Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 8 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 I DU N 1893
det behag och den trefnad, som göra den
tyngsta börda lätt och det minsta lilla hem
stort.
Kursen slutar med en grundlig rengöring
af kök, visthus, källare m. m., och examen
aflägges pä så sätt, att några medlemmar af
skolstyrelsen samt barnens mödrar inbjudas
till en middag, lagad af de små glada kök-
sorna.
Under februari, mars, april detta år hölls
en lärarinnekurs. Deltagarinnorna i denna
voro fröknarna Sigrid v. Essen, Lisen Eriks-
son, Alma Pettersson och Olga Bredvej (norska) ;
försedda med diplom, ha tre af dessa gått ut
att upptaga skolkökets stora idé, och den
fjärde bereder sig att i utlandet fortsätta sina
studier. Så arbetar fröken Eriksson i Lyse-
kils skolkök, fröken Bredvej i sitt hemland,
och fröken Pettersson går att i dessa dagar
tillträda sin befattning som föreståndarinna för
det af St. Kopparbergs aktiebolag inrättade
skolköket.
Fröken Rodhes skolkökstanke liknar rin-
gen kring stenen, som kastades i vattnet.
Det blir en, det blir flere och, om ännu af-
lägsen, randas dock den dag, då kvinnorna i
de skandinaviska hemmen skola reda sund,
enkel kost, Iduus äpplen, åt det uppväxande
släktet.
Amanda Leffler.
hade hon icke försökt göra sitt bästa och
slagit upp i lexikonet och bläddrat igenom
hela den gamla grammatiken! Och läst ige-
nom temat sedan — så många, många gån-
ger, tills hon kunnat det alldeles utantill.
Och hvarje kväll, innan hon somnat in i sin lilla
säng, hade hon bedt, bedt med de små knub-
biga händerna hopknäppta, om godkändt, bara
godkändt! Och nu . . . Hvad skulle de väl
säga därhemma? Hur skulle hon kunna tala
om det?
Lilla Karin gick ut i tamburen och lyfte
ned sin lilla bruna kappa från kroken. När
hon hade hängt upp den i morse, då–––-
då hade hon ej ännu känt det förfärliga och
lifvet hade ännu lett ljust och förhoppnings-
fullt emot henne.
Det var en liten mycket allvarlig person,
som vandrade uppför Sturegatan. Hon gick
med steg, som blefvo allt mer och mer drö-
jande, ju närmare hon kom Kommendörsga-
tan. Och en liten hand i svart ullvante
flyttade oroligt på den blå skrifboken under
armen. x
Den lilla allvarliga personen steg in i en
port och gick mycket, mycket långsamt upp-
för trappan. Lilla Karin — ty det var
hon — stod en stund och lyssnade utanför
dörren. Ifrån köket hördes slammer af ka-
struller, och en gäll jungfruröst sjöng med
känsla och öfvertygelse :
»Amanda gångar sig ut i lunden.»
”Underkänd.”
Skiss för Iduii
af
Elsa Lindberg.
(Slut fr. föreg. n:r.)
» ja, kära lilla Karin, den här gången så,»
—.de stora blå ögonen hängde vid
lärarinnans läppar — »så var det allt
bra många fel.»
Underkändt, underkändt — brusade det i
Karins öron.
»Så jag kunde ej med bästa vilja ge an-
nat än underkändt,» ljöd den trötta rösten,
nästan sorgset.
Det blef med ens så underligt lugnt inom
lilla Karin, hon blef så märkvärdigt passiv
och likgiltig. Det var som om det icke alls
var hon, som satt där på den gula trästolen,
icke alls var till henne man talade, som om
den där blåa hemska boken icke alls kom
henne vid. Och hon hörde slött på, hur lära-
rinnan gick igenom hela den öfriga skrifboks-
packen. Det bekom henne ingenting, ingen-
ting alls. Hon satt där och stirrade på me-
tertabellen, som hängde midt emot på väggen,
stirrade på lärarinnan; oeh med ens gjorde
hon den upptäckten, att »fröken» var rysligt
lik en gammal portklapp, som hon sett på
landet i somras. Aldrig hade Karin heller
märkt förr, att hon hade så rysligt mycket
rynkor i pannan. Var det icke förunderligt!
Det ringde. Lektionen var slut. De flic-
kor, som hade sina böcker på katedern, ru-
sade fram och kastade sig öfver dem.
När lilla Karin hade sin bok framför sig
på pulpeten, sin fruktade bok med namnet
på sned och fläckarna på pärmarna, när hon
såg det anilinröda G flamma emot sig, då
först kommo de, den ena efter den andra af
de klara, heta tårarne. De trillade öfver den
barnaruuda, mjuka kinden, och hela lilla Ka-
rin skakade under snyftningarna.
Åh, hur hade hon ändå icke funderat och
grubblat öfver den här skrifningen! Hur
Lilla Karin suckade djupt, flyttade boken
under andra armen och tryckte på ringknap-
pen. Sången inne i köket tystnade. Jung-
fru Amanda »gångade sig» ut i tamburen
för att öppna.
»Inga galoscher! Här ska man ligga och
tvätta! Var så god, hon, och torka sej med
trasan!»
En grof, tjock arm sträckte fram under
lilla Karins näsa en trasa af den vanliga,
obestämbara färgen. Lilla Karin lade ifrån
sig skrifboken och tog sig an med trasan med
en ovanligt blid och undergifven min.
»Herrskapet sitter vid bordet, så det är
bäst hon skyndar sej.» Och så försvann
Amanda in i köket igen, lämnande lilla Ka-
rin där i tamburen, ensam med sin skrifbok,
sin trasa och sitt sorgsna hjärta.
Nu stod hon dock ändtligen i dörren till
matsalen. Hon såg pappas breda rygg, bror
Pelles profil med uppnäsa och borstig lugg
och mammas klara ögon, som vändes mot
henne. Hon satte sig ned på sin plats med
modstulen uppsyn.
Det var grynkorf i dag till middag —
grynkorf, Karins fasa! Men ändå åt hon
två portioner med en ifver, som om det gällt
lifvet.
Pappa undrade, hvarför hans stumpa såg
så allvarsam ut i dag. Och Pelle kastade
fram sitt vanliga: »I dag har det bestämdt
gått illa för dej i skolan.» När Amanda
ömsade tallrikar, så passade han på att rycka
Karin i flätan. Men inte en gång det hjälpte;
lilla Karin bara såg på honom med en lång,
bedjande blick.
Middagen var slut. Pappa gick in till
sig. Pelle stöflade ut. Amanda vandrade
med tunga steg mellan köket och salen för
att duka af, skramlande med tallrikarna.
Mamma hade gått ut i serveringsrummet för
att ordna om kaffet.
Nu skulle det ske, nu skulle hon tala om
det! Karin steg upp och gick med fasta steg
ut till mamma. Hon hade under hela vägen
hem tänkt sig, hur hon skulle framföra den
Lifförsäkringsbol. New-York I Lifräntor
t 1S45 I ’
till 8, 10, 12, n, 16
o. 18 y0i ber. på ålder
svåra bekännelsen. Men nu, när hon såg
mamma stå där och skära saffransbullen i
fina, gullgula skifvor med den blanka knif-
ven, nu fick hon ej fram ett enda ord.
Så satte hon sig ned på stolen bredvid
mamma. Hon såg, hur mamma tog ned den
mjuka borsten från spiken och sopade ihop
brödsmulorna till en liten hög på det utskur-
na brädet. Hon flyttade stolen litet närmare,
började draga med fingrarna öfver det pole-
rade bordet, hostade till ett litet tag, och så
kom det:
»Vet mamma, att i dag hade vi franska
sista timmen — —»
»Jaså. »
Det var ett mycket ointresseradt »jaså».
Ja, det lät nästan, som om mamma inte alls
hade hört, hvad lilla Karin sagt.
»Vi hade franska i dag sista timmen,» bör-
jade åter en röst, som darrade en smula.
Men nu svarade mamma ingenting alls,
utan bara stirrade djupsinnigt i sockerskålen,
så att det kom öfver lilla Karin en häftig
lust att gråta.
»Det var rysligt, hvad sockret gått fort åt
den här veckan,» sade mamma, när Amanda
gick förbi henne med soppterrinen.
»Jaså.»
Det var ett »jaså», fullt lika ointresseradt
som mammas eget nyss, men bestämdt ett
par oktaver hvassare i klangen; och så för-
svann Amanda med sin soppterrin i köket och
slog igen dörren efter sig, så att lilla Karin
hoppade högt från stolen.
Men då var det alldeles, som om det lilla
ordet underkänd, som legat så långt, långt
inne, kommit upp litet längre i halsen, och
så passade lilla Karin på. Åh, hur den
tumlade ut, hela den svåra bekännelsen —
tumlade ut i orediga, förvirrade ord. Det
var, som om de kämpades om att få komma
fram, orden, som legat så tungt på hjärtat
inom lilla Karin och så marterat henne. Och
de stora blå ögonen simmade i tårar.
Men mamma, hon förstod sin lilla, käns-
liga, samvetsgranna flicka, hon glömde soc-
kerskålen, Amanda, allt; hon värmde de små
våtkalla fingrarna vid sin mjuka hals, hon
tryckte det lilla rufsiga hufvudet intill sig,
och genom moderssjälen bäfvade den brinnan-
de bönesucken, att lilla Karin alltid, alltid
måtte vara lika samvetsgrann, då skulle hon
en gång helt visst i lifvets svåra skola ej be-
höfva frukta betyget »underkänd».
Några spörsmål till ödet från en husmor.
1. Hvarför smakar vid bordet alltid den rätten
bäst, hvaraf vi ha minst?
2. Hvarför går just alltid det värdefullaste sön-
der af vårt glas och porslin?
3. Hvarför komma alltid besökande på olämpli-
gaste tid, till exempel när vi ha tvätt, när
jungfrun är sjuk eller något är på tok?
4. Hvarför rifva pojkarne alltid sönder sina byxor
på de ställen, där gluggarna synas bäst och
äro svårast att laga?
5. Hvarför äro våra barn alltid bråkigast, när
vi ha främmande, och oartigast, när vi som
allra helst skulle vilja ha heder af dem?
6. Hvarför komma våra män alltid just då med
alla möjliga påhitt, när vi ha hufvudet fullt af
de mest brådskande bestyr, och hvarför stryka
de envist omkring oss, när vi önskade dem
timtals ur vägen för vår storstädning?
Kan någon medsyster å ödets vägnar gifva
någon upplysning om dessa saker i Idun, vore
ingen tacksammare än
Cordelia.
Tillg. 1 jan. 1893......kr. 513,064,511
Lifräntefond ............... » 46,216,974
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
