Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 1 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276 IDUN 1893
var en riktig liten skolråtta med en flätstump
i nacken, en liten stump, som stod rakt ut,
alltid tappade bandet och löste upp sig i ob-
stinata, små okynniga hårkrusor.
Nu var hela Karins lilla själ koncentrerad
på detta enda: »Tänk, om jag blefve under-
känd! » Då — då. .. Den tanken vågade
hoa ej tänka till slut. De stora, blå barna-
ögonen voro i bäfvande ångest fästa på den
hemska bokpacken. Åh, hvad hon våndades,
det var en riktigt otäck känsla under bröstet.
Att då aldrig lärarinnan kom!
Lilla Karin hade under väntan petat ett
hål på armbågen. När hon kommit till sko-
lan i morse, så hade det bara varit en liten
rispa på ärmen ; men så fick hon den bizarra
idéen, att om hon kunde få hålet så stort,
att armbågen stack ut, så skulle hennes skrif-
ning vara godkänd.
Det tog ett tag i dörren, och lärarinnan
steg verkligen in, upp på katedern och satte
sig på den gula pinnstolen. Så drog hon
skrifbokspacken närmare, vred den på sida
och räknade bokryggarne. Därpå vände hon
packen åter rätt och skrapade ett tag med
stolen, satte sig själf till rätta, började söka
i klädningsvecken efter sin ficka, fick till slut
rätt på den, drog ut en stor, hvit näsduk,
tog af sig pincenezen, andades på glaset och
började gnida det med näsduken, gäng på
gång, ihärdigt, ytterst långsamt, ytterst om-
sorgsfullt. Flickorna där nere på sina stolar
följde andlöst hvarje hennes rörelse.
Lilla Karin knäppte samman de knubbiga
små fingrarna under pulpeten och bad, bad
med hela sin barnasjäls innerlighet: »Gode
— gode Gud! O, om jag finge godkändt!»
Fröken hade slagit upp Anna Anérs bok.
»Det här var en mycket viktig skrifning,
det här.» Rösten var pinsamt högtidlig. »De,
som i den hafva fått underkändt, kunna na-
turligtvis ej heller vänta sig något annat än
underkändt i franska på terminsbetyget.»
Hvarför skulle hon hålla det där talet?
Hela raden af ängsliga flickor visste ju ändå
allt det där förut!
»Några hafva ock fått underkändt,» fort-
for lärarinnan.
Lilla Karin hoppade till. Tänk bara, om
hon vore bland dem! Hon klämde de små
fingrarna om hvaraudra.
»Anna har skrifvit ordentligt och bra som
vanligt.»
Anna steg upp från sin plats, utan att en
min förändrades i hennes släta ansikte, häm-
tade boken, lade den ordentligt framför sig
på pulpeten, utan att öppna den, fastän Mia
Berini sträckte fram sitt mörka hufvud öfver
Hanna och höll på att förgås af nyfikenhet.
»Nästa bok. Johanna Andersson!»
Lärarinnan kastade en blick öfver boken
bort till det tjocka, runda ansiktet.
»Ja,» sade hon långsamt, »märvärdigt nog
så är Hanna,» hon höll upp en stund, »god-
känd,» kom det ändtligen.
Det lilla hålet, som Hanna hade till mun,
vidgades af förvåning, och när Hanna åter
satt på sin plats med boken tryckt intill sig,
vaggade hon den fram och åter i salig hän-
ryckning. Hon hade fått godkänd, godkänd,
hvilken outsäglig lycka 1
Så kom turen till Mia Berini.
»Ja, Mia har slarfvat!»
Nu visste Mia allt: underkändt alltså na-
turligtvis !
»Fel på fel,» ljöd åter lärarinnans röst.
»Jag kan inte förstå, hur man kan lämna
fram en sådan skrifning; och så suddigt och
plumpigt sen! Usch!» Den trötta rösten
hade riktigt arbetat upp sig till extas och ljöd
helt gäll och olycksbådande.
Men Mia hade handlöst kastat sig öfver
pulpeten och grät och snyftade.
»Catherine von Cirenstjärna!»
Där låg boken med den grefliga kronan.
Kronan hade dock ej förmått hjälpa; visser-
ligen var det godkändt, men också icke mer,
således samma betyg som den bondska Hanna.
Catherine såg på sitt B, såg på sin krona,
såg på Hanna med det gränslöst lyckliga an-
siktet, och så lade hon in boken i pulpeten
med hopknipta läppar.
Där kom nu lilla Karins bok, och nu skulle
hon få höra sin dom.
»Jaha,» sade lärarinnan, »nu kommer lilla
Karin.» Och så tog hon åter upp sin stora
hvita näsduk och började att fila och gnida
pincenezen.
Icke behöfde hon då förhala tiden med att
säga, att det var Karins bok! Hon, Karin,
kände minsann väl igen den. Namnet så
där litet på sned — och en plump uppe i
ena hörnet — och en fläck på bakpärmen ...
(Forts.)
Iduns ”fosterlandstäfUng’’
Då Idun i början af innevarande år ut-
lyste sin bekanta »fosterlandstäflan», skedde
det, såsom redan i det första tillkännagifvan-
det uppgafs, för att åstadkomma en täfling,
i hvilken alla skulle kunna deltaga. Att
redaktionen härvid stipulerade som villkor,
att hvarje deltagare skulle vara prenumerant
på Idun åtminstone under det halfår, hvar-
under täflingen pågick, är ganska naturligt,
alldenstund det ju skulle varit en orätt-
visa mot Iduns abonnenter att låta andra
deltaga. Och att den pekuniära vinsten af
täflingen för tidningens ägare ej kunde bli
stor, därmed var undertecknad, tidningens an-
svarige utgifvare, från början fullkomligt på
det klara. Resultatet blef i detta hänseende
ock såsom jag väntat: medan under 1892
års förra halfår Iduns upplaga belöpte sig
till 22,000 exemplar, uppgick den under inne-
varande års förra hälft till 24,000. Eller
med andra ord : Iduns gamla prenumerant-
krets stod kvar, och till densamma kommo
ytterligare 2,000 prenumeranter, hvaraf en
hel del tydligen för »fosterlandstäflingens»
skull. En hvar, som är i minsta mån hem-
mastad i hvad som rör en tidnings ekonomi,
inser emellertid, att, sedan kostnaderna för
dessa två tusen halfva årgångar blifvit
afdragna, de stora annonserna om täflingen i
mer än ett 70-tal tidningar guldna och täf-
lingspriset utbetaldt, behållningen ej kan
varda stor. Den vinsten hafva vi dock haft, på
hvilken vi uteslutande räknat: namnet Idun
kom i sammanhang med »fosterlandstäflingen»
i allas mun, och tidningens tillvaro blef känd
öfverallt.
Hvilket arbete och hvilka svårigheter den-
na täfling vållat redaktionen och prisdomarne
har förut framhållits. Särskildt påpekades i
n:r 33 af Idun (den 18 augusti), hurusom
utdelandet af de återstående 400 kronorna
stötte på de svåraste hinder, eller att man
åtminstone ej med någon garanti för absolut
rättvisa kunde framtaga fyra listor såsom de
bästa, enär åsikterna, om det eller det ordet
skall godkännas, ju äro fullkomligt indivi-
duella.
Att vi under sådana förhållanden togo vår
tillflykt till den lösning, om hvilken vi i n:r
33 af Idun gjorde en hemställan till tidnin-
gens läsarinnor, skulle ingalunda anses under-
ligt af någon, som haft tillfälle att i ringaste
mån taga del i ett dylikt granskningsarbete.
Och att det skedde — såsom en insändare
i St. Dagbl. gement insinuerat — för att ge-
nom granskningsarbetets afbrytande inknappa
arvodet för prisdomarne, lär väl ingen bland
Iduns läsarinnor eller bland dem, som per-
sonligen känna mig, ett ögonblick hafva trott.
Också är det, märkligt nog, ej så mycket till
Iduns redaktion, som protester ingått mot
den föreslagna lösningen; denna har tvärtom
biträdts och gillats af en hel del prenume-
ranter och deltagare i täflingen.
Värsta väsendet har förts af ett par in-
sändare i St. Dagbl. och Nya Dagl. Alle-
handa. Jämte det att de framhållit såsom
en orättvisa met deltagarne i pristäflingen,
att de 400 kronorna undandroges dem, hafva
de utfarit i en hel del personliga insinua-
tioner, som verkligen ej kräfva något svar.
Emellertid har det aldrig kunnat falla mig
in att bestrida, att det riktigaste vore, att
den återstående summan fördelades mellan de
fyra bästa af de kvarvarande täflingslistorna.
Därför skola ock de, som protesterat mot den i
n:r 33 af Idun föreslagna lösningen af frågan,
få sin vilja fram — dock med frisägande på
förhand från redaktionens och prisdomarnes
sida af någon som helst garanti för uppnå-
ende af ett absolut rättvist resultat. Detta
öfvergår mänsklig förmåga. Att vi skola
döma med god vilja och efter bästa förstånd,
därom kunna alla vara öfvertygade. Det
fortsatta granskningsarbetet kommer dock, så-
som vi redan påpekat, att taga rundlig tid.
Då emellertid en hel del af Iduns läsarin-
nor lifligt deltagit och fortfarande deltager i
omröstningen angående utdelningen af 400
kr. till något af de i n:r 33 af Idun utsatta
ändamålen, må denna omröstning fortfarande
äga gällande kraft, och anslås för detta än-
damål ytterligare 400 kronor, hvilken summa
utbetalas omedelbart efter den 20 september,
inom hvilken tid alla de prenumeranter, som
önska deltaga i omröstningen, torde hafva
insändt sina vota.
Att Iduns redaktion — så som en insän-
dare i St. Dagblad också insinuerat — nå-
gonsin haft för afsikt att locka med fagra
löften, utan tanke på att uppfylla dem, kan
ej vinna tilltro hos en enda, som någorlunda
uppmärksamt följt någon af Iduns redan ut-
gifna fem årgångar. Tvärtom vågar jag på-
stå, att en opartisk granskning af tidningens
verksamhet under dessa fem år skall gifva
vid handen, att redaktionen i många hänse-
enden gjort mera än hon lofvat. Det är ock-
så detta som gjort, att ett ständigt ökadt
förtroende från allmänhetens sida kommit oss
till del — ett förtroende, hvaraf jag hoppas,
att vi allt framgent skola göra oss förtjänta.
För öfrigt — huru vår dom i fosterlands-
täflingsfrågan än utfaller, och den må bli al-
drig så rättvis, så kan man vara öfvertygad
om, att det alltid finnes någon, som blir miss-
nöjd och skriar på orättvisa.
Sist hemställes vördsamt, ått de tidningar,
som innehållit klander mot oss med anled-
ning af den af oss föreslagna lösningen, be-
näget ville införa denna förklaring.
Stockholm den 28 aug. 1893.
Frithiof Hellberg.
*L
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
