Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 29 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 311
Teater och musik.
Kungl. Operan har nu blifvit färdig med ytterligare
tvänne nyheter, nämligen Mozarts »Bastien och Ba-
stienne», sångspel i en akt, af den store mästa-
ren komponeradt vid tolf års ålder, samt Leon-
cavallos 2-akts-opera »Pajazzon», hvilken öfveiallt,
där den uppförts, väckt nästan lika mycket bifall
som Mascagnis »Cavalleria rusticana». Detta program
var afsedt att gifvas första gången på torsdagen in-
nevarande vecka, hvadan vi i nästa nummer få till-
fälle återkomma.
Fru Melba, den ryktbara franska sångerskan, kom-
mer, enligt på telegrafisk väg mellan operadirektio-
nen och sångerskans impressario, hr Carl Strakosch,
gjord öfverenskommelse, att i senare hälften af ok-
tober uppträda på operan i några af sina favorit-
partier. i
K. Dramatiska teaterns första nyhet för spelåret
har mottagits med stort intresse och ulan gensägelse
ock gjort sig förtjänt däraf. En för vårt land ny
författare introduceras med densamma på svensk
scen. I sitt hemland Italien är Vittorio Bersezio
sedan länge en af de mest uppburna dramatiska
skriftställarne, och särskildt har hans komedi Le
miserie del Signor Travetti förvärfvat sig en nästan
klassisk rang på de italienska teatrarnes spellistor.
Den är redan trettio år gammal, men dess popula-
ritet oförminskad än i dennna dag. Försvensknin-
gen är nu verkställd af Ernst Lundquist, och har
originalets titel utbytts mot det icke illa funna:
»Kronans kaka». Ty styckets ledande idé är skil-
dringen, huru svårt, knappt och förtryckt en under-
ordnad statens tjänsteman kan ha det, om han ej ge-
nom ovanlig talang förmår bryta sin väg eller ge-
nom inställsamt lismande hos förnäma krypa den.
Styckets hufvudfigur, den stackars Travetti, har också
i Italien blifvit till en fullständig typ för hela den-
na klass af tjänstemän »på indragningsstat».
Det i och för sig intressanta stycket får på Dra-
matiska teatern en mycket god, på en hand en snart
sagdt genialisk tolkning. Måhända kan anmärkas,
att signor Travetti i hr Gründers händer verkar en
smula monoton och torr ; det är nog både känsla och
värme i hans spel, men det saknar finare skiftningar.
Som hans egoistiska och ytliga hustru Kosa var fru
Sternvall ypperligt på sin plats, och dottern Mariuccia
framställdes fint och intagande af fröken Janson.
Den tredje kvinnliga rollen, tjänsteflickan Brigida,
gafs med mycken verve och käckhet af frök. Behrens.
Synnerligen förträfflig var hr Bœckstro’m som den
bullersamme och hetlefrade, men genomhederlige ba-
garen Giaehetta, och hans tafatte unge kompanjon,
hr Palme, kontrasterade mycket lustigt mot den
förres grofhuggna figur. Sist vilja vi nämna styc-
kets glanspunkt, hr Personnes helt enkelt öfver-
lägsna framställning af den obehaglige, inskränkte,
inbilske och öfversittaraktige byråchefen, den stackars
Travettis plågoande och förtryckare. Det är sanner-
ligen icke i går man hade nöjet skåda en så mäster-
ligt individualiserad typ som den, hvilken den fram-
stående skådespelaren här gifver. Den är så rikt
utarbetad med en massa lustiga, men fullt karaktä-
ristiska smådrag, att den till och med får ett visst
försonande skimmer öfver sig genom sin konsekventa
löjlighet. Hr Personne har med denna prestation
hemfört en af de vackraste segrar för sitt i rik ut-
veckling stadda konstnärskap.
Djurgårdsteatern hade i lördags afton, trots höst-
kvällens mörker, som gör en utflykt till dessa kanter
af staden i och för sig föga lockande, lyckats samla
en talrik och ganska literär premiferepublik till sitt
första framförande af Sudermanns mångomskrifna
»Sodoms undergång». I Tyskland har väldig reklam
gjorts för detta verk af den moderne författaren, ej
minst verkningsfullt var myndigheternas ingripande,
hvilka till en början förbjödo det i Berlin. Natur-
ligtvis gick det, när kontrabandet sedan frigafs, för
pukor och trumpeter. Spänningen hos stockholms-
salongen var n« därför också större än vanligt. Den
upplöste sig emellertid nog för de flesta i en miss-
räkning. »Sodoms Ende» är ett arbete af en duk-
tig dramatiker med skarp blick för det sceniskt verk-
ningsfulla ; men så målar ock hr Sudermann riktigt
i klatschmanér och därtill både brutalt och cyniskt.
I litterärt värde går, enligt vårt förmenande, det
senare alstret ej på långt när upp mot författarens
talangfulla: »Ära».
Emellertid ger det ypperliga" «pétrolier, det kan
ej nekas. Den moderna onda tidsandans förkvinn-
ligade personifikation, en riktig teaterfigur i sin »tju-
sande öämoniskhet» : fru Ada Barczinowski skulle i
en tekniskt öfverlägsen skådespelerskas händer kunna
bli något extra effektfullt. En roll för Sarah Bern-
hard, men ej, förlåt, för fröken Mayer, som nu gaf
den. Att författaren har spänt bågen farligt högt,
bevisade sig också därför : det tragiska tangerade på
ett par punkter — det rent motsatta. Hr Alb.
Ranft som samma tidsandas depraverade öfter spe-
lade icke utan framgång på sin säkra rutin. Men
nog se vi honom långt hellre i de gemytliga salongs-
kretsar, där Keif von Keiflingen rör sig, än i dessa
högtragiska situationer, som kulminera med hjältens
död knall och fall i en i sista akten påkommen
lungsot (!) framför liket af styckets f. d. oskuld,
som nyss dränkt sig! Fru Eliason var behaglig och
frisk som Kitty och fröken Lindelöf ganska täck i
Clärchens roll. Det gamla paret Janikows fram-
ställare, hr J. Sandberg och fröken Magnusson, för-
tjäna ock erkännande, liksom hr G. Ranft som
professor Kiemann. Främst bland de uppträdande
ställa vi dock hr Eliason som styckets resonnör ■—
naturligtvis en mycket demonisk resonnör i denna
demoniska omgifning — och hr de Wahl som i en
liten roll gaf ett fullödigt prof på hur naturlig kän-
sla kan verka utan effektsökeri. Det kändes sär-
skildt godt och varmt midt bland denna hetsjakt
efter effekter.
Vasateatern, som den senaste veckan hvarje afton
med stort bifall uppfört den välkända operetten
»Lilla helgonet», i hvilken särskildt hr och fru Ca-
stegren samt hr Varberg excellerat, är nu färdig med
sin nästa nyhet, operetten »Fågelhandlaren», med
musik af Carl Zeller.
Konsertsäsongen synes nu komma att på allvar be-
gynna. Nästkommande torsdag, den 5 oktober, gif-
ves konsert i Vetenskapsakademiens hörsal af den
i utlandet högt uppburne operasångaren Henrik Vest-
berg. Så kommer en af Tysklands allra förnämsta
operasångerskor, Marcella Sembrich, och ger konsert
lördagen den 21 oktober. Flere andra storheter
lära ock vara väntade.
Filharmoniska sällskapet, som i måndags ånyo bör-
jade sina öfningar, har för det ingående arbetsåret,
det tionde af sällskapets tillvaro, fastställt följande
program :
till första konserten (i november) : Festuvertyr,
af L. Norman, »Drömkungen», af A. Hallén, »Flykten
till Egypten», af H. Berlioz, och »Die erste Wal-
purgisnacht», af F. Mendelssohn-Bartholdy ;
andra konserten (i februari): »Missa solemnis», af
L. von Beethoven, och (eventuelt som fyllnadsnum-
mer) l:sta aktens final (heliga graal-scenen) ur »Par-
sifal», af Kich. Wagner;
tredje konserten (i april): »Lyra ocli harpa», af
C. Saint Saëns, »Die Seligkeiten», af F. Liszt, samt
a capella-körerna »Irrblosseas sång», af K. Grädener,
»Det guddommelige lys», af L. Norman, och »I ung-
domen», af A. Söderman.
En gammal historia.
Af Helena Nyblom.
(Forts.)
Äony satte sig tyst och stämde lutan.
Grefven hade lagt sig till rätta, stödd på ena
armbågen, och betraktade henne
Fastän hon satt med nedslagna ögon, kände
hon dock, att han oafbrutet såg på henne.
Hon sjöng med sakta, darrande stämma: »Her-
dinnan, som gick vilse.»
Det var en sorglig visa om en ung herdinna,
som för att finna sin älskade gick vilse i skogen;
och visan slutade med ett slag öfver alla strän-
garne, som skulle ge känslan af att något brast.
Tony satt allt jämt med nedslagna ögon och
fingrarne utbredda öfver strängarne.
Det var alldeles tyst t rummet.
»Mera!» sade grefven helt sakta, »ni sjunger
som en ängel!»
Skall jag sjunga: »Hopplöshetens kval» eller:
»Sköna sommarnätter?» Eller kanske; »Gif mig
ditt band, du hulda»? frågade Tony allvarligt, me-
dan hon knäppte på strängarne.
»Jag tror jag helst vill höra: »Hopplöshetens
kval», sade grefven.
Han hade åter lagt sig tillbaka med händerna
under hufvudet.
Tony kände, huru han alltjämt såg på henne.
Då hon hade slutat med omkvädet: »att evigt,
evigt längta blott,» såg hon upp.
Deras ögon möttes, och båda sågo lika allvar-
liga ut, men så pekade han plötsligt på hennes
panna och sade:
»Frökens ena ögonbryn är litet mörkare än det
andra !»
Hon tog genast upp handen och började gnida
sig på ögonbrynen.
»Ja, det hjälper inte i» sade han leende. »Sjung
nu: »Gif mig ditt band, du hulda.»
Medan hon sjöng, lekte han med en af de små
ljusröda rosetterna på hennes kläduing, och då
hon slutat, hade han sakta lösgjort den.
Han tog den mellan sina händer som en blomma
och förde den upp till sina läppar.
»Ni måste ge mig den igen,» sade hon, »Cordelia
kommer att sakna den.»
»Nej,» svarade han, »ni har tappat den. Inte
sant? Ni har tappat den? Så mycket kan man
ju unna en sjuk att glädja sig öfver?»
Hon svarade icke, men stod blott med nedslagna
ögon. Han tog hennes ena nedhängande hand
och kysste de yttersta fingerspetsarna däraf.
I detsamma kom Cordelia.
»Hvarför har man inte tändt ljus här inne ännu?»
frågade hon. »Det är ju redan så mörkt, att Tony
inte kan se att läsa noterna.»
»Du vet, jag sjunger helst utantill,» svarade
Tony.
»Och hon sjunger förtrollande, er syster,» sade
grefven, »jag har ingen större glädje än att höra
musik.»
»Då skall hon ofta sjunga för er,» sade Cor-
delia, »syster Tony har ju en liten nätt röst.»
* * *
Och så blef det. Hvar dag efter middagen hade
Cordelia alltid särskildt mycket att göra; då kunde
Anne-Sophie bäst slippa bort för att kasta sig
öfver sin hemliga brefväxling, och Tony gick då
upp med sin luta för att fördrifva de långa skym-
ningstimmarne för grefven.
Han väntade henne med en spänning, som han
hade svårt att behärska. Om hon endast kom ett
par minuter senare än hon brukade, var han all-
deles blek, och hans ögon hade ett olyckligt smärt-
samt uttryck. Han räckte då händerna mot henne
och sade:
»Jag trodde, ni hade öfvergifvit mig ! Hvarför
låter ni mig vänta så länge?»
Tony såg häri den otålighet, som en sjuk lätt
kan få, hvilken icke kan röra sig ur stället och
är fullkomligt beroende af de små uppmuntringar,
hans omgifning vill bestå honom.
Hon räckte honom leende handen och satte sig
vid hans sida för att stämma sin luta.
Dessa »stämningar» varade ofta länge. Grefve
Magnus började ibland berätta om sig själf, och
då kunde han ofta fortsätta att tala, medan Tony
blott satt och knäppte på strängarne och följde
hvart och ett af hans ord med sina förvånade,
drömmande ögon.
Han hade tidigt mistat sin mor och hade sedan
endast uppfostrats af sin far; efter hans död af
en förmyndare.
Han hade tidigt kommit ut i stora världen och
tidigt kommit till utlandet, så att han redan vid
aderton år var en man. Nu var han tjugusex.
»Det är inte lyckligt att bli man så tidigt,» sade
han; »man får tid att samla allt för många syn-
der på sitt samvete,» och så suckade han så djupt,
som om han icke tålde vid att tänka på sitt för-
flutna lif.
Tony såg på honom och kunde icke tänka sig
att en, som hade så härliga ögon som han och
en sådan mild och mjuk röst, någonsin skulle
kunnat ha gjort något ondt, men när hon ville
trösta honom med att säga detta, svarade han
blott:
»Det förstår ni inte; ni, som är en ängel från
himmelen ! Jag är inte värd att ligga för edra
fötter och låta er trampa på mig!»
Andra gånger var han gladare och berättade
om det muntra lifvet där ute i Paris, om hofvets
baler och de vackra bulikerna. och de stora teat-
rarne, och i synnerhet var hans beskrifning på
operan med all den prakt den utvecklade och alla
de stora sångarne och sångerskorna, hvilka upp-
trädde, som en fésaga för Tony att höra.
Hon tappade lutan på golfvet och satt med sam-
manknäppta händer och halföppna läppar och
lyssnade till allt hvad grefven bade att berätta
därom. Tänk, om hon en gång kunde komma att
sitta i en af dessa praktfulla loger och dela sin
uppmärksamhet mellan att se på den eleganta, för-
näma publiken och att lyssna till orkestern och
de sjungande konstnärerna inne på scenen !
Hvad han var lycklig, som hade upplefvat allt
detta !
När han då länge hade berättat om sig själf,
tog han hennes hand och sade:
»Nu skall också ni berätta om er! Hvad har
ni upplefvat i ert korta lif?»
äWMattor, Möbeltyger, Gardiner, Portièrer ZRoßert ïïitzinger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
