Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 22 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 IDUN 301
En bibliografisk kvinnobragd.
Kvinnan inom svenska litteraturen intill är
1893.
En bibliografi utarbetad med anledning af världsut
ställningen i Chicago af Sigrid Leijonhufoud och
Sigrid Briihelli. Sthlm, Norstedt & Söner 1893.
(198 sid.)
«IH en med enkel, solid elegans utstyrd
cÜ» volym föreligger här ett mycket akt-
ningsvärdt och med stor flit hopbragt arbete
af tvä unga damer, filosofie kandidaten frö-
ken S. Leijonhufvud och fru S. Brithelli. Det
inledes med en historisk öfversikt, klart hål-
len och med värme framställd, skildrande
kvinnans deltagande i vårt lands litteraturs
utveckling, allt ifrån den antydan man af
vissa inskrifter på de gamla runstenarne fin-
ner, »att redan i äldsta tider diktens språk
ej var den svenska kvinnan främmande», ända
till våra dagars i tidningar och tidskrifter sig
rörande damer. I denna öfversikt höjer, så-
som sig bör, den heliga Birgitta sitt ädla,
skimmerhöljda hufvud högt öfver alla sina
svenska medsystrar under århundradenas gång.
Skildringen af denna märkvärdigaste svenska
kvinna lär vara fluten ur fr:n Leijonhufvuds
penna, och den är alldeles förträfflig.
Efter öfversikten följer i alfabetisk ordning
en bibliografi öfver svenska kvinnors från
trycket utgifna origin al-arbeten, det full-
ständigaste verk i sitt slag, som hittills hos
oss sett dagen, och utmärkt för klar uppställ-
ning och minutiös pålitlighet. Särskildt ut-
märker sig den på nära 5 sidor gående redo-
görelsen i kronologisk följd för drottning
Christinas litterära verksamhet.
Det hela är en verklig bibliografisk bragd,
för hvilken fröken L, och- fru B. förtjäna
både tack och heder.
Den som här tror sig rättvist fälla detta
omdöme, har själf i åratal sysslat med lik-
nande litterärt arbete, och han vet hvad allt
af möda och af kärlek till denna möda där-
vidlag oundgängligen kräfves.
Det är en egen tillfällighet, att detta ar-
bete utkommit samtidigt med Gustaf Edvard
Klemmings bortgång. Det kan betraktas
som en hyllningskrans, nedlagd på den gamle
bibliognostens och Birgitta-bibliografens ny-
skyfflade minneskulle.
Birger Schö/dsiröm.
Från kvinnans arbetsfält.
Studier från Stockholms horisont
af G. Gullberg.
XII.
Guvernanter, lektriser oeh sällskapsdamer.
S
mitt ganska rika galleri af kvinnobekanta
skymtar fram för mitt minne en hel
rad damer af de kategorier, som nämnas
i titeln till denna lilla artikel. Isynnerhet de
tvänne första och i all synnerhet den första.
Missförstå mig ej. Guvernanter ha i allmän-
het en liten svaghet för pennan och en dito
för trycksvärtan. De smussla gärna om aft-
narne på sitt rum med »vårstämningar» (på
vers) och kärleksnoveller (på prosa), och har
man haft den lyckan att redigera en lands-
ortstidning hvar som helst i vårt kära fäder-
nesland, så har man säkert också ett rikt
minne af guvernanter och en oändlig mängd
af papperskorgsdränkta »vårpoesier» på sitt
samvete.
Som sagdt, jag har känt en hel del af
dessa älskvärda damer, men jag kan knappast
påminna mig någon — möjligtvis en — som
realiserat de föreställningar världen fått om gu-
vernanterna genom tusende sinom tusende böc-
ker alltifrån salig Fredrika Bremer och snälla
Onkel Adam till våra egna dagars skrifvande
damer och herrar.
Ty enligt den gängse, absolut gällande (ro-
man-) uppfattningen skall guvernanten vara:
1) ung och skön, 2) af rika, men genom olyc-
kor plötsligt fattiga vordna föräldrar, 3) ädel
till sinnelaget och stolt till karaktären, 4)
olycklig, 5) på förödmjukande sätt behandlad
af sitt förnäma herrskap och om det skall
vara riktigt bra 6) olyckligt kär i husets unge
son, som lekt med hennes dygd och gifter sig
med sin kusin.
Det är för märkvärdigt!
Af alla de exemplar jag känt har ingen
fullt eller ens tillnärmelsevis motsvarat ofvan-
stående beskrifning.
Tvärtom, de flesta ha visserligen varit unga,
men sällan sköna — hur många kunna vara
sköna? De ha varit fattiga, men deras för-
äldrar ha sällan varit rika. Deras ädla
sinnelag är svårt att döma om — men de
ha tyckts mig vara »som folket är mest»,
och deras stolthet har sällan gått dit hän, att
de nekat gifta sig med en hygglig inspektor,
som varit kär.
Olyckliga? Ack ja. Hvad är lycka? Icke
kan det ligga någon särskild lycka uti att
plugga historia och geografi, franska och ty-
ska med ett par tre vildbasare till pojkar
eller flickor. Att ha hundra kronor om året
och »allting fritt» och veta med sig, att man
ger sin ungdoms bästa år för en grynväl-
ling! Åhnej ! Men allting är relativt, det ha
guvernanterna också lärt sig. Och de veta,
att deras ställning kunnat vara sämre. Att
det fattiga hemmet har än mindre att bjuda
på, om alla munnar skola mättas. Att faderns
hår grånat under bekymren »hvar det allt
skall tagas» och moderns ansikte fått djupa
fåror genom tankarne på »hur det allt skall
räcka till. » Och då har hon, som är äldst,
hon som föddes ’först, när lyckan var ung och
hoppet var »lysegrönt», och för hvilkens upp-
fostran inga uppoffringar voro för stora, fått
ge sig ut i världen för att lätta arbetet för
dem, som kommo efter, en och en, spridande
föräldraglädje, ack ja, men ock många tärande
bekymmer . . .
Åhnej, så olyckliga ha de knappast synts
eller varit. Och icke ens femte och sjätte
punkterna i romanreceptet ha slagit in.
De anstolta herrskap, som behandla sina
bildade guvernanter som pigor, torde väl lätt
kunna räknas. Lättare skulle dylikt folk kunna
träffas i de borgerliga uppkomlingarnes ring,
men äro nog sällsynta äfven där i våra dagar.
Undantag bilda icke regel.
Guvernantens kall kan likväl vara ganska
tungt och är alltid ansvarsfullt. Tungt genom
det trägna, ansträngande arbete, som ibland
kan fordras, och den ringa lön, de små fram-
tidsvyer som skänkas, ansvarsfullt genom de
plikter det ålägger gentemot de unga, hvilkas
böjliga sinnen så lätt taga intryck.
Men guvernantens uppgift inskränkes i våra
dagar allt mer och mer, och det är möjligt,
att detta förtalade species af unga kvinnor en
vacker dag kommer att helt och hållet för-
svinna. Förr skulle de unga fröknarna både
i staden och på landet ha guvernant ända till
de gifte sig. De hade ingen annan lärare. I
Nu ha flickpensionerna, privatskolorna och
de kvinnliga elementarläroverken gjort dem i
hög grad umbärliga.
Huru mången familj i stad har ännu en
guvernant. Jo, inom de högre klasserna en
»bonne» för språkets skull. Det är nu blott
på landet, på godsen långt ifrån städerna gu-
vernanten ännu existerar, vikande så småningom
äfven där för tidsandan och böjelsen att sända
barnen in till skolorna i städerna . . .
Då återstår intet annat för guvernanterna
än att följa med, att gifva sig in i lärarinne-
seminarierna och sätta sig vid skolkatedern.
Och de ha så gjort också, många, många.
Guvernanterna äro ett släkte, som håller på
att försvinna!
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
