- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1893 /
287

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 8 september 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1893 I DU N 287
àz
Teater och musik.
Kungl. operan uppförde i fredags for första gån-
gen efter tolf års hvila Flotows romantiska opera
»Alessandro Stradella». Libretton är nog skäligen
klen och musiken verkar något förlegad. Att operan
emellertid väckte så starkt bifall, som nu var
händelsen, måste nog tillskrifvas hr Ödmann,
hvars utförande af titelpartiet, om man bortser
från en del brister i memoreringen, verkligen var
briljant. Hela operan hvilar ock så godt som på
detta sångparti, och vi förstå så väl, att hr Ö.
gärna velat inregistrera det på sin repertoar, sme-
kande och melodiöst som det alltigenom är. Det
torde ock komma att räknas till hans bästa.
»Italia, du mitt fosterland» och bönen i tredje
akten föredrogos förträffligt. Dock skulle ytterligare
en något varmare anstrykning af inspiration göra
den senare ännu mera verkningsfull. Hr Ö. un-
derstöddes godt af de medspelande. Fröken Frö-
din utförde sina koloraturer anmärkningsvärdt
säkert och redde sig på det hela taget bra. Bri-
ster förefinnas dock ännu i tonansatsen, och
stämman behöfver égaliseras. Hr Strömberg var
väl på sin plats i Bassis parti. De båda bofvar-
nes roller innehades af herrar Brag och Rund-
berg, af hvilka särskildt den förre, som har tyd-
liga anlag åt det komiska hållet, framställde
en dråplig typ. Uppsättningen är god, baletten
förtjänar särskildt erkännande och det hela går bra
under hr Halléns ledning.
Vid operan har engagerats en dramatisk opera-
sångerska signora Fausta Labia, hvars första
uppträdande äger rum i nästa vecka som Marga-
retha i »Mefistofeles».
Södra teatern, det gouterade lilla konsttemplet
på Mosebacke höjder, har under de gynsammaste
auspicier inledt sin nya säsong. Själfva salongen
har under sommarens lopp genomgått en smak-
full renovering, så att den nu strålar af glada och
harmoniska färger, parkettens sittplatser, som förr
voro ganska trånga, ha blifvit helt bekväma, och
en ny vacker ridå fängslar ögat, medan man vän-
tar på de förnöjelser, den går att aftäcka, så fort
ouvertyrens sista toner förklingat. På premièren
inleddes programmet med en stämningsfull versi-
fierad prolog, som framsades af författaren, di-
rektör Christiernsson, och där i raska drag teck-
nades en historik öfver Södra teaterns trettioåriga
tillvaro och verksamhet. Till denna prolog anslöt
sig en serie väl arrangerade tablåer ur »Herr Dar-
danell och hans upptåg på landet», »Lilla helgo-
net», »Stora Mogol», »Lili», »Hin och smålån-
dingen» samt »Farinilli».
Den senare delen af programmet upptog Geijer-
stams roliga lustspel »Svärfar», hvilket fortfarande
väcker liflig munterhet. Teaterns framstående
komiker, hr Gustaf Bergström, har ock en af sina
glansroller i den kujonerade, men icke förty en
smula lättsinnige professorns kläder och verkar
oemotståndligt med en fin och måtfull komik. Hr
Hirsch gör en dråplig karaktärsfigur af asessor
Pumpendahl, och fru Caspér som den gamla döfva
mormodern är så äkta man kan begära. Fröken
Lindsén är en ny. ackvisition, af hvilken teatern
efter allt att döma bör kunna vänta sig heder, och
fröken Widell gör den munviga pigans korta
scener till ett par af styckets glanspunkter. Det
är en mångsidigt begåfvad och väl samspelt trupp,
Södra teatern nu för i elden, och den kommer
helt visst att uthärda den med segrarens honnör.
Vasateatern har ock börjat sin kampanj med lof-
vande krafter. Millöckers bekanta operett »Stac-
kars Jonathan» går hvarje kväll för pukor och
trumpeter. I herr och fru Castegren har operett-
genren, som ju uteslutande odlas på denna scen,
också fått ett ypperligt stöd. De äro både intelli-
genta artister och förträffliga sångare. Den först-
nämnde genomför i titelrollen en hurtig och ori-
ginell typ, och en sådan Harriet som Hilda
Castegrens har hufvudstadspubliken ej förr sett
eller hört. Af den gamla stammen bibehåller frö-
ken Ekström sitt välförtjänta favoritskap. Hen-
nes Molly var så pikant och strålande som någon-
sin. Direktör Warberg som den mångfrestande
impressarion återsågs ock med odeladt nöje. Om
hr Rönnblads Vandergold kan däremot dess sämre
ej detsamma intygas. Sommarhvilan tyckes föga
ha botat på röstens skavanker. Det hela går
emellertid med lif och lust, och den vackra sa
longen genljuder hvarje afton af det muntraste
bifall.
Filharmoniska sällskapet börjar som vanligt sina
öfningar i september.
Det är meningen att vid en af arbetsårets tre
konserter utföra Beethovens stora Missa solennis
i^d-dur-mässan), detta sublima verk från mästarens
sista period, hvilket aldrig hittills utförts i Sverige.
En gammal historia.
Af Helena Nyblom.
(Forts.)
f
an klappade ömt dessa mjuka, ljusbruna loc-
kar och hviskade:
»Min stackars lilla dufva, hvad sörjer du
öfver?»
»Öfver att de vilja gifta mig med dig,» hviskade
hon med ömklig röst.
»Ja, du kan naturligtvis inte bry dig om en
sådan gammal ful och skallig gubbe som jag,»
sade han, »Jag har alltid varit ensam och allena,
och du tycker, att det just kan vara godt nog åt
mig att fortfara med att lefva mitt ensamma,
glädjelösa, lif till dess jag dör.»
Tony svarade endast med att trycka armarne
hårdare omkring hans hals. Det fanns i alla fall
ingen i världen hon höll så mycket af som onkel
Jonas.
»Är det någon annan du håller mera af?» frå-
gade han.
»Nej, jag vill inte ha någon. Jag känner ingen.
Jag vill inte gifta mig,» sade hon.
Hon kunde knappt hålla ögonen öppna längre.
»Vill du inte heller vara hos mig?» frågade
han och tryckte en sakta kyss på en af hennes
smala händer, som glidit ned från hans hals.
»Jag kan vänta! Jag kan vänta till nästa vår,
till nästa sommar, om du vill. Du får gärna resa
in och roa dig i Stockholm först, om du bara vill
komma tillbaka till mig igen. Skulle du helst al-
drig vilja se mig mer?» tilläde han mildt.
»Nej, hos dig är godt att vara; — bäst!» sva-
rade Tony sakta och satte sig riktigt till ro.
»Jag skall vara så god emot dig,» sade han.
»Jag skall göra allt, hvad du vill. Om du bara
vill stanna hos mig alltid. Vill du det, Tony?»
»Ja,» hviskade hon. »Jag vill stanna — här
hos dig.»
Hennes läppar stodo ännu öppna, men hennes
ögon hade tungt slutit sig, och sakta föll hon i
sömn på hans knä.
Då modern i två timmar väntat på ett lifstec-
ken från gula salongen, förlorade hon tålamodet.
Hon öppnade försiktigt dörren och såg onkel Jonas
sitta djupt nedsjunken i en af de gula sidenlän-
stolarne, och hopkrupen på hans knä satt Tony
och sof.
Onkel Jonas lade leende fingret på munnen, och
friherrinnan Elisabeth försvann lika ljudlöst som
hon kommit och sade till om champagne till
middagen.
Den dagen drack man på Arvidsnäs förlofnings-
skålen för onkel Jonas och Tony.
* *

*


Då förlofningen väl var eklaterad, kunde Tony
knappt förstå, hvarför det egentligen kostat henne
sådana kval att besluta sig.
Onkel Jonas uppträdde alldeles icke med en
lycklig älskares fordringar. Han var fortfarande
endast den gode onkel Jonas, den rara, vänliga
mannen, som nu blott hade rätt att visa Tony
mera af sin vänlighet och godhet, än han visade
någon annan människa.
Tony var, liksom sina syskon, rädd för sina
föräldrar. Hon såg i dem ett par högre väsen,
hvilka strängt och rättvist bedömde det minsta
fel hos vanliga dödliga, och, som bekant, är den
känsltf man erfar för detta slag af upphöjda
praktexemplar icke alltid så uteslutande angenäm.
När man själf är ung och svag, full af oroliga
tankar och oberäkneliga omkastningar i sin själ,
är det något allt för imponerande i att ständigt
granskas och bevakas af personer, om hvilka man
tror, att de äro alldeles främmande för alla sådana
mänskliga svagheter.
En sådan förträfflig faders son kan naturligtvis
aldrig ha den djärfheten att tänka sig, att hans
pappa i sina unga da’r också kunde förlora på
biljard eller dricka ett glas för mycket. Och en
sådan dygdig och exemplarisk husmoders dotter
skulle säkert anse det som en uppdiktad fabel,
om någon skulle hviska om, att hennes mor i sin
första ungdom hade haft en olycklig kärlek, ja,
till och med fört en hemlig brefväxling med en
officer af ett temligen tvätydigt rykte.
Det finns föräldrar, hvilka älska att sätta sig
själfva på en pidestal som andra husgudar, och
där kunna de ofta bli stående rätt läpge — ja,
ibland hela lifvet igenom, oaktadt en sådan farlig
och upphöjd plats måste vara särdeles ansträn-
gande och enformig att intaga.
Den glade baron Henrik och hans förträffliga
hustru tronade alltid på två sådana orubbliga
piedestaler för sina döttrar, hvaremot onkel Jonas
var munter och glad. Honom kunde man anför-
tro allting, skämta med, ja, till och med göra narr
af, utan att det förändrade hans goda lynne det
allra minsta.
Att vara hans förklarade gunstling var icke nå-
got så svårt, och det var icke heller så afskräc-
kande att tänka .sig som blifvande härskarinna på
det stora, glada Åby, där trädgården låg mot söder,
ut emot den långa, glittrande sjön med de skog-
beklädda stränderna.
Onkel Jonas kom aldrig, utan att skänka Tony
vackra gåfvor.
Familjesmyckena skulle bli hennes, och han
började med turkoshalsbandet och agaterna med
de utklippta miniatyrerna bakom och slutade
med det stora smycket af opaler och diamanter,
som hade tillhört hans salig mor.
Onkel Jonas köpte den vackraste ridhäst till
Tony och gaf henne själf ridlektioner, och när hon
nystade garn, satt han vid hennes fotter på en
pall och såg hänryckt upp i hennes unga, dröm-
mande ansikte.
Man väfde och sydde på hennes utstyrsel, som
om det gällde att skaffa fullkomligt utblottade
och brandskadade det allra nödvändigaste, i stället
för att det var fråga om ett mycket öfverflödigt
öfverflöd af alla möjliga saker.
Julen närmade sig, och till själfva julhälgen var
det fullt med gäster på Arvidsnäs.
Vänner och fränder kommo långväga ifrån, gamla
och unga och små barn, för att fira julen hos
baron Henriks.
Det var denna jul en ovanligt hård vinter.
Snön låg famnshög på alla åkrar, täckte alla
råmärken och höljde de rikas och fattigas ägor i
samma iskalla liksvepning. Sjöarne voro hårdt
tillfrusna, vägarne på många ställen ofarbara, och
beständigt fortfor det att snöa; det var som om
den låga, mörka himlen hade ett förråd af snö-
massor välta ned öfver den frusna jorden, som
redan segnade under bördan af all den dräpande
kylsn.
Vid Arvidsnäs voro kornkärfvar utsatta till
sparfvarne, som i stora flockar samlade sig vid
gården ; man hade utdelat rikliga och vänliga gåf-
vor till de fattiga, och nu, på julaftons morgon,
stod hela gården i sin fullkomliga julprakt.
I köket sken det af koppar och messing, alla
golf voro skurade bländande hvita, alla öfverdrag
voro lagna af ljuskronorna, där granris var inflä-
tadt mellan vaxljusen. I den långa raden af rum
två trappor upp, som i allmänhet kallades hög-
tidsrummen, voro flygeldörrarne öppnade, så att
man såg de olika salongerna, den hvita, den gula,
den röda efter hvarandra.
Julbrygden och julbaket voro slutade och hade
utfallit till fru Elisabeths stora belåtenhet. Jul-
middagen skulle äga rum nere i matsalen, som
låg på nedre botten bredvid Vestibülen, och där-
efter skulle man bege sig upp i festsalarne och
utdela julgåfvorna.
Alla gästerna sutto församlade kring det stora
hästskobordet.
Baron Henrik och friherrinnan Elisabeth presi-
derade vid midten af bordet. Vid ena ändan tro-
nade onkel Jonas mellan Tony och Anne-Sophie,
vid andra ändan stodo de mindre barnen med
servietterna bundna om halsen.
Måltiden hade varit mycket munter. Risgröten,
lutfisken och refbensspjället hade ätits och be-
römts.
Hembrygdt öl och mumma gingo flitigt omkring
tillsammans med franska och spanska viner
Betjänterna buro nu in de stora smörtårtorna,
och barnens ögon lyste af glad förhoppning.
Ljusen hade brunnit till hälften ned i arm-
stakarne. Herrarnes’ ansikten flammade af vin
och glädje.
Baron Henrik hade tagit friherrinnan Elisabeth
om lifvet, utan att hon satte sig däremot, som hon
vid liknande tillfällen brukade göra.
»Låt oss nu få en visa!» ropade baronen till
onkel Jonas. »Ingen sjunger en visa i ett gladt
lag som du!»
Onkel Jonas smålog, sänkte sin röda isterhaka
ned i den vidlyftiga halsduken, som var snodd så
många gånger kring hans hals, som om en ovän
■^-Mattor. Möbeltvaer. Gardiner. Portierer Sloßert ïïitzinger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0291.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free