Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 15 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 1893
Teckning med blyerts och svartkrita.
För Idun af S. L.
ViJj’eckning hör till de förströelser, som Iduns
läsarinnor, hvar i sin stad, någon gång åt-
v*y minstone torde ha försökt sia på, och nå-
gra ord därom torde ej vara utan ett visst in-
tresse.
Af lätt begripliga skäl kommer jag ej att spilla
några ord på den art af teckning, som nog öfvas
af det täcka könet ganska flitigt, den nämligen,
som går ut på monogram- och mönsterritning.
Härom är ju ej att säga många ord; allt beror
på de individuella anlagen, anlagen för komposi-
tion af mönster, och några vare sig regler eller
råd i detta hänseende bar jag naturligtvis ej att
gifva.
Min mission denna gången är att om möjligt
lämna några »artistiska» anvisningar vid annan
teckning.
Teckning betraktas ofta såsom en blott under-
ordnad konst i förhållande till målning; detta har
sin naturliga förklaring däri, att några märkbara
spår af teckningen ej efter färgläggningen före-
ligga. Hela teckningen är ju öfvermålad. I följd
af att man ofta tecknar med penseln, kan det
emellertid till och med inträffa, att teckningen i
högre grad försummas, en sak som man ej för
ofta kan varna amatören för.
Teckning bör dock ej på dylikt sätt tilldelas en
sekundär plats. Oafsedt att teckning är nödvän-
dig för målaren, kan teckning, såsom nog de fle-
sta af Iduns ärade läsarinnor veta, utöfvas såsom
en själfständig konst, såsom ett artistshap för sig.
Med användande af en simpel blyertspenna eller
svartkrita kunna de mest genialiska saker sedagen.
Hvad teckning i blyerts beträffar, så består så-
som bekant materialet därvid af ritpapper, blyerts-
penna (-or) och ett radérgummi, det senare att
användas vid felteckning Beträffande papperet
är ett fast, hvitt ritpapper bäst. Man kan köpa
det arkvis eller metervis. Det senare är nog det,
som är mest att rekommendera, dels emedan
man på detta sätt gör besparing med afseende
på kostnaden, dels emedan man då kan välja sig
en lämpligare sort, än då man köper papperet
arkvis. Arken äro nämligen oftast af ett och
samma slag. Hvitt ritpapper begagnas mest, ku-
lört i regel blott, om man utom blyerts använder
hvitkrita eller hvit akvarellfärg. Såsom allmän
regel med afseende på ritpapper kan slutligen an-
föras, att man ej bör skaffa sig glansigt papper;
sådant lämpar sig nämligen ej väl för teckning
med blyerts.
Blyertspennan kan vara fabricerad vid hvilken
fabrik som belst. Man bör dock, om man vill
komma till resultat af något värde, köpa sig pen-
nor af åtminstone ordinär kvalitet. Det finns näm-
ligen pennor, otroligt billiga och — otroligt dåli-
ga. Med sådana kan man just ej åstadkomma
så synnerligen anslående konstverk. Jag brukar
använda pennor frän någon af Faberfabrikerna
(vare sig A. W. eller Joh.). Dessa fabrikat fin-
nas till vexlande pris, allt efter råd och lägenhet.
Blyertspennor numreras så, att mr 1 är en syn-
nerligen lös sort (den närmar sig till och med
lös krita), n:r 2 litet hårdare o. s. v. N:r 5 och
n:r 6 (jag vet ej, om numreringen går längre) äro
ej så lämpliga för artistisk teckning, synes mig.
N:r 2 och n:r 3 äro de sorter, som amatören
framför allt bör lägga sig till med. Har man
dessa, kan man komma ganska långt.
Teckning med blyerts kan nu sägas försiggå på
två, tämligen skilda sätt. Antingen blott tecknar
man, d. v. s. använder pennan för att uppdraga
konturerna af det man vill afbilda och skuggar
sedan, om man så vill, med pennan. Eller också
ej blott tecknar man mer eller mindre fullständigt
med pennan, utan fördrifver och utarbetar skug-
gorna med en stomf af skinn eller papper.
Sysselsätta vi oss till en början med det första
saltet, är att märka, att bär är lämpligast att an-
vända en pennsort n:r 2 och 3. Man spetsar
udden — i allmänhet bör man för öfrigt hålla
sina pennor hvassa — och börjtr sedan teckna,
från vänster till höger och uppifrån nedåt. Om
man så vill, kan man här såsom eljes vid teckning
begagna sig af s. k. handpapper för att skydda den
del af papperet, som ej är under behandling för
tillfället.
Uppgiften är nu att i raska drag söka uppdraga
de yttre konturerna af det föremål, som skall af-
tecknas, och sedan, om man så vill, skugga med
pennan.
Genom en dylik i sig själf enkel pennföring
kan man åstadkomma ganska effektfulla saker, i
Juveleraro
K ANDERSON
I D U N
synnerhet om man fått en viss vana att behandla
sin penna. När man skuggar med pennan, är
att iakttaga, att strecken böra noga följa föremå-
lets form; härigenom vinnas nämligen större lik-
het och uttryck Tecknar man sålunda t. ex. en
blomvas, bör man strecka, så att skugglinierna
följa vasens rundningar.
Landskap kan man få ganska uttrycksfulla och
lefvande. Molnen (om dylika förekomma) skisse-
ras helt lätt med hård penna (4 eller 3) för att
ej tynga för mycket på det öfriga. Också bak-
grunden tecknas och skuggas med tämligen hård
blyerts. Först vid föremål i medelplanet kan
ifrågakomma en behandling med en något mindre
hård pennsort (t. ex. 3 eller 2 ; den senare an-
vänd med måtta och urskiljning) ; detta för att ej
bakgrund och medelplan skola synas lika nära, en
sak som oftast blir följden, när man använder
samma pennsort, behandlad på samma sätt. För-
grunden slutligen tecknas med den lösaste sort
man bar att tillgå (helst 2, kraftigt isatt; 1 tycker
jag är nästan omöjlig att använda !). Härvid kom-
ma artistens anlag och smak till sin egentliga
användning. Förgrunden är nämligen det parti,
som par préférance kommer till behandling, vid
teckning som vid målning.
Det andra sättet att gå tillväga vid teckning
med blyerts var att man, i stället för att skugga
med pennan, utarbetade skuggorna med stomf.
Detta är ett mycket effektfullt förfaringssätt. Det
afbildade blir härigenom mycket fristående och
naturligt. Resultatet liknar i någon mån det,
som åstadkom mes vid pastellmålning.
Vill man på detta sä.t teckna ett landskap, går
man till en början tillväga såsom nyss, d. v. s.
börjar att teckna bakgrundens konturer och skug-
gar med pennan helt flyktigt, hvarefter man gri
per till stomfen, som får göra resten, eller när-
mare modellera skuggan. Sedan öfvergår man till
medelplan och förgrund, hvilka behandlas på sam-
ma sätt, fastän kraftigare.
På detta sätt kan man utföra riktigt vackra och
stämningsfulla landskapsstycken, kan bland annat
framställa månskensstudier af sann verkan, vinter-
landskap och dylikt. Vill man någon gång ernå
skarp kontrast och vill, att ett parti skall bli rik-
tigt ljust och på samma gång skarpt begränsadt,
får man detta genom att skära ut ur en bit pap-
per ett så stort stycke, som det man vill ha ljust,
sedan placera detta papper öfver det ifrågavaran-
de partiet å teckningen, fasthålla det stadigt å
detta ställe och fara öfver det med ett kraftigt ra-
dérgummi. Genom detta förfaringssätt kan man
vinna mycket naturtrogna detaljer i teckningen
och slipper spara ut dagrarne. Specielt är det
att rekommendera, när man har att framställa t.
ex. en fullmåne, dess spegling i vatten, brusande
vattenfall, skarpt markerad solnedgång mot mörk
skog, glansdagrar i allmänhet, skäggstrån vid por-
trättritning m. m. Då utskär man ett stycke, som
motsvarar månskifvan, spegelbilden etc. Om man
ibland råkat göra utskärningen för stor eller ej
precis afpassad efter förhållandena, modellerar man
sedan det hela på lämpligt sätt med penna och
stomf.
(Slut i nästa n:r.)
o
Åldras.
B
jjvad är det, som de mognade rägaxen
fe förtälja, där de hviskande vaja af och
an för den ljumma sommarvinden? Är det
väl den gamla sagan om sommarens förgäng-
lighet, om höst och kyla och vinter, som de
sins emellan afhandla? Äfven deDna sommar
har åldrats. »Ja, äfven jag,» hviskar som-
maren genom trädens kronor, »glider .sakta
och säkert ned i höstens och vinterns dal
såsom mina mängtusen förégåDgare. Men
lären äf mig, I människobarn, lären att åld-
ras med behag 1»
Det är minsann ingen lätt sak, hör jag
missnöjda röster omkring mig. Hur ogrann-
laga att tala därom !
Ja, dit var det jag ville komma. De som
stå i lifvets vår eller dess midsommarljus
bruka tala om ålder, tala hånande och för-
aktligt om eftersommar och höst pä männi-
8kolifvets område. Den ungdom, som så gör,
sår dock åt sig själf en draksådd, det är helt
visst.
Är det underligt att den, som vet sig med
säkerhet bli hånad för sin ålder, skyr eller
söker dölja den, blir bitter eller löjlig? Svaga
själar kalla till sitt bistånd en arsenal af allt
möjligt »löst», som dock aldrig kan ersätta
svunnen ungdomsfägring, men väl taga bort
det milda behag som följer äfven den mog-
nare åldern, när hjärtats godhet och ljuset af
en utvecklad intelligens lysa genom det viss-
nande höljet. Ällt beror på att utvecklingen
hela skalan igenom är sund och naturlig.
För att nu tala särskildt om kvinnan, hvil-
ken i synnerhet har rykte om sig att ej kunna
åldras med behag — hvarifrån komma väl
dessa damer af mycket obestämd ålder, som
spela naiva eller käcka 17-åringar, om ej
från de brådmogna ungdomar, som vid sjut-
ton år yttra sig surmulet om allt och alla.
Det förefaller, som måste ungdomen någon
gång taga ut sin rätt och det inneboende vår-
lifvet, om det kräfves, en gång senare bryta
fram. Bäst att det sker, medan ännu de
yttre förutsättningarna därför finnas. En för
sen eller för tidig blometring, hvilken skulle
kunna betecknas med rubriken: »ovanligt för
årstiden», väcker väl undran och uppmärk-
samhet, men ej den beundran och tjusning
som en blomning i den rätta tiden.
Om kärlekens sol finge lysa och värma,
som sig borde, jämna ut åldersgränserna, som
den naturliga solen gör, skulle ej bland
människorna dessa slitningar uppstå, som för-
rycka förhållandena. De äldre gnata på de
yngre och beskärma sig öfver »vår tids ung-
dom» samt tala om, hur det var i »den goda
tiden». Då var allt så förträffligt. Må min
ålderdom vittna om hvad min ungdom var,
och må jag låta bli att orda om den, åtmin
stone i allt för berömmande ordalag, sådan
jag ser den i minnets förskönande fjärrglas.
De unga rycka helt öfverlägset på axlarna
åt gamla »gubbar» och »gummor», onklar
och tanter heter det finare, och så förstöras
harmonien och glädjen.
Nej, hör hur det susar i rågfältet! »Yi
gå utan misstro mot mognad och höst, vinter-
hvila, förgängelse — uppståndelse!»
Max.
Från Iduns läsekrets.
Hr Redaktör!
Se här ett litet svar på »En bekymrad moders»
fråga n:r 885 i Idun. Det gäller socialismen. Vill ni
taga in det i edra spalter, vore väl, ehuru ämnet
ej på långt när bhfvit uttömmande behandladt.
Jag tror mig ha funnit, att ni synes tänka med
Terentius: »nihil humanum a me alienum esse
puto» d. ä. uttydt: alla mänskligheten rörande
frågor passa för människor.
Hvarför vilja socialisterna kasta bort
kristendomen?
Socialisterna vilja kasta bort tron på de krist-
nes Gud, liksom all gudstro af rent religiös art,
emedan Guds eviga bud i förnuft och samvete om
rättfärdighet, renhet, kyskhet och barmhertighet
icke passa i stycke med socialisternas s. k. nya
samhälle. Ty socialismen predikar köttets och de
lägre begärens evangelium. Följaktligen förneka
socialisterna odödligheten och människans ansva-
righet inför en Gud i andra lifsformer i den and-
liga världen. Då enligt den råa socialismen »Gud
ej finnes», så vore det dumt att lyda hans på-
stådda bud i Mose lag eller den s. k. sedelagen.
Men då äfven socialisterna ju hafva ett förnuft,
ehuru de grymt missbruka det till de skenfagra-
ste slutsatser och till kamp emot äfven det goda
och oförgängliga i det gamla samhället, nämligen
kristna religionen, så kunna de blott genom fort.
Juvel-, g-nld- och silfverai-beten, passande till lysnings- och hederspresenter. Borclsilfver, eleganta mönster till
läg»ta pris efter dagens kurs å silfver. Kontrollerade jçuldforosclier från 15 kr. Guldarmband fran 30 kr. Guld-
urkedjor från 28 kr. Gnidringar från 5 kr. Diamantringar med 1, 3 och 5 diamanter från 20, 60 och 125 kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
