Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 8 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 IDUN 1893
»Nå än dottern då?»
»Hm ...»
£2f*»Ah — så! Stackars barn! Hur gammal
är ’du?»
»Aderton år. »
• »Hvad heter du?»
[ »Adélaïde.»
»Det var ju ett riktigt vackert namn, det!
Åh, du lagar nog snart, att du bär det med
riktig heder också!»
Den hjärtliga tryggheten i dessa ord mju-
kade så underligt upp det unga, styfva sinnet.
Hon såg hastigt upp i den gamle prästens
redliga ansikte, och då hon lika hastigt slog
ned ögonen, så var det för att dölja en lätt
imma, som dragit öfver dem, och hvilken tyck-
tes henne ha uppstigit någonstädes inifrån för
att på vägen liksom snöra till strupen så
konstigt. . .
Ack, I vänliga, tröstande ord — I ären
daggdroppar på hjärtats himmel, i hvilkas
spår veka känslor gro som vårbrodd i regn-
vattnad mark !
»Hör på godt folk,» sade prästen omsider,
här måste bli en annan ordning, men först
ska’ vi betala hyran ... 5 kronor, var det
ju, och därför ska’ ni visa mig till värden.»
Mannen gjorde en sötsur grimas.
»Åhja, bli inte ledsen nu,» sade den gamle
herrn med ett ironiskt godmodigt löje, »ni
ska’ nog få betala igen mig det! Både ni
och er hustru se mig ut att i botten vara
duktigt folk. — A propos, gå ni i kyrkan?»
Förlägen ’moltystnad.
»Nåja, vi kunna ju försöka på t. ex. om
söndag, ni äro mina egna församlingsbor, och
nu äro vi ju bekanta med hvarandra. — Låt
se, att ni komma!» tillfogade han allvarligt,
»så få vi efter gudstjänsten språkas vid uppe
hos mig. — Det var sant, jag har en del
matpoletter till ångköket, ni kunna hålla till
godo med dem så länge...»
Sedan han fått husvärdens adress, gick han,
följd af höfliga och tysta afskedshälsningar.
Den mannen hade vunnit alla tre. Så där
hade ingen tagit dem förut. Hm . .. om de
verkligen skulle gå i kyrkan! Det var ändå
en märkvärdigt snäll och rar präst, det där.
Undras, hvad han tänkte ställa till med
dem ...
Söndagen kom, och efter gudstjänstens slut
syntes en trio med nyfikna och halft generade
miner bredvid kyrkporten. Plötsligt lutade
tre sina hufvuden ihop till en unison hvisk-
ning: »se där kommer våran pastor!»
»Nå, se det var då roligt,» hälsade »våran
pastor» fryntligt och tog alla tre i hand. —
»Hela familjen Jonsson med barn och blomma
och i full stass -— så där ska’ hyggligt folk
se ut; nå det skadar inte att göra sig litet
fin till det yttre också, när man hälsar på
vår Herre i hans hus!» Han smålog med
en erkännande blick åt deras aktningsvärda
försök till toalettförbättring.
De följdes åt till pastorns bostad, pastorn
och Jonsson före, fruntimmerna efter.
»Nå, Jonsson,» frågade pastorn sakta och
med en min af hemligt förstånd, »hur ha ni
haft det med förtjänsten?»
ȁhjo, herr pastorn, det har varit skapligt
nog. Kärng . . . hustru min, menar jag, och
flickan ha också fått litet att göra . . . tvätt
och strykning, förstås.»
»Hur har det varit med brännvinet då?»
Jonsson ref sig ett tag i nacken och gri-
nade till.
»Jo, det har allt mest fått stanna på kro-
gen den här veckan. Se kärng. . . hustru
min käxade på snygga kläder och tocke där
till den här sönda’n — ja, pastorn förstår
nog . . . kvinnfolkena ...» Han tittade ej obe-
låtet på sin tarfliga, men snygga habit, köpt
i ett klädstånd på Hornsgatan.
»Bravo, Jonsson, det var bättre att ta slan-
tarna till utvärtes oruk i fast form — nu se
ni allihop ut som folk.»
Familjen Jonsson blef bjuden på middag
i jungfrukammaren, och det blef hela påföl-
jande veckans stora samtalsämne därhemma.
Då man blifvit bjuden på middag hos
»våran pastor», fick en allt ta lite vara på
sig och hålla sig uppe, ska’ en veta. En
gick aldrig heller säker för, att inte gubben
en dag tittade in till en, och därför hade
kyffet blifvit så putsadt och fint, att en inte
kände igen det: golfvet hvitt, nya gardiner,
tapeter och fönsterrutor lagade — men inte
med gråpapper den här gången. För resten,
det var ju på det hela taget trefligare för en
själf att ha det lite fint omkring sig. — Ja,
den pastorn, si det var en karl, det!
En dag fick fru Jonsson stor tvätt från
pastorns, och samma dag fick mannen kallelse
dit upp.
»Nå Jonsson, hur är det nu med för-
tjänsten?»
»Bra nog, herr pastor, fast bröstet är litet
klent, förstås ; det ständiga knogandet och
bärandet...»
»Hur ha vi det med brännvinet då?»
»Ackurat bortlagdt, herr pastor!»
»På hedersord, Jonsson?»
»På hedersord, herr pastor!» sade Jonsson
högtidligt och räckte fram sin valkiga hand,
under det att det ryckte så befängdt i ögon-
locken.
»Skönt, då få Jonsson och hustrun port-
vaktsplatsen, som är ledig här i huset —
ifall ni vill?
»I fall jag vill!» utbrast Jonsson, och nu
rent af skalf det i ögonlocken.
»Nå, hur är det med flickan då?»
»Åh, Gud signe barnet — det var mest
vårat fel. . . Jo, hon står från morgon till
sent in på natten med kärng . . . hustru min
på hufvet i tvättbaljan.»
»Godt, då får hon plats hos oss först som
jungfru och sedan, om hon artar sig bra, att
gå min gumma tillhanda — ifall nu tösen
vill?»
»Ifall hon vill...!» Det hvarken ryckte
eller skalf längre i ögonlocken, utan nu brast
en hel flod loss, och Jonsson stretade för-
gäfves emot, stora, starka, genomlyckliga
karlen !
Ja, så blef det uppgjordt till alla parters
uttryckliga belåtenhet, hvilken räcker än i
dag, då den är byggd på den klippfasta grun-
den af en ömsesidigt känd pliktuppfyllelse i
kristligt verksam anda.
Litteratur.
För akvarellmålarinnor.
Denna art af konst, behaglig som dilettantism
och tacksam då den ej uppträder med anspråk på
hög rang, är såsom sysselsättning på lediga stunder,
vid färgläggning af mönster eller för direkt afbil-
dande af föremål ur naturen och vår dagliga omgifning
i hemmet, både nyttig och nöjsam och kan ofta äf-
ven blifva ett icke ovesändtligt bidrag till framtida
förvärf.
Det ligger naturligtvis stor vikt uppå, att all kun-
skap i början inhämtas på ett praktiskt sätt för att
lämna största möjliga behållning för framtiden, så
äfven här.
Att utan ledning lära sig måla är icke lätt. Det
är ej nog med att tycka det skulle vara så roligt
att lära sig måla, att tro sig äga anlag därför och
bara köpa sig en färglåda och börja kludda på egen
hand. Ah nej ! litet konstigare än så är det allt.
Första själfständiga försöken pläga visserligen i mån-
ga fall sluta af sig själfva, men i andra åter, då håg
och lust ej slappats och möjligen anlag förefinnes,
mana de till fortsättning: det är då, om ej förr,
som ledning behöfs mer än någonsin för att ej
komma på afvägar, ofta svåra nog att lämna. Det
är då som råd och upplysningar böra vara välkom-
na vid val af förlagsplanscher, materiel m. m. samt
upplysning om rätta sättet för studiernas bedrifvan-
de på egen hand, så vida, hvilket är det bästa, icke
en kunnig lärare leder öfningarna.
Nybörjare bör icke genast försöka att kopiera na-
turen. Hon — ty vi tänka här mest på Iduns un-
ga läsekrets bland det täcka könet — äger natur-
ligtvis ingen färdighet i teckning. Öga och hand
äro ovana och måste först öfvas. Detta sker bäst,
då icke en ordentlig kurs i teckning kan föregå,
genom att kalkera enkla och lätta förebilder, som
sedan transporteras på akvarellpapper och noggrannt
uppritas med en spetsig, ej för lös penna, för att
sedan färgläggas.
Kalkering, höra vi någon utropa, är ju fusk, inte
lär man sig rita på det sättet, Jo, med förlof, kal-
kering, då den rätt utföres, är en ganska god öf-
ning och icke endast ett latmansgöra. (Kalkering
begagnas till och med rätt mycket af säkra teck-
nare.) Genom den lär man sig rätt bra att nog-
grant följa mönstrets linier, man lär sig att själf
se, om teckningen stämmer öfverens med originalet,
och då är man ju på god väg.
Om eleven använder all den noggrannhet, hvaraf
hon, med god vilja, kan vara mäktig, så bör hon
härigenom kunna åstadkomma en rätt god afbild-
ning och tidigare börja, hvad hon ju sträfvar efter,
att måla, än annars vore fallet.
För ofvan antydda ändamål har öfverläraren vid
Tekniska skolan i Stockholm, hr Fr. Liljcblad, ut-
gifvit ett litet häfte »10 blad för nybörjare i akva-
reUmålning, med upplysande text», à kr. 3: 60, som
finnes att tillgå hos utgifvaren.
Meningen är att låta detta första häfte, som vi
tro oss kunna rekc*nmendera, efterföljas af ett an-
dra, innehållande: draperier, naturföremål, frukter
m. m. åskådliggörande målningens fortgång under
arbetet.
Ur notisboken.
Vår första kvinnliga kemist. Till Idun
meddelas: Fröken Lovisa Hammarström, som
1874—76 erhöll sin kemiska uppfostran hos pro-
fessor Werner Cronquist i Stockholm, därefter blef
assistent hos honom, sedan kemist vid Bångbro
och Fagersta, har nu inrättadt ett eget kemiskt
laboratorium i Kopparberg, där hon verkställer
allehanda kemiska analyser och arbeten. Fröken
H. torde vara den första svenska kvinna, som ut-
öfvar själfständig verksamhet som analytisk ke-
mist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
