Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 15 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 293
hustrun uppoffrar därför, men ett godt exem-
pel är och förblir dock lika talande och verk-
samt som högröstade förmaningstal.
»Det gäller i denna sak liksom i allt här
i lifvet att söka finna den väg, som heter
lagom, och sedan följa den så stadigt som
möjligt.
»Det finns i vår tid så många intressen, som
draga den gifta kvinnan från hemmet, och
mycket, som hon förr själf bestyrde, lämnas
nu i tjänares händer. Sker det utan men
för hemmet, må det nu så vara, men det
skadar ej. att de ord du sade: »Husmoders
öga håller samman hemmet,» ljuda i många
små fruars hjärtan.»
Vi fästa våra läsarinnors upp-
märksamhet
på nödvändigheten att nu genast förnya pre-
numerationen för årets sista kvartal, om, de
nämligen ej redan förut äro prenumeranter till
årets slut. TJnder detta kvartal, som kommer
att bjuda på mångahanda bidrag af stort in-
tresse för alla kvinnor, erhåller också en hvar
af prenumeranterna det sedan föregående år
välkända
rikt illustrerade julnumret
med
bidrag af våra förnämsta pennor,
hvilket ensamt är väl värdt hela kvartalsafgif-
ten. På tal om hvad årets sista månader
komma att bjuda bedja vi ock få fästa våra
läsarinnors synnerliga uppmärksamhet vid den
högst spännande roman från detgamla Syrakusa:
”Kallia Kypris”
af
A. Schneegans,
som i dagens nummer tar sin början i vår
romanbilaga; originalet är helt nyligen utkom-
met i Tyskland och har där väckt ett ovanligt
intresse, som vi äro fullt vissa att våra läsar-
innor komma att dela.
Alla kvartalsprenumeranter må därför oför-
dröjligen verkställa ny prenumeration på Idun
och Iduns Mode- och Mönstertidning; prenu-
merationsprisen återfinnas på annonsbilagans
första sida!
Idun kan, som våra läsarinnor se, på da-
gens nummer sätta den betydelsefulla siffran
300. Då vi blicka tillbaka på all den väl-
vilja, som kommit oss till, del denna gångna
tid, under hvilken edert blad alltså i tre gånger
hundra veckor fått besöka Eder, kunna vi ej an-
nat än känna och uttala den varmaste tacksam-
het och ej bättre löna det dyrbara förtroende, de
svenska kvinnorna skänkt oss, än genom en
allvarlig föresats att allt framgent på hvarje
vis söka främja deras intressen och utveckla
deras tidning i mångsidighet och värde.
Vi bedja äfven alla våra vänner bland um-
gänge och bekanta stödja vår tidning och re-
kommendera den till det bästa!
Red. af Idun.
Nisse.
En bild ur »konstnärslifvet»
af
Ernst Lundquist.
»
å folkskolebarnen pä lördagsmiddagen
återvände till sina hem, spredos med
dem öfver hela den del af socknen, som låg
omkring kyrkan, en mängd tunna, gula pap-
perslappar, på hvilka följande stod att läsa:
»Avertissement/
Lördagen den 8 juli kl. 7 gifves i Glimsta
kyrka
Stor konsert
af orgel- och guitarrvirtuosen Sophus Malvor-
sen från Köpenhamn i förening med den ut-
märkta sångkonstnärinnan
Rosalba Dea Marina
från Malmö, hvilken med stormande bifall upp-
trädt i de flesta större städer i Sverige och
Danmark och nu, på genomresa till Italien,
låter höra sig denna enda gång i Glimsta kyrka.
Entré: 30 öre, allmoge 15 öre, barn 10 öre.
Om talrikt besök anhålles.»
Kyrkoherden Arnborg och hans unga fru
sutto vid middagsbordet, då huspigan kom in
med en af dessa gula lappar, som arrenda-
torn3 lilla flicka nyss lämnat in i köket. Kyr-
koherden ägnade den endast en flyktig, för-
strödd blick. För honom var denna konsert
ingen nyhet, eftersom just han för några da-
gar sedan skriftligen beviljat den danske mu-
sikerns Ödmjuka anhållan att få begagna kyr-
kan gratis; dessutom var han ifrigt sysselsatt
med att bena sin aborre.
Men lilla fru Elsa glömde alldeles bort att
äta för att gång på gång genomläsa både
själfva avertissementet och programmet, som
stod på baksidan. Tänk, en konsert i Glimsta
kyrka! Det var ju en stor händelse, isynner-
het för henne, f. d. småskolelärarinnan, som
lefvat fram sin ungdom i skogen och aldrig i
sitt lif varit på något slags offentlig föreställ-
ning.
»Vi ska’ väl gå, Harald?» utbrast hon ifrigt.
»Att du bryr dig om sådant tjafs!»
»Hvem har sagt, att det är tjafs? Rosalba
Dea Marina . . . tycker du det låter som tjafs?»
»Nej, det har du rätt i,» svarade kyrkoher-
den och såg upp med ett humoristiskt leende
i sitt vackra manliga ansikte. »Gå du gärna,
barn, och köp biljett för mig också, bara jag
slipper följa med. Det är lördag, och dä må-
ste jag tänka på min predikan, det vet du.»
Så förargligt! Alltid var det lördag, då hon
ville vara tillsamman med Harald och ha nå-
got roligt. Hon hatade de där nedriga lörda-
garne, som ständigt kommo olägligt. Men det
var ingen hjälp; då Harald rufvade öfver sin
predikan, var han förlorad för henne. Då
tänkte han bara på den, hvad han än hade
för sig. Ja, hon var alldeles säker på, att
han var midt uppe i den just nu, då han tog
djupa, taktfasta grepp i den jättestora filbunke,
han hade framför sig, medan hon försummade
sin egen lilla dockbunke för att beundrande
se pä, huru han behändigt förpassade den
fulla skeden in mellan sina hvita tänder, utan
att spilla sä mycket som en droppe i det fin-
krusiga, svarta helskägget.
Efter middagen kysste lian henne tankspridt
och gick genast in till sig. Hon stod och såg
efter honom med en lång blick och suckade,
då dörren stängdes. Åh, att nyss ha fyllt
tjugu år och vara gift med en sådan allvars-
man, som knogade vägen fram med tunga,
stadiga steg och den breda ryggen krökt under
en väldig börda af heliga, vördnadsvärda plik-
ter! Ibland spratt det till inom henne af tjuf-
pojkaktigt skrattbegär, och hon kände en kitt-
lande lust att knuffa till honom ett tag, så
att alla de heliga, vördnadsvärda plikterna
ramlade i marken, och sedan dra honom med
sig ut i det glada, soliga lifvet och leka ett
ystert »tafatt» öfver berg och backar... bara
en eftermiddag, bara en enda timme då och
då, för att de riktigt skulle känna, att de bägge
ännu voro unga! Sedan skulle hon så fog-
ligt och snällt hjälpa honom att plocka upp
de heliga plikterna igen och lasta dem på hans
rygg, eftersom hon ej dugde till att bära dem
åt honom.
Ack, om han varit landtbrukare ändå ! Då
skulle hon ha varit med honom öfverallt, pä
åkrar och ängar, i stall och ladugård, från
morgon till kväll! öfverallt skulle hon ha
hållit jämna steg med honom, lika dammig och
svettig som han, och sedan skulle de ha kom-
mit hem lika hungriga och trötta, bägge två.
Men nu fingo de för det mesta gå hvar sin
väg. Om det var meningen med äktenskapet,
att herrn skulle vara instängd på sitt rum och
frun stå utanför och längta och gräma sig,
hvad var det då för reson i det där, som står
i vigselformuläret: »Det är icke godt för man-
nen att vara allena?» Allena — det var just
det han helst ville vara, den stygge Harald!
Nåja, det hade väl gått an, bara inte de
där ohyggliga lördagarne alltid hade råkat falla
in på orätt dag i veckan, och Harald rådde j
inte för någonting, han var i alla fall en ra-
ring; och att han var dubbelt så gammal som
hon, det var uteslutande hennes eget fel, det
var hon som var för ung, det var hela saken!
Hnder sådana tankar begaf lilla fru Elsa
Arnborg sig ut på verandan, där ett stort fat
med svarta vinbär stod och väntade på henne
oeh hennes lilla sax. Och medan hon klippte
bären till syltning, låg konsertaffischen bredvid
henne på bordet, och hon kastade då och då
en blick därpå, undrande i sitt sinne, om hon
sjöng mycket vackert, den där utmärkta sång-
konstnärinnan, huru hon såg ut, och hur hon
skulle vara klädd.
Rosalba Dea Marina! Aldrig hade Elsa hört
något så storartadt som dessa namns treklang.
Hon upprepade dem tyst för sig själf, och de
frammanade för hennes inbillning en högrest,
uuderskön gestalt med bländhvita axlar och
gyllene lockar, omhöljd af en violblå sammets-
klädning i långa, mjuka vågor.
Men då hennes blick stannade på de sista
raderna: »Entré 30 öre, allmoge 15 öre...»
insåg hon plötsligt, att hon låtit sin fantasi
skena i väg. Det låga inträdespriset harmo-
nierade ej med den stolta drottninggestalten
och den violblå sammeten. Nej, sångerskan
var säkerligen fattig och anspråkslös i stället,
kanske någon gammal utBjungen f. d. prima-
donna i uppstufvad svart sidenklädriing och
tvättade haudskar ... ja, så måste det vara.
Så mycket angelägnare var det då, att hon
fick folk på sin konsert. I allra bästa fall,
om alla socknens herrskaper kommo dit och
togo allt sitt husfolk med sig, kunde recetten
ej gärna uppsä till mer än 3d, högst 35 kro-
nor, det räknade hon ut. Och för det skulle
de stackars artisterna betala resan, logis och
mat och alla andra afbränningar ! Å, om hon
åtminstone haft tid på sig, så skulle hon ha
låtit en budkafle gå socknen rundt och båda
tillsammans alla hennes vänner och bekanta.
(Forts.)
En erod konn kaffe. Det bästa, billigaste och helsosammaste kaffe är
värt åugrostade och malda 11ushållskaffe å
1:05 nr I/o ker.. som finnes äkt,a findfl.st. uti vår
Stockholms Kaffe-Aktiebolag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
