Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 20 oktober 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332 I DU N 1893
verretade» synnerver och »veklig öfverförfi-
ning», utan här, pä tonernas och färgernas,
pä synens och hörselns områdeD, får utveck-
lingen och uppöfningen af sinnesorganen det
erkännande, som genast tystnar eller förvand-
las till klander inför det mindre populära fe-
nomenet af ett fint utveckladt smakorgan.
Det finns ingen förnuftig mening i en sådan
åtskilnad. Är icke tungan med gommen, så-
som smakens säte, ett af de verktyg, likasom
ögat är ett och örat ett annat, med hvilka vi
pröfva och utforska den oss omgifvande verk-
ligheten? Är icke hvarje sådant organ värdt
att utbildas till allt högre fullkomlighet? Och
om det, sålunda högre utveckladt, lär oss att
finna njutningar, där vi förr inga visste, hvar-
för skulle vi ej mottaga naturens gåfva, fruk-
ten af den högre utvecklingen?
Likasom ljuset bryter sig på ett sätt, som
för vårt medvetande via synsinnet framal-
strar föreställningen om vissa grundfärger, så
gifva oss de ämnen, som upplösa sig på vår
tunga, några bestämda hufvudkategorier, i
hvilka vi [inrangera våra smakförnimmelser,
salt, surt, sött, bäskt. Men redan för länge
sedan hafva vi måst börja komplettera språ-
ket med uttryck för äfven andra smakbe-
grepp, ehuru därvid, likasom vid de nyare
färgbeteckningarna, användande namnen på
de ämnen, någonting liknar i smak.
Jag spår — låt vara »endels och såsom i
ett mörkt tal» — i alla fall — jag profe-
terar, att det kommer en tid, då smaksinnet
skall vara lika utveckladt, som färgsinnet är
nu hos våra mest begåfvade målare, och då
det skall betraktas som en skön konst att
harmoniskt sammansätta olika smakgifvande
ämnen, alldeles som nu färger sammanstäl-
las till »klingande färgackord».
(Det är inte så farligt att profetera, då
man i alla händelser omöjligt kan riskera
att vara med på den tid, då man skulle
kunna bli afslöjad såsom hörande till de fal-
ska profeter.)
Men vore det lyckligt — vi äro nu vid
själfva kärnpunkten af denna fråga —- vore
det lyekligt, om vi komme till den punkten,
att vi allmänt betraktade måltiden såsom en
ästetisk njutning? Vore ej fara värdt, att en
mänsklighet med så fint utbildade smakor-
gan skulle sjunka djupt i krass materialism
och för sinnesnjutningarna glömma lifvets
högre uppgifter och ädlare njutningar?
Om sådana följder kunde befaras, då vore
det så godt att genast afstå från ostron och
hjärpar och frukt och ost, ja hvarför inte
också från tårtorna och kaffekoppen? Äro
bordets njutningar af ondo, så bort med allt
annat än ölsupa, fattiga riddare och falsk
snålpölsa; den dieten bör åtminstone icke
förföra oss att sitta för länge vid middags-
bordet.
Ack, det är inte god mat, som gör oss till
krassa materialister, och ännu mindre är det
de känsliga smaknerverna. Blifva vi epi-
kuréer eller råa vällustingar, så har det an-
dra grunder, och räddningen ligger icke i
stympningen af, utan i en harmonisk utveck-
lingen af alla våra förmögenheter.
Men jag måste återvända till den unga
flickan, som jag lämuade ensam och fastande
på tröskeln till denna långa afhandling. Hon
står där ännu med sin tomma asiett, ty det
ligger någonting så groft och oskönt i att
äta, någonting — tycker hon — så nedsät-
tande för hennes behagfulla värdighet.
Hon har rätt i viss mån. I själfva ätan-
det i och för sig ligger något groft, något
krasst och djuriskt. Nämligen då det endast
afser att tillfredsställa ett naturbehof. Att
se en ko äta stöter ej på minsta vis, ty man
väntar sig intet annat af kreaturet, än att det
skall lägga in bra med foder för att kunna
mjölka så mycket mer. Men att se en män-
niska äta som en ko, det är förskräckligt.
Ty af människan väntar man, att hon skall
förädla och förandliga naturprocessen till nå-
got den upphöjda varelse värdigt, som, hvad
man må säga, är det hon är, icke genom det
som hon har gemensamt med djuren, utan
genom det som höjer henne öfver dem.
En sådan förädling af ätandet är målti-
dens intagande vid prydligt dukadt bord i
sällskap och med gladt eller eljes innehålls-
rikt samspråk. Blommor och musik bidraga
att ge måltiden karaktär af fest efter slutadt
arbete. Det är stor synd, att bordssångerna
alldeles kommit ur bruk.
Men till detta odlande och förandligande
af ätandets i sig själf onekligen mycket pro-
saiska handling hör i främsta rummet, att
smaken odlas, att tungorna blifva känsliga
och intelligenta — ja, må ordet stå där! —
hvarigenom själfva förtärandet blir en smak-
sak i andlig bemärkelse, en ästetisk njutning
och ej blott njutningen att få in största möj-
liga kvantitet, hvilket, enligt den allmänna
föreställningen, är djurets enda åtrå.
Härmed kan jag sluta mitt försvar för fin-
smakeriet. Jag har icke försvarat fråsseriet,
icke glupskheten, icke råheten, icke det simpla
föredragandet af bordets nöjen framför högre
andliga förlustelser. Jag har endast gent
emot det djuriska, själlösa framhållit det
mänskliga, intelligenta ätandet.
Efraim Rosenius.
P d r 1 o r.
Skiss för Idun af Sophie Linge.
» 6l|ag är så så glad, Margit, att jag
kan hoppa öfver små tak.»
»Det ville jag just se. Men hvad är det
då, som gör dig så glad, barnet mitt?»
»Jo du! När jag gick öfver Kungsträdgården
för en stund sedan och kånkade på det här
vådligt stora paketet, — ja, jag skämdes allt
en liten smula — så fick jag höra mitt namn
ropas, och när jag vände mig om, så hvem
tror du att det var?»
»Någon af dina väninnor, Fanny eller Sig-
rid, kan jag tro.»
»Nej du, inte Sigrid, men hennes mamma.»
»Jaså, justitierådinnan ?»
» »Ja, och hon hade en så vådligt stilig
kappa, så. Jag försökte att gömma paketet
bakom ryggen, ty jag trodde, att det skulle
genera henne att tala vid en sådan där pack-
äsna.»
»Du lilla toka! Om det besvärat henne,
så skulle hon väl aldrig ropat dig an.»
»Nej, det är då sant. Hon låtsade i alla
fall ej om det, utan fiågade mycket vänligt,
om jag ville komma hem till dem i afton och
fira Sigrids födelsedag tillsamman med några
andra af hennes skolkamrater.»
»Det var rart af henne att också komma
ihåg dig, men hvad svarade du?»
»Att jag skulle komma, naturligtvis.»
»Gjorde du? Ja, jag unnar dig så godt
den lilla glädjen, men — du vet...»
»Ja, jag vet, att om jag också sökte ige-
I nom hela min garderob med ljus och lykta,
så skulle jag ej ändå hitta reda på någon
passande sällskapsdräkt.»
Margit böjde hufvudet djupare ned öfver
sitt broderi, och en lätt suck undslapp henne.
»Din konfirmationsklädning ...»
»Den eviga svarta! Men det är så led-
samt att alltid uppträda som nattens drott-
ning. »
»Åhnej. Stjärnorna fattas. Än din ljus-
röda satin då?»
»Ja, den skulle kanske vara bättre, men
jag fick ett par stora tjärfläekar på den, när
jag hade den sist.»
»Oförbätterlig! Nå, dä äro vi utom allt
val.»
»Hurra då för den svarta! Man ser ju
alltid distinguerad ut i svart, eller hur?»
»Jo, ifall man inte hoppar öfver små tak,
när man bär det.»
»Nej dål Jag skall vara så stilla, så stilla
som — en liten kattunge.»
»Syster Margit!»
»Ja, älsklingen min.»
»Kanske att man får lof att vara klädd i
handskar också?»
»Jag fruktar, att det är nödvändigt.»
»Åh du, så ledsamt! Och mina, som äro
alldeles trasiga. Jag var riktigt rädd för att
justitierådinnan skulle se det.»
»Men Elsa, det är ju ej mera än fjorton
dagar sedan du fick dem, och då lofvade du
att vara rädd om dem.»
»Jag är så ledsen, Margit, men det är inte
de nya. »
»Hvad menar du — inte de nya?»
»Nej, jag skulle vara så fasligt rädd om
dem och bar dem endast i fickan, men så
måtte jag ha dragit upp dem med näsduken.»
»Ack Elsa, när skall du bli förståndig och
ordentlig en gång!»
Elsa plumsade ner på knä framför systern
och lade sitt lurfviga hufvud i hennes knä.
»När jag blir lik dig, min älskade raring,
som jämnt får arbeta och träla för mig, men
det blir jag nog aldrig, aldrig.» Och hon
brast i gråt.
Margit smekte sakta hennes hufvud.
»Se så, barnet mitt, gråt nu inte. Din tid
kommer väl också. Torka bort tårarna, så
skola vi tänka efter hvad som är att göra. —
Ett par nya handskar kan du ej få just nu,
men ...»
»Ack, nu vet jag. Vi begagna samma
nummer, och dina långa, ljusgrå skulle passa
så utmärkt till min svarta klädning.»
»Ja, jag tänkte just säga det. Du får låna
dem för i kväll, men försök att vara rädd om
dem — ja, ändå inte så mycket att det för-
stör ditt nöje.»
»Åhnej, tusen tack—jag glömmer det nog.»
»Hvar har du ditt röda korallhalsband nu
för tiden, Margit? Du begagnar det aldrig
mera. »
Margit ryckte till, och en varm rodnad flam-
made upp på hennes kinder.
»Mitt halsband,» sade hon eftertänksamt,
»åh, det ligger bortglömdt någonstädes i en ask.»
»Jag vet, hvar det finnes,» ropade Elsa.
»Jag såg det häromdagen, när du städade i din
byrålåda. »
Margit blef skyldig svaret, men sydde ifrigt
på sitt broderi.
»Skulle inte ett sådant där rödt halsband
lysa upp min svarta dräkt, eller hväd tycker
du, Margit? Men du är nog för rädd om det
för att låna ut det åt en sådan här slarfva?»
I Färgen hade åter flytt bort frän Margits
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
