Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 20 oktober 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 I DU N 1893
att en morgon en herre infinner sig som om-
bud för någon af fordringsägarne och med
en stor åtbörd upptager ett ominöst papper.
Räkningen är »utlämnad», som det heter på
affärsspråket. Man hade, för att tala figur-
ligt, oförsiktigt umgåtts med det nämnda
elektriska batteriet, oeh får nu en stöt, som
kännes mycket obehaglig. Nu måste skulden
betalas plus något, som kallas lagsöknings-
kostnaden; och en utgift för något man icke
får •—■ låt vara att man fått det — är dub-
belt så svår som en utgift for något man
får. Kanske blifver nu nödvändigt att sälja
dyrbara minnen, familjeklenoder eller dylikt,
och hafva extravaganserna drifvits i större
skala, får man måhända underkasta sig obe-
haget och förödmjukelsen af utmätning. Det
vanligaste är väl, att ett nytt lån göres för
att betala den gamla skulden, då det blifver
som i sagan, där det talas om att stoppa
ett hål med ett nytt hål. Och på det sät-
tet får man sedan hålla i, till dess skulder
och räntor växa en öfver hufvudet.
Det är ett lätt förklaradt drag i människo-
naturen, att penningar liksom bränna en del
folk i händerna, de liksom icke tåla att gå
med penningar på sig. För att blifva af
med dem skapa de sig tusen behof, lägga de
sig till med dyrbara vurmer, lika intetsägande
vare sig de gälla porslin, frimärken eller
mynt. Penningarne skola offras nära nog
huru som helst; de mest olikartade småsaker
i bodfönstren väcka deras lystnad, och de
gifva sig icke ro, förrän den sista tjugufem-
öringen är sin kos. Detta är så mycket mera
klandervärdt, därför att härigenom lätteligen
det missförhållandet uppkommer, att de nöd-
vändigaste lifsförnödenheterna för en själf eller
kanhända tillika för en stor familj få tagas
på kredit. Börjar man ransaka, hvad man
»behöfver», finner man sig stå framför ett
ändlöst fält. Det ena behofvet framkallar
det andra, och ofta är en obetydlig artikel
den första termen i en lång serie af andra.
Cigarr-rökaren behöfver cigarrer, men cigar-
rerna fordra cigarrfodral, munstycke, snop-
pare, eldon, cigarrkoppar. Det är emellertid
svårt att bestämma, hvilka de umbärliga sa-
kerna äro, så mycket mera som man då
kommer att beröra det sköna, som ju har
sina berättigade kraf; men ett slags kur mot
denna känsla af behof är det att träda in i
skogstorpet och se med huru litet människor
i denna värld kunna begå sig och trifvas.
Hvad fruntimrens smycken angår, befara vi,
att de måste räknas till det, som kan und-
varas; juveler m. m. blifva i flertalet fall
ett snobberi, ty vill man vara fullt upprik-
tig, måste man vidgå, att den ena lilla frun
ofta bär dem för den andras räkning, d. v.
s. för att reta hennes afund. Nåja, de för-
höja ju äfven skönheten, det måste erkännas,
men en djup sanning ligger dock i efterföl-
jande kända berättelse:
En mandarin, hvilken var mycket svag för
att hafva sin klädnad öfversållad med juve-
ler, åtföljdes en dag af en gammal man, som
allt emellanåt bugande tackade honom för
hans juveler.
»Hvad menar du?» utbrast slutligen man-
darinen, »jag har ju aldrig gifvit dig några
juveler. »
»Nej,» svarade den andre, »men ni har
tillåtit mig att se på dem,’ och annat gör ni
ej själf med dem, om icke det att ni har
besväret att vaka öfver dem, hvilken föga af-
undsvärda syssla jag slipper.»
Det finns vidare något, som plägar benäm-
nas dyra vanor — ofantligt lätt förvärfvade
J-atrelerare
K ANDERSON
1 Jakobstorg- 1
och svårt aflagda —- som slukar penningar
och fräter på ekonomien.
Att männen härutinnan äro de som synda
mest, är nog oomtvistligt, men äfven kvin-
norna hafva sina dyra vanor, såsom t. ex.
deras förmiddagsrummel hos sockerbagarne.
Men är det förkastligt att gifva ut sina
penningar på konstlade behof, blifver det så i
dubbel måtto, om de skola tillfredsställas me-
dels anlitande af krediten, och i mångdub-
bel måtto, om den, som åsamkar sig skulder-
na, ej har någon säker utsikt att kunna be-
tala dem. Och låter man lättsinningt skul-
derna växa genom att aldrig lägga band på
sina begär, huru skall man egentligen då
kunna vara säker på att en gång göra alla
rätt?
Genom att icke noggrant emot hvarandra
uppställa inkomster och utgifter och hafv.
karaktärsstyrka nog att lefva så, att de gå
ihop, utan genom krediten söka undkomma
sina verkliga, kanske hårda lefnadsvillkor,
kommer man ut på det sluttande planet, som
heter : lefva öfver sina tillgångar. Det låter
ju icke så förskräckligt detta, orden halka så
lätt öfver tungau, och det hviskas om myc-
ket folk, som går och gäller för att vara he-
derligt och bra, men om man närmare tän-
ker på, hvad det innebär att lefva öfver sina
tillgångar, skall man inse, att det är ingen-
ting mindre än oskyldigt. Är man en gång
på utförsvägen, kommer man förr eller se-
nare till gränsmarken, där obetänksamhet och
lättsinne beröra »oegentligheternas», ja, sve-
kets område.
För icke synnerligt många år sedan läste
man i tidningarna bland rättegångs- och po-
lissaker, huru ett fruntimmer i Stockholm af
god familj och i förträffliga ekonomiska för-
hållanden genom att låta sig behärskas af
begäret att komma i besittning af nära nog
allt hon såg och dåras af kreditens förförelse
ej blott blef utfattig, utan, än värre, gjorde
sig skyldig till bedrägerier af flere slag, hvar-
igenom hon förorsakade medmänniskor känn-
bara förluster och förskaffade sig själf kval-
fulla år inom fängelsets murar. Hon hörde
till »the upper ten thousands» och hade kun-
nat lefva ett angenämt och bekymmerfritt lif,
om hon blott hade lärt konsten att tygla
sina önskningar, hvilka, tillfredsställda, växte
för hvar dag som gick.
Vi sade, att det ligger en egen lockelse i
att lefva på kredit, det är som finge man
allt det goda gratis. Tjusningen i stöld’ torde
också vara den, att man öfverspringer alla
mellanstationer af möda och arbete för att
komma till den uteblifna mödans lön. En-
ligt fångpredikanters utsago är tjufven, näst
lösdrifvaren, den segaste bland förbrytare. Att
lefva öfver sina tillgångar blifver faktiskt
detsamma som stöld, ehuru det är en finare
form däraf och i de flesta fall ej sker med
uppsåt att stjäla. Det är omoraliskt och
neddragande. Det är så mycket här i värl-
den, som går under förskönande rubriker,
men som i själfva verket kan återföras till
mycket kärfva benämningar.
Föräldrar och äldre personer i allmänhet
lära barnen att »se, men icke röra». Men
handla de själfva icke mången gång i strid
med den grundsats, de anse nödig att inplanta
hos de små? Det är ett verkligt karaktärs-
prof att kunna försaka det, men ej har råd
att köpa. Vill man emellertid behålla akt-
ningen för sig själf och andras aktning, måste
man kunna bestå profvet och ej af njutnings-
lystnad eller fåfänga låta förleda sig att
skatfa sig det quand même.
Må en hvar akta sig att lefva i förskott
så till sågandes, att draga växlar på en
oviss framtid. Denna dag är min, men kan-
ske icke morgondagen, och om jag än lefver
ett år härefter, kunna mina ekonomiska för-
hållanden visserligen hafva blifvit förbättrade,
men de kunna äfven hafva blifvit sämre.
(Slut i nästa n:r.)
IJr notisboken.
Kvinnorna införkyrkomötet. Kvin-
nans underdånighet under mannen var i mån-
dags föremål för kyrkomötets lifliga öfver-
läggning. Handbokskomitén hade föreslagit
och kyrkomötets prästerliga afdelning till-
styrkt ett nytt vigselformulär, i hvilket bl. a.
införts Pauli bekanta ord i Efeserbrefvet : »I
hustrur varen edra män, likasom Herren, un-
dergifna, ty en man är sin hustrus hufvud,
såsom ock Kristus är församlingens hufvud.
I män älsken edra hustrur, såsom ock Kri-
stus har älskat församlingen och utgifvit sig
själf för henne.»
En mycket liflig debatt utspann sig. Åhö-
rareplatserna voro fylda af företrädesvis da-
mer, som med ifrigaste deltagande syntes följa
meningarnas omväxlande brottningskamp.
Striden inleddes af hr Ribbing, som talade
å kvinnans vägnar mot detta attentat mot
likställigheten inom äktenskapet. Tusende
kyrkans allra hängifnaste döttrar uppreste sig
emot ett sålunda beskaflfadt vigselformulär.
Talaren föreslog bibelcitatets utelämnande.
För bifall till handbokskomiténs förslag
uppträdde under det följande meningsutbytet
hrr Ullman, Bring, Kjellin, Norrby och Sun-
delin, hvaremot hrr Staaff, C. Hammarskjöld,
Rohde, Billing, Fehr, Ehrenheim, Rundgren,
Rudin och Keijser biträdde hr Ribbings yr-
kande på afslag. Denna senare mening seg-
rade ock, så att, hvad vigselformuläret angår,
det framgent blir vid det gamla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
