Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 25 augusti 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 269
förståndigt och sparsamt uppfostrad som helst
och icke höra till de »bortskämda», har än-
dock rätt många behof och kan ej känna det
trefligt eller ens drägligt utan en egen hand-
kassa.
Men en så rättvis och som man tycker
själffallen bestämmelse iakttages långt ifrån
alltid, efter hvad jag hört gifta vänner säga.
Stundom lagar väl en omtänksam far, att hans
dotter, äfven som gift, skall hafva det sörjdt
för sig i- detta afseende, men detta endast
när han har en vacker hemgift att skänka
henne — och icke alltid då — och i allmän-
het är denna för hustruns trefnad och hem-
fridens bevarande så viktiga angelägenhet helt
och hållet öfverlåten åt mannens godtycke.
Vi ogifta äro ju icke utan våra nålpennin-
gar. I ett välbergadt och ordentligt föräldra-
hem utfår den vuxna dottern dem vanligen
kvartalsvis af sin far, och i hem, där dennea
inkomster ej äro stora nog att tillåta det, skaf-
far hon sig dem genom eget arbete. Men så
fnart hon blir gift, blir det annorlunda. Icke
alltid — det måste jag dock från början er-
känna, ty det finns ju män, som äro mycket
villig a att gifva sina hustrur det, dem med
rätta bör tillkomma, ja, som rent af äro ge-
nerösa mot dem — men allt för ofta, tyvärr!
Allting är nämligen gemensamt, kantänka, och
då hon vill hafva något, har hon blott att
»säga till». Det låter ju rätt bra och vac-
kert detta i teorien, men i praktiken är sy-
Btemet förkastligt. I bästa fall är det oprak-
tiskt, därför att det inkommoderar å ömse håll ;
men för öfrigt visar det sig så lätt vara blott
tomma ord och urartar vanligtvis till ett för-
hållande, som innebär förödmjukelse för hust-
run, ja, rent af är oförenligt med hennes vär-
dighet. Ty att »bara säga till», det blir att
ödmjukt som en barnuuge komma och begära
det hon behöfver eller önskar och underställa
mannens pröfning, huruvida det är nödvändigt
eller ej. Man kan t. ex. vara viss på, att i
samma hem, där hushållspenningarne- sutto så
hårdt inne, nålpenningarne sitta ännu hårdare.
Och var det tungt för henne att tigga och
bedja om de förstnämnda, sårar afslaget eller
det ovilliga bifallet mycket djupare, när den
begäran hon framställt gäller henne personli-
gen. Nålpenningarne göra mången gång skäl
för sitt namn, ty de hafva en egen förmåga
att sticka. Är hustrun för stolt att upprepa
sin begäran om en ny hatt eller klädning,
händer det allt, att hon får gå där i sina fula,
gammalmodiga kläder och se otreflig eller åt-
minstone mindre bra ut, och mannen skall
måhända göra jämförelser mellan henne och
unga, »stiliga» flickor och tycka, att gumman
börjar se passerad ut.
Kläderna göra nu ofantligt mycket till frun-
timmers utseende, och i medvetande därom är
kvinnan i allmänhet svag för att vara väl
klädd. Men låt detta vara hennes ensak 1
Hvarför skall hon ständigt och jämnt behöfva
blotta denna lilla svaghet för en man, som till
följd af den artskiload, som existerar könen
emellan, alls icke förstår ett sådant där äkta
kvinnligt intresse och blott fördömer det som
otillbörlig fåfänga. Egentligen borde han känna
sig smickra ’, om han brydde sig om att tänka
sig in i saken, ty i normala fall är det väl
ändå i första rummet för att behaga honom,
hon vill se så bra ut som möjligt. Och hvad
förstår en herre i fråga om damtoaletten? Ur-
säkta, jag säger: ingenting. Må därför frun
vara fri att därvidlag råda sig själf! Köpa sig
hvad hon tycker om och anser nödvändigt och
spara in, hvad som kan sparas. Och må hon
därför hafva sina egna toalettpenningar!
Men det är icke blott till kläder hon be-
höfver sin handkassa. Det är i vårt samhälls-
lif så bestäldt, att äfven en kvinna litet emel-
lan får vara färdig med portmonnäen.
Hur ofta t. ex. blir ej en fru, som sitter
i ett vackert, godt och varmt hem, anlitad af
armodets bleka barn! Mana henne ej hjärtat
och samvetet att då hjälpa, och hafva icke
dessa nödställda medmänniskor nära nog pocks-
rätt på henne? Hon kari ej komma undan med,
att hennes make årligen skänker en tia hit
och en femtia dit till Välgörande stiftelser och
inrättningar. När en varmhjärtad kvinna ser
nöden pä nära håll, känner hon det som sin
plikt att i sin mån söka lindra den, och hon
lider, då hon ej kan det. Och den gråtande
änkan eller den till arbete oförmögne stackars
mannen, som blifvit afvisad, fäller en hård
dom öfver henne. Ack, de veta icke de, att
den fina frun ej hade mer i sin portmonnä än
de själfva, och att bon, midt i välståndet,
kände sig så fattig, så fattig. Hade hon haft
något eget att förfoga öfver, hade hon varit i
sin fria rätt att spara in något på sig själf
och gifva det motsvarande beloppet åt de
hungrande, men nu . . .
Som en motsats till det, som sist blifvit
sagdt, kan jag berätta, huru i ett mycket rikt
hem, där jag var guvernant, frun hvarje fö-
delsedag i sin skrifbordslåda fann ett kuvert
med en inneliggande tusenkronoesedel, på hvil-
ket hennes man skrifvit: »Åt dina fattiga».
Juveler och spetsar roade henne ej längre, och
hennes man visste, att detta var den bästa
födelsedagsgåfva han kunde glädja henne med.
Vidare, ehuru hon hvarken röker eller till-
bringar sina aftnar »ute», är det en hel mängd
på förhand obestämbara saker som en fru, dels
för egen del, dels till följd af sina familjeför-
hållanden, behöfver penningar till. Hon kan
ju vilja köpa sig en nyutkommen bok, dricka
en kopp choklad en förmiddag hon är ute,
lyckönska en vän med några blommor, skänka
en släkting, ja, hvarför icke sin man en fö-
delsedagsgåfva o. s. v. Att vid sådana till-
fällen och för dylika ändamål anlita mannen
om en femtioöring, en krona eller femma, re-
dogöra för hvad penningarne skola vara till
samt måhända blifva förbjuden det tilltänkta
nöjet eller den önskade småsaken, tyckes mig
snart sagdt barockt. Som fri människa hun-’
nen mogen ålder bör det väl i dylika fall
vara hennes moraliska, om ock efter svensk
lag ännu ej hennes juridiska rätt att handia
efter eget godtfinnande. Fordrar familjens eko-
nomiska slällning, att hon i ifrågavarande fall
försakar, må hon göra det, — men frivilligt,
ej nödd och tvungen genom maktspråk.
(Forts.’)
Kvinnlig skönhet.
emat om kvinnlig skönhet intager nu för tiden
t9 inom konstliteraturen en temligen oansenlig
plats; med desto större intresse behandlas det af
renässancens diktare. Läser man med uppmärk-
samhet den tidens italienska författare, kan man
ej annat än förvåna sig öfver skärpan i beteck-
nande af yttre drag och öfver fullständigheten af
personalbeskrifningen. Ännu i dag ha i synner-
het romarné den särskilda förmågan att med två
ord kunna karaktärisera någon, hvarom det är tal.
Och denna snabba uppfattning af de mest framstå-
ende egenskaperna är nästan oumbärlig för det skö-
nas sanna begripande och framställning.
Bland alla dessa, som besjungit den kvinnliga
skönheten, framstå som den allra förnämsta skal-
den Firenzuola, som lefde midt i renässancetiden.
Hans skrift; »Detta beltezza delte donne« väckte
oerhördt uppseende hos hans samtida. Måhända
intresserar det äfven våra läsarinnor att höra
åsikterna hos denne fine kännare och bedömare
af kvinnlig skönhet.
I likhet med många andra och som de gamle
anser han kroppens skönhet för en återspegling af
själens skönhet, en mycket idealistisk att ej säga
optimistisk åsikt.
Hans princip är densamma som användes af
flere andra; sammanställande af de skönaste
kroppspartier hos enskilda till åstadkommande
af högsta skönhet. Han definierar uttrycket
hos de färger, som förekomma hos hud och
hår, och ger såsom den skönaste företräde åt
bionde (blond), hvarvid är att märka att han där
med förstår ’en mild, åt brunt lutande gul färg.
Håret måste vara tätt, lockigt och långt, hyn klar,
men icke dödsblek, ögonbrynen mörka, sammets-
mjuka, tätast i midten och afsmalnande mot båda
sidor, det hvita i ögat af ett lätt blåaktigt skim-
mer, iris icke alldeles svart, ehuru alla poeter
sucka efter »occåt nerit (svarta ögon) som en
Cytheres nåd, detta fastän det himmelsblå varit’
något utmärkande till och med för gudinnor och
det milda, vänligt blickande mörkbruna är allra
älskligast. Själfva ögat bör vara stort och uttrycks-
fullt; ögonlocken äro vackrast hvita med knappt
synbara röda fina ådror; ögonhåren böra hvarken
vara för täta eller för långa eller för mörka.
Ögonhålan måste ha kindernas färg. Örat bör
vara medelstort, fast och väl byggdt, måste i de
svängda delarna vara lifligare färgadt än i de fla-
tare, öronsnibben genomskinlig och rödglänsande
som en granatkärna. Tinningarna äro vackrast,
när de äro hvita och jämna och icke för smala.
På kinderna måste dot röda tilltaga med rundnin-
gen. Näsan, som väsentligen bestämmer profilens
art och skönhet, måste uppåt aftaga mycket lind
rigt vch likformigt. Där näsborrarne upphöra, kan
finnas en liten upphöjning, dock icke så stor, att
det blir en örnnäsa, som icke är vackert hos
kvinnor; undre delen måste vara lindrigare färgad
än öronen, men icke hvitfrusen, mellanväggen öf-
ver läppen skall äga en lätt rodnad.
Författaren fordrar, att munnen skall vara liten,
dock hvarken spetsig eller platt, läpparna icke
allt för subtilt och symmetriskt passande mot hvar-
andra; vid tillfälligt öppnande (det vill säga utan
att le eller tala) bör man på det högsta se sex
öfvertänder. Särdeles förtjusande äro groparna i
öfverläppen, en vackert svällande underläpp, ett
kärleksretande leende i vänstra munvinkeln och
så vidare.
Tänderna skola vara; icke för kupiga, vidare
likformigt vackert delade, tandköttet icke för mörkt,
ja, icke en gång som rödt sammet. Hakan bör
vara rund, hvarken platt eller spetsig, med en lätt
rodnad uppåt; dess bästa prydnad är hakgropen.
Hakan måste vara hvit och rund pch snarare för
lång än för kort. Skuldrorna begär Firenzuola
skola vara breda och, hvad barmen beträffar, an-
ser han bredden som första villkoret för dess
skönhet. Dessutom bör hos den allt af och
tilllagande knappt vara märkbart och färgen can-
didissimo (snöhvil.)
Foten vill Firenzuola ha liten, men icke mager,
hvälfningen hög, färgen hvit som alabaster. Ar-
marna skola vara hvita med cn lätt rodnad på de
upphöjda delarna; deras konsistens beskrifver han
som köttig och muskulös, men »mjuka som armarne
hos Pallas, då hon stod framför herden på Ida.»
Handen fordrar han skall vara hvit, i synnerhet
ofvantill, men gärna en smula stor och fyllig, att
taga i som sammet, dess rosiga inre försedt med
få, men tydliga, icke korsade linier och icke för
höga kullar, rummet mellan tummen och pekfing-
ret lifligt rödt och utan rynkor, fingrarna långa,
smala och mot ändan knappt märkbart tunnare,
med klara, lindrigt böjda icke för långa och fyr-
kantiga naglar, som böra vara afskurna endast på
en knifryggs bredd.
Därmed slutar författaren; skönhetslyckets dju-
paste orsaker ha förblifvit en hemlighet äfven för
honom, och det ätf just icke underligt — man
spörjer därvidlag just icke med förståndet, utan
de ende taiberätligade äro hjärtat och känslan ;
den odelade kärlekens ljufva lidelse vet icke af
några skäl, liksom intet tvifvel — hon känner en-
dast förtroende och blind bängifvenbet.
Uvilken är, enligt eder åsikt, den märkligaste
kvinnan i er provins ?
Glömmen ej, kära läsarinnor, att ifylla for-
muläret i n:r 32 och insända det till
Redaktionen af Idun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
