Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 15 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 I DU N 1893
Husmoders öga.
För Idun af Tant Ann.
S
amla tant Ann gick en förmiddag till en
god vän, en ung fru, som var gift se-
dan några är tillbaka och var en riktigt liten
rar husmoder.
Hon fann henne i barnkammaren med Toms
strumpa pä ena handen, nål och stoppgarn i
den andra. Bredvid stod en korg med ola-
gade kläder, framför lågo ett par ströskrifter
och ett nandskrifvet opus. Hennes händer
hvilade i knäet, och öfver ansiktet var ett
mycket fundersamt uttryck lägradt.
Tant undrade naturligtvis, hvad som var å
färde, men då hon hade för vana att låta de
bekymrade själfva välja, om och när de vilja
lätta sina hjärtan, låtsade hon om ingenting,
utan fiskade efter några underhandlingar upp
ur korgen ett nytt par af Toms strumpor, som
hon tog itu med. Hon ansåg nämligen, att
då man så där midt på förmiddagen kommer
upp till en god vän, som själf arbetar för
sitt hem, gör man ej rätt, om man drager
henne från arbetet för att med händerna i
kors sitta och prata. Efter hennes mening
gå både arbetet och samtalet bättre, om man
hjälpes åt — icke endast med det sista, utan
med det förstnämnda också.
Där sutto de nu en timme eller så. Det
fundersamma uttrycket försvann så smångom
från den unga fruns ansikte, och de tre hand-
lingarna på bordet gömdes snart under en
hög nystoppade strumpor.
Då ringde det vid tamburdörren. Den lilla
frun ryckte till, lyssnade oroligt och lättade
sitt hjärta med en djup suck, då jungfru Ka-
rin hördes npplysa den ringande, att herrska-
pet N. N:s bodde en trappa högre upp.
»Å, det var för väl,» — sade matmodern.
»Jag väntade — jag tänkte — jag har» —
hon såg sig sökande omkring.
»Det ligger där under strumphögen 1 »
»Ja, just, kan du gissa hvad det är?»
»Barn, vill du jag skall lösa gåtor?»
»Nej, den pinan vill jag ej ålägga dig. Du
känner ju fru Kringspring?»
»Henne, var det henne du väntade på?»
»Säg icke väntade på, utan fruktade för,
så kommer du sanningen närmare.»
»Det kan också passa bättre till ditt för-
skrämda utseeende nyss. För hvad är du
rädd? » ,
»Som du vet, är hon ett synnerligen verk-
samt fruntimmer. Hon är medlem i förenin-
gar med olika nyttiga mål, hon håller tal,
hon står i spetsen för insamlingar, hon går
omkring med listor» — — —
»Och mannen, hemmet och barnen?»
»Äfven för dem räcker hon till. Med ett
ord, hon har en hel del järn i elden.»
»Och bränner troligen någotI»
»Det är nog icke så alldeles omöjligt.»
Ett fint leende drog öfver den unga fruns
läppar. — »Nu nöjer hon sig likväl ej med
att arbeta ensam, utan samlar på öfvertygel-
sens och öfvertalniugens väg stridskrafter till
sin sida. Åtskilliga af mina bekanta har
hon sålunda lyckats få till bundsförvanter.
Själf har jag varit en smula rädd för henne.»
»Du gillar således ej hennes sträfvanden?»
»Ja och nej! Saken är, att jag ännu ej
är på det klara med mig själf. Det vore ej
mänskligt af oss att ej utsträcka vår hand
för att lindra och hjälpa, men det är svårt
att bestämma, hur långt man bör gå, ty den
yttre verksamheten kan lätt draga matmo-
dern från hennes arbete i och för hemmet.
Ett gammalt ordspråk säger: att husbondens
öga gör hästen fet. Jag skulle vilja sam-
mansätta ett annat: husmoders öga håller
hemmet samman; ty erfarenheten har lärt
mig, hur hennes öga behöfves för att bålla
hemmets maskineri i jämn gång. Och när
man därtill har små barn!»
»Tala ej om dem. Skolan åtager sig ju
nu för tiden besväret med dem. Du vet väl,
att det finnes slöjd- och lekklasser för fyra-
och sexåringar?»
»Du är ironisk! Det gläder mig, att vi i
den saken tänka lika. Skulle jag så tidigt
sända mina små ifrån mig, skulle jag gifva
mig själf det vanhedrande intyget, att jag är
oförmögen att hafva dem om hand. Emel-
lertid, för att återgå till vårt ämne, vill jag
börja min berättelse från början:
»När jag häromdagen var hos min sväger-
ska och sitter som bäst med min tekopp och
en delikat smörkrans — du känner till hen-
nes utmärkta sort — kommer fru Kring-
spring fram och sätter sig vid min sida. Jag
ville stiga upp för : tt lämna henne min
plats, men hon tog ett fast grepp i min arm,
som kom mig att ana oråd, och nödgade mig
sitta kvar.
»Vi började ett samtal om gardinväf. Jag
var glad öfver att befinna mig på neutral
mark och drog fram med hela min lärdom
däri. Den är nu ej synnerligen stor, men
hade nog kunnat töjas ut ännu en stund, då
vi plötsligt på någon besynnerlig bro hade
kommit öfver på kvinnans arbete och verk-
samhet för det allmänna bästa. Hon frågade
mig nästan i förbigående, hvad jag tänkte
därom, och jag svarade ungefär hvad jag
nyss sagt dig. Då blef hon ledsen och sade,
att i mitt svar röjdes ej så litet af egoism,
af tanke endast på mig själf och det som
var mitt, medan samtidigt så mycken nöd
rundt omkring ropade på hjälp. Vi talade
en lång stund med hvarandra, och när hon
till slut anhöll att få komma upp till mig
för att intressera mig för de mål, hon äg-
nade sina krafter, kunde jag ej säga nej. Nu
var hon uppe i går och satt här ett par
dryga timmar.
»I en utsträckning, större än de utanför
stående ana, arbetas här för nödens lindran-
de, för rättsbegreppens höjande, för beredan-
det af förströelser åt obemedlade, för kvin-
nans rättsliga ställning. I allt tycktes fru
Kringspring taga del och allt hafva reda på.
Hon talade om den hjälp, hon genom hop-
samlade medel blifvit i stånd att lämna be-
höfvande, om tillfällen, då hon med råd och
dåd bisprungit familjer, om de framsteg kvin-
nosaken tagit, sedan olika föreningar börjat
arbeta för dess lösning. Ingenting var hon
främmande för.»
»Del är nu godt och väl, men jag kom-
mer ännu en gång med mitt inkast om man,
hem och barn, — frågade du ej därom?»
»Jo, jag sade, att för mig skulle det vara
omöjligt att föra ett så rörligt lif och äga så
många skiljda intressen, då mina små voro
vana att att hafva sin mamma till hands.
Utan att vara ämnade därtill, kunde mina
ord låta såsom en indirekt förebråelse mot
henne. Hon tog sig emellertid ej däraf, utan
frågade, hur många de voro. När hon fick
höra, att de endast voro tre, log hon: hon
hade själf haft fem.»
»Det är ej mängden som är hufvudsaken,
utan hur sällskapet mådde, då mamma var
på sina sammankomster.»
»Förträffligt! Hon hade så utmärkta jung-
frur. »
»Det är en god gåfva, som oftare kom-
mer af nåd än förtjänst. Men då man gif-
ter sig, åtager man sig i främsta rummet att
själf blifva mannens hjälp och skall mindre
lita på lejda personers förmåga att se om
hemmet. Men du får ursäkta mina afbrott. »
»Det är ej mycket mer, jag har att säga.
Innan hon gick, gaf hon mig dessa skrifter,
hvari jag kunde läsa redogörelse för ett par
af föreningarnas verksamhet, och hon hop-
pades, att de ord hon talat, ej hade varit
förgäfves. »
»Nåväl — och du svarade?»
»Ingenting bestämdt. Karl och jag hafva
sedan gammalt en utväg, som befriar oss
från att genast lämna afgörande svar i bryd-
samma fall. När någon föreslår honom nå-
got, som han icke vill, men har svårt att
komma ifrån, svarar han, att han skall tala
vid sin hustru först; och han föredrar att
blifva ansedd för att stå under toffeln i med-
vetande om, att han får önskad betänketid.
På samma sätt gör jag. Jag sade fru Kring-
spring, att jag önskade rådgöra med min man.
Hon häpnade naturligtvis öfver, att jag ännu
ej var så mycket frigjord, att jag utan hans
medgifvande kunde bestämma öfver min tid.
Men jag stod fast vid min mening, och då
lofvade hon att komma tillbaka. I detta bref
underrättar hon mig, att hon snart är att
vänta för att hämta motsedt svar, att jag
icke längre är ovillig draga mitt strå till
stacken för det allmänna bästa.»
Den lilla frun hämtade ett ögonblick kraf-
ter efter sitt länga tal och fortsatte därpå:
»Nu sitter jag här helt orolig och väntar
hvart ögonblick, att hon skall komma. Vid
Karl har jag talat, och han svarade natur-
ligtvis, att jag fick göra, som jag själf ville
— det är nog ofta ett mycket bra svar, men
har nog stundom sina sidor — men han til-
läde, att han hoppades, att det allmänna bä-
sta ej skulle så indraga mig i sin hvirfvel,
att jag alldeles glömde honom och småttin-
garna här hemma.
»Och nu, tant, måste du råda mig till,
hvad som är riktigast och bäst att göra.»
»Hum, kära mitt barn, att råda är alltid
en vansklig sak, och hvad som är riktigt eller
oriktigt för en människa, kan ingen annan
än rösten i hennes eget samvete säga henne.
Det har emellertid gladt mig att höra, hvad
du sagt, ty det visar, att du sökt sätta dig
in i denna fråga, — frågan om kvinnans och
isynnerhet den gifta kvinnans yttre verksam-
het, och vägt dess för och emot. Vår tid
fordrar, att hon ej enbart stänger sig inne i
hemmet, uppgående till hela sin själ i spis-
och barnkammarintressen. Men å andra si-
dan ligger frestelsen nära, att då hon en
gång fått äfven andra intressen, då hon kom-
mit in i föreningslifvet, när hon börjat att
hålla tal, att disputera och diskutera, dä lig-
ger —- såsom jag sade — frestelsen nära
att dragas allt för mycket in däri, så att det
egna hemmet och den egna familjen få lida,
och det kan aldrig nog starkt betonas, atl
där så sker, där är allt arbete fåfängt. Hvar-
ken ord eller gärningar få något värde, om
den talande eller handlande, hur väl han än
menar, själf åsidosätter sin första plikt — och
denna är för den gifta kvinnan hemmet. Det
är där, hon skall lägga sin bästa, sin out-
tröttligaste omsorg.
»Det är visserligen så, att denna verksam-
het gör ringa väsen af sig, att inga stati-
stiska uppgifter lämna redogörelse för hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
