Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 1 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
1893
Nålpenningar.
Fortsättning1 på en gammal flickas
funderingar.
Af S. T.
(Ports. o. slut.)
ofvan anförda exempel framgår väl, vill
jag hoppas, rätt tydligt, att det är till
förmån för de enkla, förståndiga kvinnor,
hvilka, så långt min erfarenhet sträcker sig,
ändock utgöra den öfvervägande procenten hos
vårt svenska folk, som jag vill säga ett sannin-
gens ord. På intet vis vill jag föra fjanteriets
talan eller plädera för dessa docksjälar, hvilkas
lyxbegär, ohämmadt, blifver ändlöst. Läs för
roskull beskrifniogarna på Paris’ milliondrott-
ningar! Sådana finnas nog i mindre skala
och till ett försvinnande fåtal äfven bland oss,
och de behöfva nog vara under förmyndare,
liksom det finnes män, som behöfva det.
I åtskilliga hem, där jag fått blicka in, bar
det förefallit, som om allting vaiit viktigare
än det frun skulle ha. Hon har varit den
sista i huset, som det tänkts på. Nog har
hon fått arbeta, sträfva, ja, nära nog släpa ut
sig med ett stort hushåll och en skara barn,
men den uppehållande kraft, som ligger i att
äga litet penningar, den har ej varit henne
förunnad. Så besynnerligt! Allt annat arbete
måste betalas, men af en hustru fordras så
ofta, att hon skall arbeta gratis. Nej, jag höll
på att glömma, att hon har tak öfver hufvu-
det och ju får med af den där maten, för
hvilkens dyrhet hon allt emellanåt får upp-
bära snubbor. När det händt, att hon blifvit
lagd i en förtidig graf, har en stolt »värdin-
na» med förnäma later hållit sitt1 intåg i hem-
met och gjort anspråk på mycket tjänare och
en stor lön. Då först för sent har husets herre
vaknat till besinning och måhända ångrat, att
han ej gaf he..ne någon ersättning, för det hon
år ut och år in drog lasset. »Tjänaren är
värd sin lön», och på ett sätt kan man kalla
frun för hemmets första tjänarinna.
Som halfvuxen flicka fick jag en sommar
resa till en med mina föräldrar bekant familj
på landet, för att andas landtluft. Stockholms-
barn som jag Var, och görande jämförelser
mellan de fruar, jag var van att se, och patro-
nessan, fann jag denna skäligen enkel, ja, tarf-
lig i sin gredelina bomullsklädning af ungefär
samma snitt som bon ikvinnornas. Redan vid
första hälsningen kände likväl barnet af in-
stinkt, att under den tarfliga klädningen visst
ej doldes någon tarflig person. Och sedan
under vistelsen i hennes hem lärde jag mig
värdera och beundra henne. Uppe klockan
fyra om morgnarne, hela dagen träget som en
myra sysselsatt med de tunga sysslorna i ett
stort landthushåll, var hon en föresyn för sitt
husfolk. Och därtill ägde hon både hufvud
och bjärta. Med verklig saknad skildes jag om
hösten från denna nyförvärfvade moderliga vän.
Men hvad jag egentligen här ville omtala var
det, att hon aldrig ägde en smula penningar
att själf råda öfver. När västgötarne kommo
och bjödo ut sina varor, handlade hennes tjä-
nare, men aldrig såg jag henne köpa en sak.
Och nu efteråt har jag förstått, huru hon
måste undertrycka hvarenda önskan, hon, som
de flesta andra, kunde hysa. Hennes fordrande
make gaf henne aldrig »ett kid att göra sig
glad med».
Sex år därefter återsåg jag henne i samma
gredelina klädning, men nu åldrad, böjd och
trött. Vi talade ej om hennes betryck, men
jag förstod det då. Hon lofvade skrifva till
! D U N
mig, men det blef aldrig af — troligen föror-
sakade postportot henne bryderi. Året därpå
fingo vi underrättelse om hennes död. Och
denna hustru hade haft med sig den efter våra
förhållanden rätt vackra hemgiften af nittio-
tusen kronor.
Att sålunda sätta hustrun på förknappning
kan medföra flere olägenheter. Det kan locka
henne att för sina önskningars realiserande
taga till af de penningar, hon för tillfället dis-
ponerar för hushållets räkning, och det lär
henne aldrig att blifva rätt sparsam — ty där-
för fordras, att hon har en bestämd summa,
som hon får indela på -ett förståndigt uträk-
nadt sätt —■ för att icke nämna andra flere.
Då det gäller att söka förmå edra män gå
in på eder billiga begäran om nålpenningar,
duger af lätt begripliga skäl ej samma tillväga-
gående, som jag dristade mig tillråda på tal
om hushållspenningar. Men vädjen till deras
sunda omdöme! De veta ju, att allt »insyl-
tande» i affärer på andra områden förr eller
senare leder till obehag och kollisioner. Hvar-
för skulle icke samma lag gälla på detta om-
råde? De måste ju äfven själfva få mycket
trefligare, när I slippen besvära dem med än
en begäran, än en annan. Och hjälper ej det,
vet jag ingen ännan råd, än att I försöken
förtjäna edra nålpenningar själfva, ehuru jag
visst ej uppställer detta som något mönster-
förbållande. Bättre är det emellertid än att
ständigt behöfva förödmjuka sig och tigga om
hvad man behöfver, att försaka alltför strängt
eller att aldrig hafva sin fria vilja. På ett
eller annat sätt skall det nog lyckas er, och
därmed skall då följa en angenäm känsla af
oberoende och en viss grad af själfständighet,
som skola uppväga besväret. Och underlåte
ej de föräldrar, hvilkas döttrar stå i begrepp
att gifta sig, att rent affärsmässigt behandla
denna angelägenhet med den blifvande mågen!
Skulle de befinna sig i en mer anspråkslös
ställning och ej anse sig kunna föreskrifva ho-
nom lagar, bör den unga frun själf, ju förr
dess hellre, komma öfverens med sin man
härutinnan. Därigenom spar hon sig en hel
del tårar, förödmjukelser och obehag i fram-
tiden. Må hon ej tro, att han alltid skall
komma att vilja skänka henne himmel och jord,
om han kunde, såsom nu under smekmånaden !
Det har möjligen förefallit en och annan,
som om uttrycket nålpenningar innebure något
oväsentligt, som det ej är värdt att stylta upp
sä förskräckligt. Nåja, ordet har jag användt,
därför att det är i bruk — själf skulle jag
föredragit ordet handkassa — men må ingen
tänka, att det representerar något oviktigt.
Penningen är makt — bristen därpå vanmakt.
Den man, som lämnar sin hustru utan pen-
ningar, håller henne, medvetet eller omedvetet,
i ett slags förtryck; det är en vingklippning,
som gör henne tam och oförmögen att äfven
i minsta småsak följa egna impulser.
Det låter kanske skarpt detta — ja, de
gamla flickorna haf’,a ju namn om sig att vara
hvassa — men det är sanning.
Väl den, som kan lefva för andra och för-
saka sitt, men äfven för uppoffringen gifves
det gränser. Den försakande kvinnan får icke
gå sa långt, att hon som det indiska helgonet
låter uppäta sig af skadliga kryp för att icke
förgöra något som har lif, och till småkryp,
som kunna plåga en människa, må väl räknas
gnatet om obetydliga penningbelopp.
Då männen vilja genomföra reformer, heter
det: »man måste först bearbeta opinionen».
Om ofvanstående rader i någon ringa mån bi-
droge härtill, vore ett godt mål vunnet.
En förgäten svensk hjältinna.
el var under den misslyckade expeditionen
Of till Vesterbotten sommaren 1809, med
hvilken anföraren förvärfvade sig den hån-
fulla titeln »hertigen af Ratan». Hvilken ande
besjälade de trupper, som så ändamålslöst upp-
offrades, visade sig bland annat däraf, att äf-
ven en kvinna förmåddes deltaga i striderna,
som det tyckes icke utan att göra gagn. Hon
blef omsider upptäckt, och befälhafveren fann
henne till och med värd ett erkännande, hvar-
för han afsände en »allerunderdånigste rapport»
om henne till drottningen. Rapporten upp-
sattes af den bekante poeten och dåvarande
sjukhusdirektören Herman Anders Kullberg —
som öfversatte Molières »Den girige», »Troll-
flöjten» m. m. och skref den på sin tid all-
mänt sjungna »Carl Johan, vår kung», — och
fältprästen Lhrnfried Gravallius upptog den i
sin berättelse om expeditionen*, Rapporten,
hållen i Dumonstiers genom Lettres à Emilie
modern blifna genre, med omväxlande vers och
prosa, följer:
Ibland de bragder, hvilka göra
vårt fosterland å nyo sällt
och redan stridens vapen fällt,
jag nyss ett hjälteprof fått höra,
som skall vår milda drottning röra
och nu berättas oförstäldt.
En soldat vid namn Servenius, af Eders Maj:ts
eget regemente, hvilket vid alla tillfällen visat sig
värdigt det höga namn, det fått äran att bära,
har, enligt i underdånighet bifogade rapport från
brigade-chefen, öfversten och riddaren friherre
Boye, fått tillfälle — ty kärleken får det alltid —
att vid truppens embarkering smyga med sig om-
bord sin hustru, som beslutit att lefva och dö vid
sin mans sida. Hon bevistade i karlkläder affä-
rerna vid Säfvar och Ratan, der hon, äfven sedan
hennes^ man vid förstnämnda ställe blifvit skjuten
eller fången, under fiendens eld hopsamlade tap-
pad fiendtlig ammunition, med hvilken hon försåg
manga af sin mans kamrater, som bortskjutit sina
patroner. Först då expeditionen till Piteå skulle
^■%å, upptäcktes hennes förklädnad, då hon redan
ater stod färdig att åtfölja kommenderingen för
att för tredje gången träda fienden under ögonen.
Af dessa anledningar, och för att på en gång
belöna tapperheten och den äkta troheten, har jag
trott mig böra tilldela henne medaljen för tapperhet.
Milda drottning, då man ger
priset åt ert kön för dygder,
vördade i dessa bygder,
tänker man förtjust på Er;
hoppas lyckan, hoppas friden,
hoppas på den glada tiden
under förra Gustafs dar.
Sällheten, som flyktad var,
Svea folk fått åter njuta,
se’u, I tronen trädde till;
men då hjärtat tala vill,
bjuder vördnaden att sluta
Ui* notisboken.
Fru EbbaRamsay på Wilhelmsro, Jönköping
har äfven i sommar tillbringat några veckor i
England^ och Skottland för att studera de epilep-
tiskas vård i dessa länder och verka i skrift och vid
offentliga välgörenhetskonferenser, såsom i Keswick,
Edinburgh med flere ställen, för de sjuka epileptiska!
Förunderligt nog är intet gjordt i Stora Brittanien
och Irland för epileptiska barn och högst obetyd-
ligt ännu för deäldre; endast 80 à 100 äro intagna
i tvänne hem, då det anses finnas 80,000 sådana
olyckliga i konungariket England meddelas till
Idun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
