Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 6 oktober 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 317
Har ni en dotter eller son,
så erbjudes eder i dag, ärade läsarinna, ett
enastående tillfälle att för en mycket ringa
uppoffring göra dem en stor glädje. För att
göra Kamraten, illustrerad tidning för
Sveriges ungdom, känd och skattad i vida
kretsar bland den publik, för hvilken den är
a.fsedd, har redaktionen anordnat detta års
sista kvartal till ett profkvartal, som erhålles
för det nedsatta oerhördt låga priset af
endast 50 öre,
om prenumeration nu genast verkställes på
posten. Vi bedja eder noga uppmärksamma
det profnummer, som i dag medföljer Idun.
Det skall alltid hlifva Kamratens främsta be-
mödande att bland sin unga läsekrets väcka
och bibehålla en sedlig och fosterländsk anda,
på samma gång den vill vara verkligt under-
hållande och lärorik. Utom allt annat, som
Kamraten under årets sista kvartal kommer
att bjuda sina unga läsare, sänder han dem
som julklapp
ett trettiotvåsidigt rikt illustreradt
julnummer med bidrag af
de bästa författare.
Kamraten vill bli de ungas vän i alla sven-
ska hem. Har Ni en dotter eller son, så
verkställ nu genast prenumerationen !
Stockholm den 1 oktober 1893.
Redaktionen af Kamraten.
Nisse.
En bild ur »konstnärslifvet»
af
Ernst Lundquist.
(Forts.)
» W kors, Jet kan ju vara roligt att se
litet af världen, medan man är ung,
och när man har en sådan stor och
grann röst som jag, så . . . alltid är det mera
anseende med att vara artist än att tjäna piga.
Far min är död, han var lokomotivförare, och
mor försörjer sig med att svepa lik och hyra
ut slöja och krona åt brudar. Jag har en
äldre syster, som Halvorsen först hade be-
stämt sig för i höstas, men så tyckte han hon
var för gammal.»
»Hur gammal är hon dä?»
»Nitton år. Jag är bara sexton, jag,» sade
hon och satte triumferande sin lilla uppnäsa
i vädret. »Han tänkte sätta det på affischen,
förstås, men så ångrade han sig. . . han sa,
att folk då skulle tro sig få höra barnskrik i
stället för sång, och det hade minskat recet-
tcn. Han är knepig, må tro, fast han själf
kallar sig ett stort barn. Sä mycket humbug
han kan hitta pä! Som nu med de där fran-
ska talesätten han hai trumfat i mig, för att
jag skall slå bönderna med häpnad, då de
köpa biljättcr af mig! Och den där historien
om Italien sedan! Den har han nu kört med
om alla sina sångflickor, och ingen af dem
har någonsin kommit längre än till Köbenhavn
på sin höjd. Min idé är att kunna få komma
till Stockholm och gå igenom akademien, och
dit ska jag också nästa år — så vida det
inte är slut med min röst då, och det vore
då inte underligt, så som han har gnott och
filat på den i vinter. Och frun skall se det
kostar på att sjunga en konsert om dagen...
sen första juni, dä vi började, ha vi uppträdt
i olika bondkyrkor hvarenda kväll; vi ha tagit
jämnt med oss Skåne, Småland, Östergötland,
och sen ska vi ta östra Småland och Ble-
kinge i hemväg. Usch ja, det är ett släp!»
»Fröken tycks inte vara särdeles belåten
med det där kringflackande lifvet?» sade Elsa
i litet snäf ton. Hon hade hela tiden gått
och haft en förnimmelse af, att den där unga
damen pratade alldeles för ogeneradt och tog
för litet hänsyn till, att det var en kyrko-
herdefru hon talade med.
»Å, det går väl an,» svarade fröken Ros-
alba och flyttade öfver notpacken till den an-
dra armen. »Det värsta är, att jag så litet
får leka med mina jämnåriga. Det roligaste
jag har haft på hela sommaren var i en kloc-
kargård någonstans i Skeningetrakten . . . jag
minns inte hvad socknen hette. Där voro vi
bjudna att ligga öfver natten, och efter kon-
serten roade vi oss i en hage. Klockarns
hade flera barn, fyra flickor ungefär vid min
ålder och ett par yngre pojkar... å, sä lif-
vadt vi hade! Vi sprang änkleken och lekte
bo för bise och två slår den tredje, ända till
klockan var öfver tolf på natten. Och under
tiden låg gubben och sof och trodde, att jag
gått till kojs för längesedan . . . annars hade
han nog kommit och tagit in mig, så rädd
som han är om min röst. Ja, den kvällen är
då glanspunkten på hela sommaren.»
De voro nu framme vid prästgården. Elsa
bad sin gäst sitta ned ett ögonblick på veran-
dan, medan hon gick och talade litet vid sin
man.
Kyrkoherden gick af och an i sitt rum med
sin vanliga lördagsmin. Då Elsa kom in, nic-
kade han med ett förströdt småleende och
räckte henne handen. Hon berättade litet om
konserten och underrättade honom, att hon på
eget beråd tagit fröken Rosalba med sig hem
öfver natten; hon tyckte, att det varit hennes
plikt som prästfru att ta hand om en stac-
kars liten värnlös flicka.
Harald gillade allt. Han hade ätit kväll
ensam vid åttatiden, ty han hade ej väntat
henne hem så snart, och ville helst slippa gå
ut och tala med den främmande. I morgon
bittida önskade han få in kaffe på sitt rum;
på söndagsmorgnarne ville han aldrig distra-
heras med att samtala om världsliga saker.
Han lofvade, att fröken Rosalba skulle få
skjuts till stationen klockan nio; han skulle
säkert ha lofvat hvad som helst, blott för att
få vara i fred med sina tankar.
Elsa kysste honom och ämnade gå.
»Glöm inte bort,» sade han, då hon redan
var i dörren, »att du vid lämpligt tillfälle sä-
ger den unga sångerskan något allvarligt, väc-
kande eller stärkande ord, som hon sedan kan
ha att begrunda ute i världsvimlet. Du för-
står hvad jag menar. En fin, tänkande kvinna
som du, har alltid godt om sådana ord, då
det gäller en yngre, obefästad systersjäl, som
behöfver handledning. Bara en liten sentens
eller en allvarlig tankevändning helt apropos
. . . man vet aldrig, hvar sädeskornet faller och
slår rot.»
»Käre Harald, du är alltid så god,» sade
hon rörd och stängde dörren.
Lilla fröken Rosalba åt af alla de framdu-
kade assietterna med strykande aptit och lät
maten tysta munnen. Hon hade ej fått någon
middag i dag, omtalade hon liksom till för-
klaring. Efter måltiden läste hon till fru El-
sas glada öfverraskning en tyst bordsbön —
visserligen kort och slarfvig, men det var i
alla fall en bordsbön, det skulle hon inte
glömma att tala om för Harald. Sedan bad
gästen att få gå ut och se på trädgården.
Den var snart besedd. Grönsakslanden och
blomsterrabatterna intresserade henne ej sär-
deles. Sä mycket svårare var det att få henne
ifrån krusbärsbuskarna, fastän bären ännu ej
voro riktigt mogna. Hon proppade i sig oer-
hörda kvantiteter däraf och förklarade, att krus-
bärskart var det bästa hon visste.
Plötsligt såg hon upp från sin trägna sys-
selsättning, lyssnade och frågade:
»Hvad är det för ett läte? Är det ett lam?»
»Nej,» svarade Elsa, »det är en bock . . .
arrendatorns pojkar ha en bock, som betar där
ute i inhägnaden bakom trädgården.»
»Är han ond?»
»Nej, bara mycket lekfull. Han är helt ung.»
»Den måste man se!»
Och innan Elsa visste ordet af, hade hen-
nes gäst sprungit fram till stenmuren och tagit
en sats öfver den; att döma af hennes rop
och skrattsalvor befann hon sig redan tête-à-tête
med bocken. Elsa måste naturligtvis bege sig
efter, men hon ansåg det mera förenligt med
sin värdighet att gå den vanliga vägen genom
trädgårdsgrinden.
Då hon kom ut i den lilla hagen, brusade
den vilda jakten förbi henne: fröken Rosalba
kiknande af skratt, med flygande kjolar och
lossnad hårfläta, bocken efter med de vildaste,
uppsluppnaste kaprioler.
»Han vill buffas!» ropade Rosalba mellan
skrattrulladerna, i det hon vek undan för sin
förföljare med en tvär, skicklig vändning. »Han
vill bu–––-buff––––uffas ! Å, så lifvadt!»
»Nisse!» ropade Elsa i strängt tillrättavi-
sande ton. »Nisse, var stilla! Kom genast
hit! »
Det sista lät Nisse ej säga sig två gånger,
ty då han kände igen rösten, kom han traf-
vande fram till Elsa, böjde ner hufvudet och
lät henne klia sig bakom hornen, ännu dock
helt yster och trampande på stället, medan
den lilla svansen oupphörligt vickade af och
an. Men då han hörde den främmande flic-
kan nalkas, gjorde han en hastig vändning,
reste sig på bakbenen och gaf henne en stöt
med sin hårda panna, så att hon tumlade ett
par steg tillbaka. Hon sprang skrattande fram
igen och ryckte honom i skägget, och så bör-
jade hetsjakten på nytt.
(Slut i nästa n:r.)
Från Iduns läsekrets.
Ännu en gång socialismen och
kristendomen.
(Genmåle till herr A. V. Lönnegrens uppsats i
n:r 38.)
Med uppriktig ledsnad har jag i Iduns spalter
läst ett svar på en »bekymrad moders» fråga:
»hvarför hafva socialisterna på sitt program kri-
stendomens fullkomliga utrotande, ändock de säga
sig sträfva efter frihet, jämnlikhet och hroder
skap.»
Det smärtar mig, att den ende, som gjort sig
besvär med att upplysa den frågande, skulle sä
grymt vränga socialisternas åsikter och handlin-
gar, på samma gång som det förvånar mig, att
en person, så litet hemma i ämnet som uppsats-
skrifvaren herr Lönnegren tycks vara, ansett sig
kompetent att bringa en bekymrad moder till klar-
het om socialismen.
Undertecknad är själf socialist, men ser sig dock
icke i stånd till att lämna en fullkomlig redogörelse
för de socialistiska åsikterna, utan vill blott söka att
i möjligaste mån fria dem från de nedriga, osanna
beskyllningar, som herr Lönnegren hopar öfver
dem.
En trod knnn kafffi. värt ångrostad«? och malda HushållsUaffe à Stockholms Kaffe-Aktiebofaq
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
