Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 34. 25 augusti 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893
271
ropande »hosianna, Davids son!» och som en
liten tid därefter tjöt sitt hatfulla »korsfäst,
korsfäst »... Jag sökte bland dessa ansikten
hans, som medlidsamt hjälpte den lifdömde
att bära korset, och bland dessa kvinnogestal-
ter de båda Mariorna och Magdalena, hvil-
kas ögon utgöto förtviflans tårar öfver den
älskade vännen, när de följde hans tunga
steg upp till Golgatha. Och den lame stac-
karn därborta i gatuhörnet, som vänder mot
mig sin blick med bön om förbarmande? Har
inte han tilläfventyrs befunnit sig på den väg,
hvarpå frälsaren vandrade fram, följd afsina
lärjungar?
Var det inte just i denna smala gränd Pe-
trus sökte dra sig undan, när han förnekade
sin mästare? Och var det ej här hans tårar
föllo, när hanen gol? Och slutligen, är det
ej en synvilla, att jag där på Moria berg
ser resa sig mot den blåa himlen Omars mo-
skéi Är det icke Jerusalems gamla tempel i
sin underbart rika, poetiska skönhet jag skå-
dar och Jesus, talande från dess trappa till
det församlade folket?
Så går det mig vid hvarje steg pä denna
jord, helgad af traditionen och oförnekade
historiska minnen, öfverallt möta mig här
liksom uppenbarelser ur de evangeliska be-
rättelserna; Jesu fotspår äro ej ännu utplå-
nade efter årtusenden, haus namn genljuder
ännu från de gamla murarne och susar i mor-
gonväkten.
Legenden insveper oss här liksom i en im-
materiell slöja, och den som en gång lefvat
i denna atmosfer af öfvernaturlig poesi med
högst litet eller intet tycke af det triviala
lifvets äflan i andra stora hufvudstäder, den
skall städse outplånligt i själ och minne kvar-
hålla bilden af Jerusalem, den heliga staden,
redan insvept i kvällens skuggor, Olivberget i
solnedgången samt Gethsemanes örtagård med
den slingrande vägen längre bort, som går till
Betlehem.
Up notisboken.
För första gången vid ett allmänt svenskt
folkskoleläraremöte har en kvinna fungerat som ord-
förande. Den äran tillkom i förra veckan Sveriges
kvinnliga skolrådsledamot fröken Eva Bodhe i
Göteborg.
*
Kvinnor i posten. Enär ät flere förut antagna
kvinnliga e. o. postexpeditörer ännu icke kunnat be-
redas atiönad anställning, kommer den nya elevkur-
sen, som i höst anordnas, att vara afsedd hufvud-
sakligen för manliga, men äfven ett mindre antal
kvinnliga elever. Ansökningstiden tilländagår den
15 sept.
*
»Den svenska näktergalen». Femtio år
fyllde i söndags sångerskan Kristina Nilsson, gref-
vinna Casa de Miranda. Hon är född den 20 au-
gusti 1843.
*
I skördetid. A Risbergs egendom i Vermland
afled den 15 d:s änkefru Charlotta Oabriella Svede-
lius, född Sil/verstolpe, i den höga åldern af 88 år.
Född på Vik i Birkala socken i Finland, var hon
dotter af den framstående riddarhussekreteraren, en
af de aderton i Svenska akademien, A. G. Silfver-
stolpe. Hon blef 1829 gift med och var sedan 1840
änka efter klädesfabrikören i Norrköping Per Sve-
delius samt sörjes närmast af en son, ledamoten af
riksdagens första kammare, f. d. majoren A. G. J.
Svedelius, och en dotter samt styfbarn.
— Stilla och fridfullt som hon lefvat, afsomnade
sistlidne lördag en af Stockholms äldsta innevånare
änkefru Carolina Christina Trotzig, född A(jrell,’inkn
sedan 60 år efter kammarrättsrådet, kamreraren i
Kongl. generaltullstyrelsens revisionskontor Johan
I DU N
Gustaf Trotzig. Hon hade uppnått en ålder af nära
89 år. Ända till sin af endast ett par dagars sjuk
dom föregångna död ägde hon fulla själskrafter. Den
älskliga gamla sörjes närmast af tvänne öfverlefvande
barn, grosshandlaren härstädes G. F. Trotzig och
änkefru Aura Ryberg, af svärdotter, barnbarn, barn-
barnsbarn och en åldrig trotjänarinna.
Unga najader. Simuppvisning ägde härstädes
i lördags e. m. rum i den kvinnliga badinrättnin-
gen vid Skeppsholmen med denna och föregående
sommars elever. Uppvisningen omfattade simning,
trampolinsprång och flytningsnummer, hvilka i all-
mänhet utfördes synnerligen väl. Det hela länder
lärarinnan, fröken Anna Laurent, till all heder.
En syltgumma. I dagarne har till Sundsvall
anländt en af fruarna därstädes länge väntad gäst,
en gumma vid namn Charlotta Brodin. Bosatt ett
stycke utom Umeå, där hennes man söker uppe-
hålla familjen med att bruka en bit jord, har hon
funnit på ett originelt sätt att hjälpa till i kampen
för brödet. Hon köper nämligen in åkerbär och
hjortron, dessa delikata alster af höga norden, syl-
tar dem och säljer sylten. I 40 år har hon hållit
på med denna handtering. Till en början inskränkte
hon sin aflär till Umeå, men så småningom vidgades
spekulationerna, och hon företog sig att resa söder-
ut för att afBätta sin vara. I 20 år å rad har hon
besökt Sundsvall med sina sylter, som där funnit
strykande afgång. Som bevis pa i huru paBS stor
skala hennes aflfar drifves må nämnas, att hon i år
medförde fyra såar med hjortronsylt och två såar
med åkerbärssylt, förutom åtskilliga smärre byttor
med sylter. Till syltningen hade åtgått 500 kilo
socker. Då hon nu säljer sin sylt för 55 à 66 öre
pr skålpund, torde den praktiska och sparsamma
kvinnan inhösta ett rätt duktigt bidrag till sin fa-
miljs underhåll och till en sparpenning för ålder-
domen.
Teater och musik.
K. Operan gifver sin första föreställning för spel-
året i dag fredag, hvarvid uppföres »Faust» med
fröknarna Holmstrand och Karlsohn samt hrr Od-
mann, Sellergren och Söderman. Nästa representa-
tion blifver »Aida» med till större delen ny rollbe-
sättning.
K. Dramatiska teatern började Bäsongen i går med
»Ära».
En gammal historia.
Af Helena Nyblom.
(Forts.)
’Oess första ägarinna, hennes dotter, hade icke
5v gift sig, förrän hon var trettio år gammal, med
en ungdomsflamma, som omständigheterna skiljt
henne från under många år.
Hon var sin mors mest älskade barn, den per-
son, i hvars händer hon helst hade anförtrott det
dyrbaraste hon ägde.
Nu var denna dotter för längesedan död, hen-
nes dotter var också borta Porträttet hade öf-
vergått till en annan gren af släkten, och en så
obehörig person som jag hade nu af en händelse
fått veta denne länge förglömda historia.
Så försiktigt som möjligf skall jag nu försöka
berätta den med mina egna ord.
I.
Det var på det adliga godset Arvidsnäs i Sörm-
land, som mormors mor var född och blef upp-
fostrad, men gården har redan öfvergått till en
annan släkt.
Hennes far var baron och löjtnant. Han hade
icke avancerat längre än till löjtnant, då han tog
afsked från sin militära befattning och helt och hål-
let ägnade sig åt att sköta sin egendom.
Samtidigt gifte han sig med sin vackra kusin.
Baronen var en glad och frisk ungherre med
stark ansiktsfärg, mycket ljust hår, något utstående,
ljusblå ägon, bra hållning och ett uttryck af mun-
terhet och välvilja, som hastigt vann människors
sympati. Han hade varit en ganska munter ung
löjtnant med smak för både dryckeslag och ha-
sardspel och en stor beundrare af det täcka kö-
net, men hans giftermål hade fullkomligt föränd-
rat honom.
Hans hustru var en både duglig och sträng
dam, som icke blott älskade det lagbundna och
tillåtna, utan också i hög drag det korrekta och
en gång antagna. Hon fordrade af sig själf och
sin omgifning icke endast uppfyllandet af alla de
tio budorden, utan också ett noggrant iakttagande
af en särskild lagbok, som bestämde buruledes en
svensk adelsdam, och framför allt en adelsdam
af deras släkt, borde uppföra sig för att i allt vara
ett lärorikt exempel för den öfriga mänsklig-
heten.
Hennes man beundrade henne som ett högre
väsen. Huru högt han än älskade sina tre dött-
rar, slutade han dock alltid med att säga: »Ingen
af dem kommer ändå att täfla med deras fru mo-
der. Hon är kvinnan par préférance.»
I allt sökte han hennes råd och skulle icke i
den minsta gärning ha velat misshaga henne.
Kanske var hans gamla Adam icke alldeles död
och begrafven, och det kunde hända, att han nå-
gon gång vid dryckesbordet med herrarne kunde
glömma sig själf eller rättare sin hustru, så att
han med lifligt intresse lyssnade till temligen
djärfva historier och plötsiigt kunde utbrista i
ett riktigt skallande skratt öfver något uttryck,
som damerna icke fingo höra på. Men en enda
blick från hans hustrus svarta ögon var tillräck-
lig att förmå honom stanna midt i ett sådant
öfvermodigt utbrott och låta honom ändra sam-
talsämne. Till intet pris i världen skulle han vilja
såra sin älskade maka.
Om det således i botten var hon, som angaf tonen i
huset, hade hon å sin sida den största beundran för
sin mans hederliga och älskvärda karaktär. Hans
hängifvenhet och tjänstaktighet rörde henne, och
hon såg med stolthet och belåtenhet, hur omtyckt
han var af folket på godset, som aldrig kallade
honom annat än »vår baron» och uttalade denna
titel med en blandning af stolthet och utmaning
mot alla andra baroner i världen.
Deras äktenskap var ett bland de allra lyckli-
gaste man kan tänka sig. Intet missförstånd, in-
gen meningsskiljaktighet störde det goda förhål-
landet mellan dessa två så högst olika makar.
Deras kärlek till hvarandra snarare tilltog för
hvart år, och de voro till den grad allt för hvar-
andra, att det först efteråt blef fråga om barnen.
De uppfostrade sina tre döttrar med stor om-
sorg — egentligen var det friherinnan, som ombe-
styrde uppfostran, och baronen som samtyckte —
men barnen lefde i en värld för sig, och de hade
alla en tydlig känsla af, att ingen af dem inträngde
i den cirkel, där deras föräldrars ömsesidiga kär-
lek stod ensam.
Vid bordet måste de tre flickorna ända till sin
konfirmation iakitaga fullständig tystnad. Efter
middagen fingo de en liten audiens i friherrinnans
kabinett, där hon och baronen drucko kalfe, me-
dan de tre unga flickorna sutto på hvar sin låg
stol och samtalade med föräldrarne, det vill säga
svarade på de frågor, som framställdes till dem.
Om aftnarne efter teet samlades de alla i den
hvita salongen, där modern och döttrarna sutto
vid sina broder bågar, medan fadern läste högt, tills
klockan slog nio, då barnen reste sig förmatt lägga
undan sitt arbete, kyssa föräldrarne på handen
och bege sig på sina rum.
För resfen var dagen indelad i åtskilliga under-
visningstimmar. Vid olika tider hade de guver-
nanter, dans- och musiklärare. Hushållerskan un-
dervisade dem tidigt i husliga sysslor, så att de
alla skulle kunna vara hemma i bakning, syltning
och alla husmoderliga, nödvändiga kunskaper.
De uppfostrades med ett ord alla till att bli tre
fullkomliga unga damer, oklanderliga både till själ
och kropp, för att en gång, helst så snart som
möjligt, anses värdiga att segla in i äktenskapets
säkra hamn där, enligt friherrinnans åsikt, den
enda saliggörande lyckan fanns.
Oaktadt dessa tre flickor uppfostrades på all-
deles samma sätt, hade det dock behagat naturen
att från början göra dem helt olika, att hos hvar
och en nedlägga så alldeles skilda frön, att ingen
trädgårdsmästare någonsin skulle kunnat lyckas
att få samma slags plantor upp af dem, om han
än vattnade och gräfde aldrig så mycket omkring
dem.
Det roar naturen att skapa underliga, oberäk-
neliga variationer och sammansättningar.
Hvad som hos friherrinnan Elisabeth var kor-
rekt och pliktuppfyllande, hade hos den äldsta
dottern Cordelia fått en djupare klang. Det hade
blifvit strängt allvar. Hon icke blotl älskade plik-
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0275.html
