Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 25 augusti 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i893 IDUN 267
”Att göra godt...”
Några betraktelser af Emy.
S
et är att hoppas, att den i föreningar
och anstalter ordnade välgörenheten
raerändels motsvarar sitt syfte att verka godt,
men hvad som är alldeles säkert är, att den
ojämförligt största delen af den privata väl-
görenheten i form af pâ mâfâ utslungade all-
mosor verkar ondt ända därhän, att den kan
bidraga till samhällets demoralisation: den
lägger hyende under lättjan eller oföretag-
samheten samt utbildar därigenom yrkes-
tiggeriet.
En allmosa innebär alltid en kränkning af
den personliga värdigheten, alldenstund den
ställer mottagaren i ett nesligt beroendeför-
hållande till gifvaren. Det är en nådebevis-
ning, som låter sitt föremål tungt känna sin
moraliska underlägsenhet och i de flesta fall
rent af urståndsätter mottagaren att någonsin
blifva kvitt med en gifvare, som likgiltigt
kastat till honom ett mynt för att ögonblicket
därpå försvinna ur hans synkrets, kanske för
alltid.
Såsom en olycklig följd häraf kufväs den
ursprungliga stoltheten alltmera genom så lätt-
vindigt fången utkomst; den gamla föresatsen:
»bara jag denna gång blir hjälpt, skall jag
sedan arbeta» förlorar i kraft hvarje gång ett
mynt släppes ned i den framsträckta handen,
och, som man vet, är »lätt vunnet» också
»lätt svunnet»; inom kort gör sig behofvet
eller nöden åter gällande; ingen tid är att
förlora, utvägen att tigga har visat sig be-
kvämast, och ännu »en gång är ju ingen
gång». Snart är den försoffade, arbetsodug-
lige yrkestiggaren färdig.
Det är en af gammalt ventilerad fråga,
huru välgörenhet bör utöfvas, så att den med-
för praktiskt verksamma resultat. Om man
rätt fattar begreppet välgörenhet, såsom inga-
lunda ett blott allmo8egifvande, utan såsom
en verklig kärlekshandling efter förståndiga
grundsatser, ligger i sakens natur, att den
icke får medföra människors förnedrande, utan
tvärtom deras upprättande och jämnställande
med den frie, sig själf försörjande arbetaren.
Det är ju omöjligt att angifva någon be-
stämd norm för hjälpgifvandet i enskilda fall;
de måste helt naturligt vexla alltefter om-
ständigheterna. Sätten kunna vara många,
men under hvilken form filantropien än ar-
betar, måste den dock alltid på hur skilda
vägar som helst åsyfta ett mål : att hjälpa
verksamt och höja den hjälptes ambition till
själfverksamhet.
Ett sterotypt uttryck för s. k. välgörenhet,
hvilket sanktionerats af »den goda tonen»
och därför på de flesta håll torde finna sina
försvarare, finna vi i de numera så vanliga
»basarerna» och därmed jämförliga festiviteter.
Det är sant, att resultatet blir pengar,
kanske mycket pengar. Men detta saldo har
så att säga ett stort moraliskt deficit, som
minskar dess värde inför mottagarne: den
förnäma världen har festat ihop hjälpen, mena
de, och tacksamheten för gåfvan grumlas af
tanken på det egoistiska medlet för des3 an-
skaffande. Genom de festligt upplysta fön-
sterna tränger då och då ett muntert sorl ut
till ett par af köld och hunger huttrande
stackare, som sedermera kanske få del af
härlighetens pekuniära resultat — något,
hvarom de också ha en aning. Men hör på
dem bara’
»Det där är välgörenhet, di kallar’t,» säger
den ene, en man till sin granne, en kvinna.
»Men tror madam, att någon af di där fina
herrarne och damerna skulle ge en så mycket
som en skvätt vatten med sina egna nådiga
händer, ifall en låg för döden midt för näsan
på dom — hva’?»
»Åbnej, det vet jag bäst; när min Mia
låg i själståget, bad jag grosshandlarfrun
midtemot, han vet, att få låna femtio öre till
medicin. — Vänd er till roteman, sa’ hon,
han har fått en summa pengar af vår basar
på Börsen. — Så slog hon igen dörren. Se,
di hade dansat för di fattiga da’n förut. Nå,
jag gick till roteman förstås. Ja, tri kronor
fick jag, men när jag kom hem, var Mia allt
död. Det hade varit bättre å fått en fem-
tioöring strax.»
»Och hvad hade jag för glädje af di tri
kronorna?» fortsätter kvinnan sin tankegång
med något trotsigt och hätskt i rösten, »dom
söp man min, det kräket opp, så jag såg inte
så mycket som så af dom ...»
Ja, här besannas verkligen, fast i förän-
drad mening, satsen om »lätt vunnet — lätt
svunnet». — »Lätt vunnet» for den nöjes-
lystna societeten i fest och glädje; »lätt svun-
net» för armodets son i lättsinne och last.
Han, som är van att svälta, har i hast fått
litet mer pengar än vanligt på en gång,
hvilka de förnäma festat i hop åt honom.
Hej, låt gå! Och nästan med ett hånleende
i mungipan tar han emot sin andel, liksom
den vore hans själfskrifna, förutbestämda rätt.
Vid en fashionabel badort var en välgören-
hetsfest påtänkt. På den utsatta dagen bör-
jade det regna, och man tänkte inställa festen.
Då föreslog en af de komiterade, att man i
alla fall skulle realisera det egentliga ända-
målet med festen genom att rätt och slätt
göra en penninginsamling åt de fattige — ty
alltihop gick väl ändå ut därpå.
öfriga komiterade trodde visst först, att
mannen dref ett dåligt skämt. Ty en så
tarflig tillställning hade då väl aldrig egt
rum vid en så fashionabel badort som denna.
Men hur det var, vann förslaget till sist
seger, ett i lämpliga ordalag affattadt anslag
sattes upp, och nu inträffade det högst märk-
liga, att en hel ström hvardagsklädda bad-
gäster nästan hela den regniga dagen om
rörde sig fram genom parken och helt tyst
och blygsamt lade ned något i en sparbössa
på societetshusets veranda.
På kvällen var sparbössan ful), och jag är
säker, alt behållningen sålunda blef större,
än den blifvit med en mängd kostsamma extra
festafbränningar. Vidare är jag säker, att
de på detta sätt insamlade pengarne gjorde
större nytta, än om de passerat genom flär-
dens och nöjets kvafva atmosfer.
De måste ha fört en idé om människo-
kärlek och offervillighet med sig rätt in i de
hjälpanammandes hjärtan, ty dagen efteråt
uppvaktades »direktionen för nytta och nöje»
af ett hundratal så snyggt som möjligt klädda
fattiga af båda könen, hvilka genom ett om-
bud tackade för den vackra, oegennyttiga
gåfvan och bådo att få gratis hjälpa bad-
gästerna ned med bagage till båtarne — ty
det var redan på den tiden, då många reste.
Det är ibland svårt nog att taga rätt på
den verkliga nöden för att inrikta sin hjälp
på värdiga föremål — och för att lyckas
hjälpa, så att det blir något bevändt med det
hela. Det är näppeligen människokärlek att
kasta ett mynt i handen på en tiggare och
gå vidare, utan det är en bekvämlighetsutväg
för att lugna ett halfvaket samvete med tan-
ken: »jag har gjort hvad jag kunnat!» Hur
ofta hör man ej den eller den göra en halft
salfvelsefull själfbekännelse : »Jag för min
del har svårt att gå förbi en sådan där stac-
kare, utan att ge något!» Visserligen; men
han har ännu svårare att göra sin gåfva
fruktbärande genom att taga litet närmare
notis om tiggaren. Ty det kräfver besvär,
det kräfver till och med stundom modet att
neka och att taga emot ett glåpord midt i
ansiktet.
Ni ser en trasig kvinna med ett barn på
armen. Hon kvider en bön, och ni ger, glad
att vara henne så fort som möjligt kvitt.
Men i stället skulle ni frågat henne om namn,
bostad, den lilles ålder och hälsa etc. och
allt detta på ett sätt, som ingifvit henne för-
troende och tillika ställt möjligheten af er
hjälp i perspektiv för henne, därest hon på
ett tillfredsställande sätt kunnat göra reda för
sig.
Nej, spara ej på fjäten, men desto mer på
er bekvämlighet, följ henne hera, och ni skall
måhända i allt få bekräftelse på sannfärdig-
heten af hennes uppgifter, och då skall ni,
gripen af så mycken tilläfventyrs oförvållad
nöd, kanske göra er gåfva litet rikligare än
ni ursprungligen ämnat samt tillika ha henne
i godt minne, då ni finner en hederlig syssel-
sättning för henne. Var lugn för att, om
ni i henne träffat en något så när värdig,
skall hon en gång, manad af egen stolthet
och rättskänsla, på något sätt gengiilda er!
Ni har blott gifvit henne ett lån, ej en all-
mosa. Ty hade ni det gjort och sedan följts
af några tjogtal lika kallsinniga »välgörare»,
skulle hon måhända för alltid dragits ned till
vrkestiggerskans nivå, i stället för att hon
nu genom er fått impulsen och medlen att
blifva en arbetsnyttig arbeterska.
Men det kunde också vara så här:
Edra frågor mötas af sväfvande svar, hvilka
snart öfvertyga er, att bon far med osanning.
Barnet t. ex. är, när allt kommer till allt,
byrdt för tiggeriet i syfte att väcka stegradt
medlidande. Där har ni alltså en, som redan
glidit långt ned på det sluttande planet, och
som skulle kommit ännu ett stycke längre
ned genom er tanklöst gifna skärf. Därför
bör ni neka, men tillika göra hvad ni kan
för att leda henne in i andra spår. Till en
början tör hon ej vilja höra på det örat,
men antingen skall ni till sist lyckas väcka
en smula hederskänsla hos henne och få henne
att mottaga någon liten hjälp »in natura»,
mat, kläder etc., samt förmå henne att följa
er anvisning på någon plats eller på någon,
som bättre än ni förstår dylikt -— eller också
skall hon genom er enständiga vägran (jag
fattar er nämligen nu som en »kollektiv»
personlighet) att slösa pengar på en odåga
slutligen rent af tvingas att börja arbeta.
Det sades, att det stundom är svårt att
leta sig fram till den verkliga nöden. Det
finns en stolt, tillbakadragen fattigdom, som
är i lika stort, om ej större behof af hjälp
än den, som skyltar i trasor och larmar öfver-
ljudt. Men den förstnämnda tiger och är för-
synt samt måste mötas med den största fin-
känslighet, för att ej de välvilliga afsikterna
skola missförstås och blifva fruktlösa. Van-
ligen är den dock så tystlåten och reserverad,
att den merändels stannar i det fördolda,
utan bistånd. Och ådrager den sig verkligen
uppmärksamhet, händer, att den tillämnade
hjälpen bokstafligen stannar vid tröskeln till
dess boning. Ty innanför denna tröskel visar
sig så mycken snygghet och ordning, att den
besökande tvekar och tänker: »Här är ju ingen
nöd, det vore bara öfverflödigt, kanske föro-
lämpande att här erbjuda understöd.» — Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
