Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 6 oktober 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31ü IDUN 1893
»Men min ängel, det var ju du som ...»
»Var det jag? Ja, naturligtvis. Det är
jag som narrat dig att hyra sommarnöje. Jo
jo, säg ingenting! Jag vet det mycket väl:
det är alltid mitt fel, alltid jag, som har
skulden ...»
»Det har jag inte påstått, min dufva. Men
tycker du, det är för tidigt att flytta ut, sä
kan vi ju lugna oss en vecka till eller ett par.»
»Lugna osa? Ja det är just likt dig, Mot-
vall. Krångla och ge återbud nu, när all-
ting är nedpackadt, karlarne tingade och till-
sagdt pä ångbåten. Nej, tack du, det blir
ingenting af. Har vi sagt A, så får vi allt
lof att säga B också. Du kan ju stanna, om
du har lust. Men jag reser.»
Det är på det viset herr Motvall genom-
drifver sina önskningar. Han ger med sig,
fullt säker på att genast blifva motsagd. Han
jämkar på byrålådan, och får den till sist
att gå in.
Men ibland händer det herr Motvall, att
han faller ur sin roll och går an på ett sätt,
som om han tänkte: »Hvarför skall jag jämt
och samt vara Motvall ; kan inte jag också
få vara käring en enda gång?»
Då blir det en het kalabalik mellan de
täflande käringarna, och på bägge sidor ut-
vecklas en ordrikhet och en röststyrka, som
fullständigt uttömma språkets tillgångar och
fyra tungors samlade kraft. Hvem af de
kämpande som då hemför segern beror, mera
på röstbandens hållbarhet än på argumenterin-
gens. Långvarig träning är här vid lag af
afgörande betydelse, liksom den där märkvär-
diga förmågan att helt och hållet kunna slå
döförat till för motpartens skäl.
Att Motvalls käring är oss människor gif-
ven till ett syndastraff, torde icke ens herrar
teologer kunna tvista om. Men påtagligt är
också, att för de ledsamheter hon ställer till
i världen lider hon ock dageligen och stun-
deligen själf sitt välförtjänta straff. Lifvet
skänker henne helt visst ganska liten tillfreds
ställelse.
Se blott på någon af hennes yngsta inkar-
nationer, en så kallad »grinig unge»! Allt-
jämt hänger hon läpp, till lek och läxor går
hon med samma sura min. Snafvar hon i
änkleken eller kullas i hök och dufva, strax
fattar hon humör och »vill inte leka med
längre.» Har någon af kamraterna ett godt
förslag till förlustelse under raststunden, nog
har den unga »Motvalls käring» genast ett
annat att framställa ■— och åter öfvergifva,
så fort det vunnit bifall. Följaktligen, det
säger sig själft, blir hon illa liden och till
sist alldeles lämnad är räkningen. Men från
att vara förbisedd är steget kort till att blifva
själftillräcklig och anmärkningsfull, och så är
typen färdig, den människotyp, som har största
förutsättningarna för att riktigt grundligt för-
störa lifvets glädje för sig själf och andra.
Det värsta är, att ett lynne af det där
slaget blir sämre och sämre med åren. Helt
naturligt för resten. Att se de glada och
sorglösa, de öppna och frimodiga, de vänliga
och fridsamma blifva allmänt omtyckta och
eftersökta väcker hos den inbundna, miss-
nöjda och motstridiga afundens plågande
känsla till lif, afund och människofientlighet
samt en bitter uppfattning af den ytliga, orätt-
visa världen, som äflas på allt sätt att öfver-
hopa redan förut lyckliga människor med än
större lycka, på samma gång den undandra-
ger de olyckliga, tunga sinnena all sin kärlek.
»Den som mycket hafver, honom skall varda
gifvet, och den som intet hafver, från honom
skall tagas det lilla han hafver.»
Världen är onekligen orättvis i sin förkär-
lek för lyckans gunstlingar — det bör er-
kännas — och däri ligger ofta skulden till
att olyckliga människor äfven. blifva elaka.
Som sagdt, fru Motvall är i allmänhet
ganska beklagansvärd. Ingenting är henne till
lags, och den njutning hon kan erfara af att
ständigt sätta sig på tvären och därmed skämma
andras nöje eller lycka kan väl ej vara till-
räckligt stor att motväga den eviga ledsnad
och otillfredsställdhet, som åtföljer ett dylikt
grinigt lynne.
Mest beklagansvärd är hon emellertid, när,
såsom ofta händer, hon knappat kan sägas
rå för att hon blifvit den odrägliga varelse
hon är. Man bör söka rättvist bedöma äf
ven en sådan glädjeförstörerska som käringen
Motvall. Och jag tror, det är obestridligt,
att hennes oangenäma sidor ofta nog härröra
från hjärtat mindre än från — ja rent ut
sagdt — från magen. Det är så förödmju-
kande, att tänka men lär nog förhålla sig så
i alla fall, att denna prosaiska del af vår
stofthydda utöfvar ett visst, icke obetydligt
inflytande på karaktärens och i främsta rum-
met lynnets gestaltning. Ja, jag kan tänka
mig, att en och annan finner blotta hänsyft-
ningen på, att det etiska och gastriska skulle
ha beröring8pnnkter, icke blott orimlig och
otillbörlig, utan rent af hädisk. Men så är
det dock. Jag vädjar till hvars och ens er-
farenhet. Viljan är icke alldeles oafhängig
af lynnet. Lynnet är säkert beroende af
magen. Och blir viljandet utsatt för dessa
prosaiska inflytelser, så gäller det samma om
känslolifvet i ännu högre grad.
Den vanligaste inkarnationen af Motvalls
käring — magpatienten — bör icke vara
föremål för vår förargelse, utan för våra om-
sorger. Förebråelser hjälpa sämre än bäska
droppar! Iduns läkare står nog, tänker
jag, till tjänst med råd, ifall någon af tid-
ningens ärade läsarinnor och läsare skulle
finna, att hon eller han lider af den beskrifna
åkomman.
Att helt och hållet skaffa sjukdomen ur
världen eller med andra ord att- afdagataga
Motvalls käring torde dock aldrig lyckas.
Men hon kan och bör tas under behandling.
Och till den ändan är det, uppmärksamheten
här blifvit riktad på hennes värda person.
Tyvärr kan jag icke gifva redaktionen
något porträtt af gumman. Att publicera
det i Idun vore kanske ej heller rätta plat-
sen. Motvalls käring — man får väl be
gagna den oartiga beteckningen, då det en-
dast är ett begrepp som kan känna sig för-
närmadt — uppträder lika ofta i byxor som
i kjolar. Jag har sett Motvalls-käringen i
martialiska mustascher, i ridstöflar med spor-
rar på.
Efraim Rosenius.
►v ’•
Från fjärran kust.
Ï
j[ràn en i San Francisco bosatt lands
r maninna har Idun haft nöjet mottaga
nedanstående vackra versifierade hälsning till
fosterlandet, som helt visst med odelad sym-
pati skall mottagas af alla våra läsarinnor.
x *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
