Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 25 augusti 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 I DU N 1893
dock behöfves det så väl och skulle så vär-
digt mottagas och motsvaras, om uet blott
gåfves på ett grannlaga sätt.
Här gällde det att med både aktsamhet och
skarpsinne tränga under, förhållandenas yta
och utfundera de rätta medlen för att ej
stöta. Men just i dylika fall går det åsyf-
tade resultatet så ofta om intet af brist på
blick för saken och god vilja att sätta sig
in i den.
Nöden i lumpor och med ett skärande skri
på läpparna blir däremot i allmänhet obser-
verad och behjärtad, ofta af en malplacerad
offervillighet, som också blott ransakat ytan.
I en betydande stad vid västra kusten var
en tik fru känd för sin välgörenhet mot de
fattige. En dag infann sig hos henne en
tarfligt klädd kvinna och bad under bittra
tårar om begrafningshjälp för sin aflidne man.
Fru X. skulle just göra en välgörenhetsrond
och lofvade titta till henne. Hon kom upp
i ett kyffe, där kvinnan stod och grät fram-
för ett manslik i grof svepning, lämnade en
sedel till den bedröfvade änkan och for vi-
dare. Något senare upptäckte hon, att hon
glömt sin pirat, och befallde kusken vända om.
Själf gick hon ännu en gång upp till vinds-
kupan och hörde med förvåning grälande
röster innanför dörren. Då hennes knack-
ning ej beaktades, steg hon in och möttes af
det häpnadsväckande skådespelet, hurusom
»liket», ännu i full svepning, slogs med »änkan»
om en butelj brännvin.
Hon fick verkligen sin pirat plus ett var-
nande erfarenhetsrön, som för framtiden gjorde
hennes arbete i välgörenhetens tjänst något
mindre kritiklöst — såväl till hennes egen
som klienternas båtnad.
(Slut i nästa n:r.)
Den gamle vaktmästaren.
Skiss af Elisabeth Kuylenstierna.
j^I^Certil, vi måste se slottet också!» Den
unga fästmön drog otåligt sin fästman
med sig. »Du vet ju, att jag inte varit här,
sedan jag var barn, och nu är det så roligt
att upplifva gamla minnen.»
»Det förstår jag, när man är en sådan
liten svärmerska som du, och naturligtvis skall
du få din vilja fram.» Den unge skriftstäl-
laren såg ömt på henne.
»Så tyst och ensligt här är, Bertil, och
hvad man känner sig obetydlig i den jättestora
parken. Se, de gamla lindarne där ha ju
alldeles växt tillsamman och bilda ett riktigt
löfhvalf. Jag undrar, hur många generationer
gått här just som vi två och drömt och hop-
pats på samma sätt.»
Bertil tryckte hennes arm fastare intill sig.
»Sådana här gamla och öfvergifna slotts-
parker utöfva en underlig makt öfvar fanta-
sien,» sade han. »Det är som hviskade ur
trädens dunkel den flydda generationen sitt
tvekande, skygga qui vive till oss unga. Man
sänker ofrivilligt rösten, liksom rädd att med
sin bullrande glädje störa ett förgånget släk-
tes ro. ,Sanden, som knastrar under våra fötter,
löfven, som hvirflande föras kring af vinden,
fåglarne, som byggt bo i de sekelgamla
ekarna, allt tyckes upprepa de vemodsfulla
orden: »Det var en gång.» Det hjälper icke,
att vi säga oss, att det ju egentligen är på
samma sätt ännu, öfverallt i den värld, som
för den ytlige betraktaren förefaller så helt
och hållet inramad i hvardagslifvets prosa;
det tränger sig starkare, mera påtagligt öfver
oss här i tystnaden och glömskan. Men du
blir trött på mig, liten! Nu skola vi gå och
söka upp vaktmästaren.»
De gingo direkt fram till den lilla flygel-
byggnad man anvisat dem som hans bostad
och knackade på den hvitmålade, breda dör-
ren med sitt stora, klumpiga låa.
Afmätta steg ljödo därinifrån.
Om de kunde få bese slottet? — Jo,
strax. —
De satte sig på den smala, obekväma ve-
randabänken och väntade, och så kom den
gamle vaktmästaren ut.
Han såg ståtlig ut med sin hofmannahåll-
ning, sitt åldriga, slätrakade ansikte under
uniformsmössan och den omsorgsfullt borstade
rocken, prydd med medalj för långvarig och
trogen tjänst.
Han gick före dem med sin skramlande
nyckelknippa och öppnade med van hand de
tunga slottsportarna.
Med en vördnadsfull rörelse lade han mös-
san ifrån sig på en stol i Vestibülen, harklade
sig och började liksom uppdragen genom nå-
gon slags mekanfsm att beskrifva rummens
ändamål och inredning.
Under det hans unga fästmö med barnslig
förtjusning återfann och fördjupade sig i sina
barndomsminnen, iakttog Bertil den gamle
vaktmästaren med de trötta, slappa dragen.
»Besökes slottet af många främlingar,» frå-
gade han.
»Nej, här är aldrig någon; det är inte
modernt längre. Nu skall folk till Saltsjö-
baden eller hvad det heter för slag, det här
bryr ingen sig om.» Det låg undertryckt
bitterhet i den gamles ord, men det gjorde
honom tydligen godt att få tala ut.
Plötsligt återföll han dock i sin förra roll
och fortsatte i raskt, men entonigt tempo att
berätta och beskrifva.
»Här var de kungligas matsal i hvardags-
lag; hela möbleringen är kvar sedan den
tiden.»
Tankfullt blickade Bertil ut genom de höga
fönstren. Den hesa, ansträngda gubbrösten
plågade honom: den lät så förtorkad.
»Här var fester förr, skall herrskapet tro.
Jag minns det mycket väl, sedan jag var en
liten pojke.»
»Jaså, ni var här redan då?»
»Ja, jag är född här, och nu väntar jag
bara på att få dö här också.»
Bertil såg medlidsamt på den gamle.
»Och sedan lämnar ni kanske er syssla i
arf åt er son,» frågade han.
»Nej då, honom har den nya tiden tagit.
Han reste till Amerika för tjugu år sedan,
och nu är han gift och har stora barn. Han
bar skrifvit och bedt mig komma dit ut nu,
när jag blifvit så här ensam — mor dog för
tre. år sedan, hon — men man rycker inte
så lätt upp gamla träd med rötterna; de sitta
för fast.»
»Ja, men res och hälsa på åtminstone,»
sade den unga fästmön ifrigt, »tänk, hvad ni
skulle bli välkommen.»
»Tror nog det, men Amerika och jag passa
inte ihop. Jag skulle längta hem igen och
vara ängslig, att någon ung stympare utan
ett tecken till försyn skulle komma i mitt
ställe här. Jag vet så precis, hur allting
skall tas, hur det måste aktas för att inte
fälla sönder, hvilken stol man skall lyfta på
öfverdraget på och visa möbeltyget, och hvilka
kungliga porträtterna föreställa. Man måste
vara inne i allt det där. Det är som att
berätta sagor för barn, det skall ske på ett
visst sätt, för att de skola förstå. Nå ja,
det kunde han ju lära sig, men hvad han
inte kunde lära sig, det är att älska det, som
jag gör. Sådant växer fast med åren. Be-
römmer någon slottet, känns det som berömde
han mitt eget verk, och fastän jag många
gåuger varit trött att gå här och ideligen upp-
repa detsamma, mister det ändå aldrig riktigt
sitt intresse.
Ja, här ha vi biblioteket, och så har herr-
skapet sett alltsammans. »
»Tack för besväret. Jag förstår, att ni
skall tycka om de gamla salarne,» sade Bertil
hjärtligt.
Ett drag af nästan barnslig tillfredsställelse
flög öfver den gamles ansikte.
»Ja, inte sant, man lär sig hålla af det,
om man bara har sinne för den flydda tiden.
Det fordras ett visst slags ögon till det, och
det ser herrn ut att ha. Det finns somliga,
som går hit för att nypa i möbeltyget, för
att känna, om det är riktigt siden, och lyfta
på silfverpjäserua för att beräkna metallvär-
det. För sådana går jag inte gärna hit upp.
De ha för mycket af den nya tiden i sig.
Kanske har jag pratat bredvid munnen den
här gången, det händer så lätt, när orden
sitta på tungan och man känner, att det är
någon, som förstår en. Herrskapet får väl
ursäkta mig.»
»Det behöfver ni inte be om. Jag har
själf varit lifligt intresserad,» sade Bertil och
räckte honom vänligt handen.
»Kanske komma vi tillbaka nästa år och
hälsa på er.»
»Välkomna mitt unga herrskap, och skulle
det vara någon annan i mitt ställe, kan herr-
skapet vara tämligen säkra, att inte gamla
vaktmästaren finns till längre.»
Med ett doft ljud föll den tunga slottspor-
ten igen, nycklarna skramlade, och Bertil och
hans unga fästmö vandrade tysta längs den
skuggrika allén, där det susade så dystert i
de höga träden.
te
Nålpenningar.
Fortsättning på en gammal flickas
funderingar.
Af S. T.
S
f en väDÜg uppmuntran i n:r 20 af Idun
detta år styrkt i min afsikt att än en
gång taga till orda för fruarna, vill jag, som
förut är nämndt, yttra mig om kapitlet »nål-
penningar», hvarmed, som bekant, i en trängre
bemärkelse, förstås de kontanter en kvinna an-
vänder pä sitt enskilda »diverse», i en vid-
ssräcktare och rätt allmänt antagen, toaletten
inbegripen.
Vid giftermåls ingående, hvad vore naturli-
gare, än att det träffades öfverenskommelse
rörande en viss årlig summa — större eller
mindre enligt hvars och ens tillgångar — till
hustruns personliga utgifter? Allt fiån början
borde väl den äkte mannen vara på det klara
med, att denna kolumn på hans utgiftskonto
är nödvändig, den så väl som hvar och en
arman, och att det icke är tillräckligt att gifva
sin fru ett oeh annat frivilligt bidrag, en pre-
sent då och då, utan att hon måste hafva sitt
bestämda »anslag». Det är ingen obillig fordran
häri, det medgifver nog enhvar. Ty en kvinna,
tillhörande öfverklassen, hon må nu vara sä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
