Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 1 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 277
Ur en ung flickas poesialbum.
■
innés- och poesialbum äro numera kan-
ske icke sä vanliga bland unga flickor
som förr, åtminstone frestas man att tro, att
den rastlösa jäktande anda, som sätter sin
stämpel pä vår tids seder och bruk, sträckt
sina verkningar ända ned till den undangömda
vrå af hvardagslifvet, där poesialbumen frodas.
Yår tid är praktisk, och man har ju bekvä-
mare metoder att tillgå än att gä omkring
till vänner och väninnor för att bedja dem
uttrycka sig pâ vers; man har ju till exem-
pel den lilla födelsedagsboken, där det pä
förhand finnes utportioneradt ett stycke god
poesi för hvar och en — och det till på
köpet på ens födelsedag. Våra bekanta, som
kanske hvarken ha tid eller förmåga att fa-
bricera vers, böra ju med allt skäl känna sig
tacksamma att på det sättet slippa myror i
hufvudet.
Jag har framför mig ett litet poesialbum
från en tid, då som jag tror, ännu inga födel-
sedagsböcker funnos, nämligen för en 60 à
70 år sedan. Ägarinnan var då en femton-
årig flicka, som i sin omgifning hade en vid
krets af snillrika skalder och författare att
vända sig till för att få de hvita bladen i
sitt album fyllda, om också de icke på dem
slösade sin poesis rikaste skatter. De utdrag
ur detta album, som här nedan anföras, äga
kanske, såsom nyss antydts, icke alla det
värde man af författarnamnens rang skulle
vänta, men de erbjudas Iduns läsarinnor så-
som en litterär primeur. Så vidt jag vet,
äro de nämligen icke förut publicerade.
Albumet — en i rödt och guld inbunden
bok — inledes med en af Franzéns mest
omtyckta psalmverser, skrifven »Stockholm
den 3 Maji 1826» af ägarinnans fader, en
på sin tid ryktbar andlig vältalare. På nästa
sida skrifver Frans Michael Franzén:
Lik denna bok ditt hjärta är ännu:
En sida endast i det hvita, rena
är tecknad, men hur skönt I Där finner du
en huldrik fars välsignelse förena
allt hvad dig lycklig gör på jordens bryn,
allt hvad dig salig lyfter upp till skyn.
Men då han själf ett tempel här inviger
för vänners namn och minnen af de år,
de glada, sköna du till mötes går,
i det allt högre upp din vårsol stiger:
Hur rörd din faders vän där träder in
och med hans bön för dig förenar sin!
Franzéns maka skrifver:
Euphrosyne! ej .ditt namn förgät.
Glädjens gratie betyder det;
och hon lånar sitt behag allena
åt de goda och de rena.
Längre fram i albumet ha Franzéns dotter,
Helene, och hennes blifvande man, skalden
A. A. Grafström skrifvit. Den förra:
Glöm mig ej ! I alla lifvets öden
vill jag minnas dig, en trogen vän.
Döden skiljer andra; men i döden
mötas vänner än.
Och Grafström:
Låt med din barndomsvän, på samma blad,
mig äfven teckna få en rad;
och i ditt minne se förenas —
som här —• mitt namn med min Helenas!
Johan Olof Wallin ger Euphrosyne — så
hette ägarinnan till albumet — följande nätta
lilla råd:
Flicka! vackrare är ingen vana
än att alltid vara glad och god.
Tryggare ej vandras någon bana
än i oskuld, flit och tålamod.
Följ den vanan!
Gå den banan!
Bättre råd jag ej förstod.
Näst efter författaren till »Dödens engel»
skrifver den bland annat ur Blanches berät-
telser bekante »döddoktorn», Chr. Garlander,
med kärfva, buttra penndrag, som väl passa
till den bild man gjort sig af mannen:
»Lycka till att alltid uppfylla betydelsen af
Ditt namn!» Religionsfilosofen Schartau skrif-
ver några rader på engelska och Erik Gustaf
Geiger:
»Qu’il n’y ait jamais qu’un seul triomphe sur
la terre, et qu’il soit réservé à l’homme de paix!»
Atterbom är företrädd af ett citat ur »Lyck-
salighetens ö» och Tegnér af följande rader,
som nog icke kostat Frithiofs store skald allt
för mycket hufvudbry:
Dina barndomsminnen, Euphrosina
blekna alla efterhand.
Ack men låt dock mig, låt dock de mina
sist förblekna däribland.
Carl Wilh. Bottiger skrifver med sin fina
eleganta stil och tätt återkommande under-
strykningar:
Det blir höst därute. Lönnen gulnar;
bleknad är naturens sommarkrans :
Det blir höst — och himlens panna mulnar,
mera stark blir stjärnans aftonglans. .
Till vår barndoms glada, gyllne slätter
vinkas vi i ljusa stjärnenätter.
Snart Din lefnads morgonfält stå tomma;
hör då nu en bön af sångens röst!
»Göm till hösten icke vårens blomma,
Ol men vårens himmel i Ditt bröst.»
Där, igenom molnens skumma slöja,
vännerna som aftonstjärnor dröja.
Bottiger vistades den tiden som informator
i en familj med två unga döttrar, som voro
hans disciplar. Man har sagt mig, att den
ena af dem var den lättrörlige skaldens flamma
långt innan Disa blef det, och att det var
informatorn, som höll i pennan, då discipeln
skref nedanstående verser. Säkert är åtmin-
stone, att den unga flickan själf icke kunde
skrifva vers:
Se, tiden kör sin vagn med lösa tömmar,
dess hjul utöfver berg och dalar fly,
och barndomen med sina sköna drömmar
förbi oss far som österns purpursky.
Men hos den goda, anspråkslösa, fromma
en evig barndom bor i hjärtat kvar:
En vår af oskuld där står än i blomma,
då årens vinter hjässan silfrat har.
Göm därför troget skatterna du äger.
Blif hvad Du är, så blygsam, god och öm!
Snart skymmer lifvets kväll. — På dödens läger
Du drömmer än en gång Din barndomsdröm.
G. H. Mellin citerar sin »Snabba äro lif-
vets stunder». Elias W. Ruda följande
verser:
Som en dröm vårt lif försvinner,
och vår ungdoms gyllne dagar
flykta bort som vindens sus.
Men när lifvets vårsol brinner,
O! hvad båtar att du klagar?
Gläd Dig i dess milda ljus!
Se! i ljusa morgonstunden
lärkan högt i rymden svingar,
lefver blott i ljus och fröjd.
Men i dunkelgröna lunden
blomman knoppas, har ej vingar,
blomstrar glad och vissnar nöjd.
Sköna minnets månskenstimmar
väl må vara; minnet talar
ljuft om glädjens korta dröm.
Men när Hoppets morgon glimmar
öfver lifvets rosendalar,
lifvets dunkla afton glöm!
Lappmarksmissionären Petrus Lœstadius
skrifver: »Tron, Kärleken och Hoppet utgöra,
såsom äfven jag erfarit, lifvets sällhet: bibe-
håll alltid det första, förlora aldrig det sista,
var lycklig i det mellersta.» Den på sin tid
högt uppburna tecknarinnan, Maria Röhl, har
i albumet ritat en synnerligen vacker och väl
utförd bild af en ung flicka och en pilgrim,
båda knäböjande framför ett kors. Som text
står där:
En pilgrims färd är detta lifvet.
Vi vandra till ett bättre land.
Och hoppets mål för oss står skrifvet
i ödets bok vid himlens rand.
En annan teckning finnes i boken, före-
ställande Gustaf Wasa på dödsbädden, om-
gifven af sina söner. Denna teckning för-
skrifver sig från den med Wasa-tiden väl för-
trogne artisten Johan Holmbergsson, som så
gick upp i sina studier af forntiden, att han
klädde sig och uttryckte sig på samma sätt
som man gjorde på Wasakonungarnes tid.
Den text han skrifvit till taflan bär äfven
vittne därom.
Johan Nybom skrifver:
Tro ej hoppet! O det är en hägring,
som utur sitt fjärran 1er så grann ;
det blott sviker Dig; dess fägring
re’n i går bedrog en ann’.
Tro blott minnet ! — Som en nordens stjärna
lyser det i stormarne sin vän.
Och på grafven det, en blåhvit tärna,
dröjer kvar i tårar än.
Sångens pilgrim i Din barndoms dalar
fann ej någon ros, nog värdig Dig;
men är nöjd, om den han fann blott talar
någongång ibland om sig
Fredr. Ferd. Carlson skrifver:
Minnen i mängd, när från ungdom och hem mig
dagarna skilja,
glänsande stå för min syn, vinka tillbaka igen;
ljufvast känner jag dock dem barndomens morgon
har fostrat
fängsla den dröjande blick, svalka den brännande
håg.
Och till sist ärkebiskop Reuterdahl:
Namn betydelse ha. Hvad Euphrosyne vill säga
lärer det grekiska språk ; låt mig förklara det här.
När åt en mänsklig själ frikostiga Gudar förunnat
härliga gåfvor i mängd, tanke och känsla och
vett,
när åt gåfvorna se’n en stor harmoni är för-
värfvad,
när de ej tränga hvarann, när de få verka i fred,
visar på anletet sig en klarhet, den grekerna
kalla
Euphrosyne; vi ha intet, som svarar därmot.
Glådtighet icke är nog; ej munterhet säger det-
samma;
Huldhet liknar det mest; också med frid det
kan ges.
Älskliga namn på en älskelig ting ! O att många
det bure
lika behörigt som den, hvilken dess tydning här
fått.
Dessa deu gamle ärkebiskopens galanta verser
äro skrifna så sent som 1841, och det är med
dem jag afslutar denna lilla axplockning
ur en ung flickas poesialbum, därvid förbi-
gående en mängd »dii minores» och släktin-
gar, hvilkas poetiska utgjutelser troligen min-
dre skulle intressera Iduns läsarinnor.
Kar/ August Hagberg.
Hvilken är, enligt eder åsikt, den märkligaste
kvinnan i er provins ?
Glömmen ej, kära läsarinnor, att ifylla for-
muläret i n:r 32 och insända det till
Redaktionen, af Idun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
