allt annat hade hon
erhållit utmärkt underbyggnad. Så hade
hennes musikaliska uppfostran ledts af
bland andra samme artist, som öfverva-
kat själfve Ole Bulls fingerlek på fiol-
strängarne, nämligen titulus Lundholm,
ett lika originelt geni som genialiskt ori-
ginal. Denne lefde länge i Augusta Ny-
canders föräldrahem, det ofvannämnda
Tofta, och slutade äfven, om vi ej min-
nas orätt, där sina dagar.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
