Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 22 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300 IDUN 1893
af den franska, sin vackra och rika utställning, ett
slags sammangjutning af dessa båda så olika
nationers smak och originaliteter.
Innan jag slutar, vill jag, endast för att gifva
en idé af utställningsbyggnadernas kollosala dimen-
sioner, nämna, att man har att tillryggalägga om-
kring 5 engelska mil för att genom hufvudgångarna
taga en hastig öfverblick af det hela i Manufaktur-
palatset, utan att man då får göra några omvägar
kring de utställda föremålen eller besöka galleri-
erna. Sedan kommo de långa afstånden mellan
de olika byggnaderna. Somliga af dessa afstånd
äro längre än själfva »storgatorna» i många af
Sveriges landsortsstäder. För att se äfven en
ringa del af den »Hvita staden» och dess jätteut-
ställning fordras i sanning, förutom godt om mynt,
tid, god hälsa samt att vara en bra fotgängare.
Signe Ankarfelt.
Rosalba Dea Marina! Glimsta gård låg ju all-
deles intill landsvägen, och medan Eckhoffs
sutto på verandan i eftermiddags och drucko
kaffe, hade de sett de bägge artisterna komma
promenerande framåt landsvägen, han med sitt
guitarrfodral på ryggen och hon kånkande på
en väldig packe notböcker. Men så fattiga
och trantiga de hade sett uti Lagårds-Lotta,
som satt och mjölkade i hagen utmed lands-
vägen, hade talat vid dem, och för henne hade
de berättat, att de kommit med fyratåget till
stationen, men alla rummen på gästgifvaregår-
den hade varit upptagna — nå, det var natur-
ligtvis osanning! — och ingen skjuts hade
heller stått till att få, därför hade de nu gått
halfannan fjärdingsväg till fots och hade ingen-
ting emot att få släcka törsten med litet spen-
varm mjölk. Fröken Rosalba hade frågat Lotta,
om hon visste, hvar de skulle kunna få något
snyggt och billigt logis för natten ; de hade
Nisse.
En bild ur »konstnärslifvet»
af
Ernst Lundquist.
(Forts.)
f
et kunde hon ju mycket väl ha gjort, hon
som var kyrkoherdefru. Men nu kunde hon
1 ej göra ännat än hoppas på grannarnes plikt-
känsla . . och själf köpa så många biljetter
hon möjligen hade råd med. Harald skulle
nog ej göra henne några förebråelser, han var
ju alltid så snäll och godhjärtad, och på lör-
dagarna ville han ej bli tillfrågad om något,
då fick hon göra hvad hon ville, bara hon lät
honom vanka af och an i fred mellan studie-
rummets stängda dörrar, med cigaretten i mun-
nen och predikofunderingarna i hufvudet.
Följden af dessa hennes tysta reflexioner
’ blef, att hon tillbragte en god stund af efter-
middagen med att gå och dela ut silfver- och
kopparslantar till höger och vänster med för-
behåll att de skulle användas till konsertbil-
jetter på kvällen. Hon bjöd bägge sina jung-
frur och dessutom arrendatorns hela familj,
man, hustru, fem barn och piga förutom rens-
Lisa, som hon hittade i ett persiljeland ute i
trädgården, och post-August, som kom med
brefväskan.
Vid sextiden klädde hon sig i sin söndags-
klädning, den svarta spetsgarnerade dolmän och
den lilla fruhatten — Harald ville alltid, att
hon skulle gå klädd i fruhatt, han var så mån
om hennes värdighet — och begaf sig på väg
upp till kyrkan. Hon hade med flit gått tidigt,
för att församlingsborna skulle se, att kyrko-
herdens fru ville vara den första, då det gällde
att fullgöra en plikt. Och så var hon allt
också litet nyfiken på det hela — och inte
minst på att se, huru många af grannarne som
skulle infinna sig för att uppmuntra konsten.
Hon blef så hjärtinnerligt glad, då hon upp-
ifrån backen såg, att det nalkades folk på alla
vägar. Nere på kyrkplanen såg hon redan
flickorna Eckhoffs skära bomullsklädningar och
Fannys röda parasoll, och långt bort på lands-
vägen kom Stora-Björnö-landån rullande, antag-
ligen med fröken Maggie och hennes guver-
nant. Så snällt af dem! Komministerns »hela
familj och länsmannens bägge döttrar sutto re-
dan på gungbrädet utmed stenmuren. Jojo,
alla människor hade nog begärligt gripit i flyk-
ten detta tillfälle till ett afbrott i den landt-
liga enformigheten.
Men åh, så förvånad och intresserad hon blef,
då hon träffade Fanny Eckhoff och fick höra
allt hvad hon hade att berätta! Tänk, hon
hade redan sett både Sophus Halvorsen och
hört efter i alla smågårdarna utmed vägen, men
fått nej öfverallt. Då Lotta ej kunde ge den
begärda upplysningen, hade de gått sina färde,
utan att så mycket som tacka för mjölken hon
gifvit dem, och styrt kosan uppåt kyrkbyn.
Löjtnant Allan hade sedan stått på Glimsta
altan och genom sin stora reskikare sett dem
vandra ur gård och i gård här uppe i trakten
af kyrkan; det såg ut som om de ej lyckats
få något nattkvarter.
Elsa skulle så gärna ha velat höra ännu en
hel massa detaljer om det märkvärdiga konst-
närsparet, men visaren i kyrktornet pekade på
half sju, och man måste tänka på att gå in.
Som kyrkoherdens fru borde hon varä bland
de första på platsen och sitta på främsta bän-
ken, det visste hon, att Harald skulle tycka
om. Utan att i brådskan se efter, att hon
fick Fanny Eckhoff eller någon annan fru med
sig, begaf hon sig in i vapenhuset och köpte
(vå biljetter— en åt Harald, som han ju själf
begärt •— af en halfvuxen flicka, som satt där
bakom ett bord och sade: »Merci, madame!»
då hon lämnade sina sextio öre.
Det var besynnerligt! Merci, madame? Hon
säg litet närmare på biljettförsäljerskan. Hon
hade ett barnsligt, brunhyllt ansikte med ett
par käcka mörka ögon och en burrig, svart
lugg under en liten kokett halmhatt med rakt
uppstående violruskor. Så lustigt, att de hade
en utländsk biljettförsäljerska med sig! Och
medan Elsa lämnade sitt inträdeskort till kyrk-
vaktaren, som öppnade dörren för henne, hörde
hon den lilla svartögda säga till en bond-
gubbe, som efterträdt henne vid biljettbordet:
■»Merci, monsieur. . . passez, s’il vous plait.»
Elsa skred med värdig hållning framåt på
stora gången och fann första bänken obesatt.
Det var ganska glest i bänkraderna; en och
annan grupp här och där, mest sjaletter, och
på fruntimmerssidan tre hela bänkar fullprop-
pade med hviskande och fnittrande folkskole-
flickor, som knuffade hvarandra och hade allt
möjligt fuffens för sig i den ovanliga och eg-
gande känslan af, att de i dag kommit till Guds
hus för att roa sig och inte för att höra på
en predikan. Elsa försökte ge dem en lång,
förebrående blick, men den kom aldrig fram
till dem, ty då hon vände sig emot dem, hade
hon aftonsolen rakt i ögonen.
Emellertid började publiken småningom sam-
las, och då ingen mera tycktes vara att för-
vänta, vred Elsa på hufvudet och gjorde ett
hastigt öfverslag. Tjugusju ståndspersoner . . .
elfva allmoge . . . trettioåtta barn, summa tret-
ton kronor femtiofem öre! Det var ju allde-
deles förfärligt! De arma artisterna, det blef
ju ren förlust för dem. Tänk om konserten
skulle bli inställd?
Men det blef den inte, ty nu började orgeln
brusa och stöna; det var inledningsnumret, en
fuga, komponerad af Sophus Halvorsen liksom
nästan hela programmet. Elsa ville ej vända
sig om nu igen, ty det ansåg hon opassande;
hon fick således ej se den exekverande. Num-
ret var för öfrigt slut, innan det knappast
börjat; det lät som några käbblande barn-
ungar uppe i diskanten, medan en vresig skol-
mästare med dundrande, grof röst förgäfves
predikade ordning nere i basen.
Det blef en paus, utfylld af hviskande små-
flickröster och prasslande program. »Quando
corpus morietur, aria af Sophus Halvorsen,
utföres af Rosalba Dea Marina», stod det på
den gula lappen, och allas hufvud, utom kyrko-
herdefruns, vände sig emot orgelläktaren. Men
nu hörde Elsa steg af två par fötter på stora
gången, tunga karlsteg, ackompagnerade af lätt
trippande fruntimmersklackar, och där stodo
nu de bägge konstnärerna midtför henne i ko-
ret, han med guitarren öfver bröstet och hon
med ett notblad i handen. Men, säg hon rätt?
Rosalba Dea Marina, den drottninglika skön-
heten i violblå sammetsklädning, det var ingen
annan än den där lilla biljettflickan i vapen-
huset, fastän hon nu var barhufvad och hade
fäst en stor knippa prästkragar uppe vid hal-
sen på sin svarta ylleklädning !
Hon såg för öfrigt bra ut, flickstackaren,
med sina lysande svarta ögon och sin lilla,
röda mun, men generad var hon, det märktes
nog, fastän hon knyckte på hufvudet och för-
sökte se morsk ut. Under det långa förspelet
på guitarren hade Elsa tillfälle att se, hvad
det var som fröken Rosalba var generad för :
det var de långa, bara armlederna och de
magra brunstekta händerna, på hvilka hon ej
hade några handskar. En gång försökte hon
gömma dem på ryggen, men det såg väl för
tafatt ut, och därför ansträngde hon sig i stäl-
let att så mycket som möjligt dölja dem bak-
om notbladet.
Nu började hon sjunga: »Quando corpus...»
med en stark och gäll, tämligen ren, men re-
dan alldeles öfveransträogd och utskriken sop-
ran. Hon hade ett sätt att göra små omoti-
verade, gnällande förslag här och där, som på-
minte om bondfolkets okultiverade sångmetod,
och vid de lägre tonerna blef hon helt plöts-
ligt så tjock i halsen, som om hon haft pås-
sjuka. Det var både ömkligt och löjligt. Men
Elsa uppfattade endast den tragiska sidan af
saken ; då hon såg den lilla späda, fattigt
klädda varelsen och hörde hennes stora, på
en gång oskolade och utslitna röst, som sna-
rare kunde ha tillhört en fyrtioåring än ett
barn, kände hon sig nästan gråtfärdig, och den
afsedda konstnjutningen förvandlades till hjärt-
slitande fantasier om svält, förödmjukelser,
hemlöshet och umbäranden af alla slag.
Nu slutade arian med ett gällt och spruc-
ket skrik högt upp i diskanten, och sånger-
skan mera sprang än gick tillbaka till kyr-
kans bakgrund; man hörde henne ta trappan
till orgelläktaien i några spräng. Sophus Hal-
vorsen stannade kvar i koret för att utföra
programmets tredje nummer, en »Fantaisie bril-
lante» för guitarr, komponerad af honom själf.
Nu först ägnade Elsa honom någon upp-
märksamhet. Det var en lång, krokryggig
gubbe, med blekt, orakadt ansikte, öfver hvars
ena halfva det långa, raka, askgråa håiet
hängde ned som en hästman. Han var klädd
i en blanknött och fläckig svart rock och hvit
halsduk; de grofva stöflarne voro ännu allde-
les gråa af landsvägsdamm.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
