Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 3 november 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 I U U IN 1893
ut situationerna. Man sätter punkt. Saken
är affärdad, och skulle något ohehörigt dyka
upp, har man i sitt lilla förråd af kvitterade
räkningar lätt att finna medlet att tillbakaslå
hvart angrepp, vare sig det fotar sig på glöm-
ska eller något annat. Lilla förråd, sade vi,
ja, det är en glädje att kunna säga så, ty
då man icke tager på kredit, behöfver man
ej belamra sig med dessa fatala massor af
papper, som äro svåra att hålla reda på och
som mögla i kreditvännens gömmor.
Så slipper man alla sugande räntor, alla
nervförstörande ringningar och björnbesök, bi
behåller sin värdighet, undgår förödmjukelsen
att bedja om uppskof eller ursäkt och tacka
ödmjukast; man äter sin egen mat och är väl
klädd i sina egna kläder, då, enligt Tegnérs
ord, den sämsta rocken är den obetalade.
För att icke tala om den ljufva trygga kän-
sla, som råder i ens sinne, och trefnaden i
hemmet, då man icke är skyldig någon nå-
got, då man ej är i andras händer, utan obe-
roende och sin egen herre.
Slutligen är kontant betalning ett af huf-
vudvillkoren för att man skall komma i den
ställningen, att man får litet öfver och kan
bilda kapital. John Randolphs utrop i ame-
rikanska senaten är träffande. Han hade fun-
nit de vises sten, sade han, som förvandlar
allt till guld, den heter: Betala kontant. Det
är, som bekant, öfver hufvud icke genom lyc-
kade kupper, rikedom uppstår. Den enda
säkra vägen är att öre lägges till öre, och
ett kapital, som bildats på detta sätt, visar
ojämförligt mera hållfasthet än alla hastigt
improviserade. Orsaken är visserligen icke
att söka i någon mystisk egenskap hos själfva
penningarna, utan i det olika sätt, på hvilket
man betraktar en dylik småningom uppstap-
lad summa, hvilkens beståndsdelar hafva hvar
för sig sin lilla historia, en historia om öfver-
vunnen lystenhet, om ej just behaglig för-
sakelse.
Som allt i människolifvet är ekonomi en
sedlig fråga. Det är icke förgäfves, som bö-
nen om det dagliga brödet träder oss till möte
först bland de böner, som röra våra egna
angelägenheter, ty allt högre lif blifver till
viss grad bedrägligt, då de prosaiska grund-
valarna vackla. Huru skola en karaktärens
utveckling och förädling vara möjliga, där
redan den redlighet fattas, som behöfves på
salutorget? Det är icke af en slump vi här
i världen är ställda på förknappniug. Vi
skola i lifvets kärfva skola lära oss konsten
att vara trogna i det lilla. Den herre som
befaller öfver himlakroppar, mot hvilka vår
jord är ett intet, hade säkerligen kunnat gifva
oss guld utan mått, om det förlikt sig med
hans underbara planer med oss. Att grumla
sin ekonomi är att förgripa sig på en af Gud
själf fastställd ordning.
Själfva språket har upplysningar att gifva ;
det påpekai grader på den ekonomiska ska-
lan : så hafva vi orden förstånd, omtänksam-
het, sparsamhet samt under nollpunkten njugg-
het, snålhet, snikenhet och än värre ord.
Låtom oss icke förvillas däraf, att många för-
blanda begrepp, som äro skilda, att man kal-
lar oss för snåla, då vi i själfva verket tän-
ka på en kommande dag. Vi veta nog bäst
själfva, hvar skon klämmer, och om vi neka
att till exempel deltaga i ett slädparti eller
en festmiddag, är det kanske därför, att vi
evalvera kostnaderna för nöjet i dem för våra
barns skodon, ja, för bröd under den kom-
mande veckan. Vi skola nog få stå vårt
eget kast, och de, som äro angelägna om vårt
sällskap på ett lustparti, skola utan tvifvel
vJ■u.-velerare
K ANDERSON
1 Jakobstorg 1
draga sig för oss, om fråga blifver om ett
deltagande i våra utgifter. Saken blifver en
annan, om det gäller att bistå nödställda,
mätta hungrande, förekomma ofall; då måste
till viss grad förståndsmaximerna springa, då
få vi gå så långt det låter sig göra, utan att
andras rätt kränkes; då komma vi in i en
annan lifssfer, där nya frågor uppstå, dem vi
här ej hafva att besvara.
Särskildt i vårt land och vid sidan om den
osed, vi i det föregående talat om, har på
mångfaldiga håll utvecklat sig en lyx, hvar-
till i utlandet motstycket endast kan sökas
bos de verkligt rike. Vi bo spatiösare än
andra folk, hvartill visserligen en ursäkt lig-
ger i vårt långa vinteride, vi stiga på dyr-
bara mattor och sitta i plyschklädda emmor.
Härvid må erinras om, huru t. ex. en hand-
lande i Paris och andra franska städer låter
sig nöja med bodkammaren, som han ännu
ej sällan med familj bebor, äfven sedan han
samlat ett rätt vackert kapital.
Ett par svenskor, som under en vistelse i
en af de tyska universitetsstäderna blefvo in-
troducerade i en professorsfamilj, kunde ej
nog förvåna sig öfver den enkla bostaden.
Något förmak eller någon salong fanus ej,
utan bestod hemmet af en sal och ett par
sofrum. Senare fingo de veta, att detta inga-
lunda var något ovanligt förhållande.
Våra nöjen äro dyrbara. Det är en stö-
tande lyx, som slår en till mötes från de s.
k. guldkrogarna, och naturligtvis är det den
allmänhet, som där roar sig, som får betala
den. Det förefaller som om samtliga de be-
sökande vore stora kapitalister. Nöjen för
billigt pris förstå vi oss ej på.
Vi hafva flere tjänare än i utlandet är
brukligt, vi kläda oss mera depensivt, och vi
lefva i allmänhet högt i mat och dryck ; ja,
våra middagar förvåna ju utländingen.
Det är mycket betecknande hvad som blif-
vit sagdt, att om svensken har hundra tusen,
köper han sig en egendom för två hundra
tusen — om tysken har hundra tusen, köper
han en för femtio tusen. Vi lefva på större
fot, än vi hafva förutsättningar för, ty det
kan ju ändock icke förnekas, att vi svenskar
hvarken äga franska resurser, tysk idoghet
eller brittisk tilltagsenhet.
Är det skönhetssinnet, som hos oss är så
uppöfvadt, eller är det lyxen, vi dyrka? Vi
frukta det senare. Men lyxen är en fatal
sak, som endast kan ursäktas, då den står i
skönhetens tjänst. Det sköna kan använda
lyxen, men behöfver den icke, om icke i sina
högsta uppenbarelser, och dess tjänare-egen-
skap bör äfven då kunna upptäckas. Det
är icke den dyrbara parkanläggningen förbe-
hållet att vara skön ; den lilla täppan kan
vara lika intagande. Behaget sitter ej i de
anspråksfulla möblerna, de luxuösa dräkterna
— de harmonierande färgerna, den goda snit-
ten och rena stilen smeka ögat måugen gång
mera.
Den svenska fattigdomen är en urgammal
klagovisa; de stora fallissementen utgöra en
stående afdelning af dagens krönika. Det
skall förblifva så, så länge vi hålla oss vid
våra yfviga vanor, vid olater, sådana vi här
antydt, vid en uppblåst och ihålig storhet,
korteligen, så länge vi ej lärt oss ekonomiskt
vett, Allt osant faller förr eller senare för
sin egen osannfärdighets skull ; därför ock
den öfverförfining som är byggd på en miss-
brukad kredits falska grundvalar.
Ärlighet varar längst, och Geijer säger till
och med: det är ingenting annat som varar.
Ur notisboken.
Kvinnoklubben sammanträdde till års-
möte torsdagen den 25 oktober i dess lokal, Mäster-
samuelsgatan 13, härstädes. Ars- och revisionsbe-
rättelser för det tilländagångna 6:te arbetsåret upp-
lästea och godkändes. Af årsberättelsen framgick,
att under årets lopp hållits 20 samkväm med di-
skussion, föredrag eller sällskapsnöjen, förutom nå-
gra större och mindre fester, samt att Uubbens läs-
rum likasom dess bibliotek, hvarur fria hemlån läm-
nas medlemmarna, flitigt anlitats.
Till styrelseledamöter valdes’: fru S. Boström, ord-
förande; fröken Ch. Nyqvist, kassaförvaltare, fruarna
N. Frölander, H. Erhardt, M. Asp, fröknarna S.
Gumæüus, H. Andersson, Ch. Bandelin och A. Ti-
bell samt till suppleanter fruarna G. Lindqvist, E.
Heyman och A. Hammarlund. Till revisorer val-
des: fruarna A. Grafström och A. Dahlström och
till deras suppleanter fröknarna J. Svanström och
S. Sjöberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
