Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 10 november 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 359
alltid, blifvit talrikt besökt och väckt både allmänt
och lifligt intresse, hvilket den också till fullo för-
tjänat. Hväd som denna gång särskildt må fram-
hållas är, att så många och så goda bidrag till
utställningen lämnats, ej blott af föreningen själf,
utan äfven af dess kunder. Detta visar nämligen
att Handarbetets vänner lyckats i sina sträfvan-
den att väcka och odla intresset, ej blott för stil-
enliga och smakfulla broderier och väfnader i
allmänhet, utan äfven för konsten att utföra dy-
lika. De expositioner af originella och intressanta
mönster, hvilka beledsagat dessa utställningar och
äfven nu intogo sin plats sida vid sida med konst-
föremålen, ha här vid lag i hög grad bidragit att
framkalla och underhålla ett intresse, hvilket med
hvarje år dess bättre synes tilltaga.
Teater och musik.
Kungl. operan. Af Melba-föreställningarna, till
hvilka man egendomligt nog försummat sända oss
biljetter, hafva vi haft tillfälle att bevista endast
den andra och tredje, då resp. »Lohengrin» och
»Faust» gåfvos. I den förra återgafs Elsas parti
och i den senare Margaretas af madame Melba.
Af dessa båda prestationer gifva vi obelingadt
företrädet åt den förstnämnda. I både spel och
sång gaf den celebra konstuärinnan af Elsa en bild
så ren och hög, sä stolt och ädel, att en bättre
framställning ej gärna låter tänka sig. Den här-
liga stämman, genomandad af ungdomlig fraîcheur
och uppburen af en teknik, för hvilken inga svå-
righeter finnas, kunde med sin fulltoniga silfver-
klang ej verka annat än hänförande. Också kände
bifallet, särskildt efter balkongscenen, prestatio-
nens höjdpunkt, knappt några gränser. Segern
var gifven och bifallet välförtjänt. I öfrigt gick
operan nära nog alltigenom synnerligen dåligt.
En större konfusion än dén, som förekom |i för-
sta akten, hafva vi ej varit vittne till. Hvar grund
felet låg, tilltro vi oss ej att afgöra — antagligen
i för få repetitioner. De många slitningarna och
missödena väckte emellertid allmän förargelse, och
man kan ej annat än beklaga, att dylikt skall
inträffa just då en så sällsynt och framstående
gäst som m:me Melba uppträder. Operan leddes
af hr A. Hallén. — Efteråt gafs vansinnighetssce-
nen ur »Lucie», då den celebra gästen fick visa
sin nästan unika förmåga som koloratursångerska.
Som Margareta i »Faust» hade mime Melba godt
tillfälle att briljera med sin utmärkta sångkonst.
Vi erinra särskildt om den med utsökt finess ut-
förda korta entréfrasen i andra akten, kyrkscenen
och fängelsescenen. Och att hennes dramatiska
förmåga värdigt ställer sig vid sidan af hennes
sångkonst, visade hon bland annat i scenerna vid
Valentins död samt i kyrkan och fängelset. M:me
Melbas Margareta påminde af dem vi förut sett
närmast om Kristina Nilssons. Att det lifligaste
bifall äfven nu kom den firade konstnärinnan till
del, behöfva vi väl knappast nämna. Denna opera
gick för öfrigt i sin helhet betydligt bättre än
»Lohengrin». Hr Henneberg anförde.
Sista Melba-föreställningen gifves i afton (fre-
dag), hvarvid uppföras första och andra akterna
samt tredje aktens första tablå ur »Lohengrin»,
äfvensom en scen ur fjärde akten af operan
»Hamlet». Till denna representation gälla abon-
nementsbiljetterna för veckan — en åtgärd, för
hvilken operadirektionen förtjänar erkännande.
Första Carrenokonserten gafs i tisdags och
hade trots den under sista tiden rådande uppsjön
på musikaliska tillställningar af framstående slag
lockat nära nog fullsatt salong till Musikaliska
akademien. Denna omständighet vittnar tillräck-
ligt om vår musikaliska publiks goda smak och
det angenäma minne, den har kvar efter fru
Teresa d’Albert-Carrenos föregående besök här-
städes för något mer än två år sedan. Kunde
man redan då säga, att ingen annan af de kvin-
liga pianister, som besökt vår hufvudstad, öfver-
träffat henne, så gäller detta omdöme om möjligt
ännu mer nu. Här förslå ej de vanliga fraserna
om bländande teknik, svindlande löpningar och
pärlande minutlånga drillar. Allt detta synes hos
fru d’Albert Carreno vara den naturligaste sak i
världen. Men öfver allt detta står det tändande
geniet, den värmande känslan, som i hvarje ton-
dikt inlägger en tolkning så sann, så naturlig, att
en hvar kan förstå den. Därför väckte ock hvarje
utfördt nummer det mest stormande bifall, som
småningom stegrades till rentaf frenetisk entusiasm
och förmådde den älskvärda konstnärinnan att
spela flera extranummer. Att ingå i några ana-
lyserande detaljer öfver hennes spel är öfverflö-
digt. Fru Carreno hör till de konstnärer, hvilka
kunna gifva nästan huru många konserter som
helst och ändock draga fulla hus.
Vid konserten användes för första gången en
charmant Bechstein-flygel från Abr. Lundquists
hofmusikhandel.
K. Dramatiska teatern skulle som i onsdags för
första gången uppföra hr Michaelsons 3-aktsko-
medi »Förr i världen». Vi få närmare nämna
därom i nästa nummer.
I nästa vecka lär »Frou-Frou» återupptagas.
Fru Ellen Hartman har bär sin första gästroll.
Vasateatern. Jubel och klang var det på Vasa-
teatern i tisdags kväll, då stockholmarne efter en
allt för lång afsaknad fingo återse en af sina
största favoriter i en af hans ypperligaste roller:
Victor Holmquist som Striese i »Sabinskornas
bortröfvande«. Ett så öronbedöfvande bifall, som
hälsade den bålde teaterdirektören, ha vi knap-
past någonsin hört maken till, och det borde tyd-
ligare än något annat ådagalägga, att om »omstän-
digheterna» så fogat, att vi på senare tider allt
för föga fått njuta af vår obestridligen främste
komikers konst, icke har det berott på publikens
ljumma sympatier.
Det välbekanta lustspelet gick för öfrigt på
samtliga händer med fart och kläm. Fru Berg-
ström som professorskan och fröken Ohlssons syn-
nerligen behagliga spel i Paulas roll förtjäna sär-
skildt nämnas.
Helt visst går Vasateatern till mötes en serie
mer än vanligt festliga aftnar under den tid hr
Holmquists gästspel är ämnadt att pågå.
”Inskränkningar”.
Skiss för Idun
af
John Öländer.
»Xict här går inte längre, Vivan, vi måste inskränka
ca oss till det yttersta,» sade han och kastade
af sig hatt och rock på en stol.
Hon såg förvånad på honom med sina stora,
blågrå ögon.
»Ja, inskränka oss,» upprepade han och satte sig
tungt ner i gungstolen, som jämrade sig och kna-
kade i alla fogningar. »För öfrigt är det en full-
komlig galenskap att gifta sig på tvåhundra kronor
i månaden. Det kan ju knappast en ungkarl dra
sig fram på nu för tiden i Stockholm »
»Men du ville ju själf, att vi skulle gifta oss så
fort som möjligt,» sade hon, i det hon hängde upp
hans hatt och rock i tamburen.
»Ah ja, jag ville, det förstås, men det var galen-
skaper. Vi skulle ha väntat ännu ett par år, tills
mina inkomster blifvit större. Det finns ingenting
som jag mera afskyr än detta uträknande af hvart-
enda öre, för att det skall räcka till. Jag är ut-
ledsen på hela tillställningen.»
Hon förstod mycket väl, att han hade haft några
ledsamheter i dag, och därför beslöt hon att vara
så undfallande som möjligt.
»För öfrigt,» fortfor han och knäppte upp och
igen boetten på sin klocka, »förstår jag inte, hvad
i all världen vi ska med en kokerska att göra,
Vi äro ju endast två personer, och nog tycker jag
du kunde åtaga dig den lilla matlagningen i stället
för att klinka piano och måla akvareller dagen i
ända. Om några dagar är det ju pigflyttning.
Afskeda kokerskan och skaffa dig en flicka, som
sopar och städar rummen för ett par kronor i
månaden.»
»Men, käre vän,» sade hon undergifvet, »jag får
uppriktigt bekänna att jag — — jag — —»
»Inte har en aning om matlagning,» hånskrat-
tade han. »Nej det är klart! Så uppfostras nu-
tidens unga flickor. Allt annat utom det väsent-
ligaste skola de lära sig. Pladdra franska och
spela piano etc. etc. gubevars, det måste de kunna,
men att koka potatis eller steka en biffstek, det
är ju långt under deras värdighet. Men så är ju
engång den eländiga tidsandan.»
Han retade så småningom upp sig själf och
började gå med långa, afmätta steg fram och till-
baka på golfvet. Han kom ihåg sitt föräldrahem,
hur alla där voro kugghjul i den stora hushålls-
mekanismen, från hans gamla mor, som stod i
spiseln från morgon till kväll och skulle ha ansett
som en förolämpning, om man hade talat om en
kokerska, till hans yngsta syster, som hjälpte
till att skala potatis. Så hade de också blifvit
duktiga hustrur, som förstodo sig på att sköta ett
hushåll.
Hon hade blifvit mörkröd i ansiktet, och det
lilla vecket mellan ögonbrynen, som hon alltid
fick, när hon blef förargad, trädde nu tydligt
fram.
»Nå ja, som du vill,» sade hon kort, »jag skall
afskeda kokerskan och bli en sådan där köks-
björn, som du vill ha mig till. Men jag vill upp-
riktigt säga dig, att äfven du kunde göra vissa
»inskränkningar», som skulle inbringa ej så obe
tydligt.»
»Hvad menar du,» sade han och stannade
plötsligt midt i sin promenad.
Hon pekade vårdslöst på den rykande cigarren:
som han höll mellan sina fingrar, och sade endast.
»den där!»
»Jaså,» for han ut, »du vill förneka mig det
enda nöje jag har. Du tycker verkligen det är
för mycket, om jag röker ett par cigarrer om
dagen.»
»Ett par? Du röker sex à sju med all säker-
het,» sade hon helt lugnt. »Låt oss säga sex i
medaltal per dag à tolf öre stycket; det gör 21
kr och 60 öre i månaden. Det är ju en ganska
nätt summa, som går upp i rök, eller hur?»
Men nu var det slut med hans tålamod. Han,
som fick träla och arbeta från morgon till kväll,
skulle icke ha rättighet att röka några cigarrer.
Det gick verkligen för långt. Han var galen, som
någonsin gift sig. Hur härligt och fritt var ändå icke
ungkarlslifvet, då man helt och hållet var sin egen
och ej och behöfde stå till svars inför någon för
sina göranden och låtanden. Ja, han ångrade sig,
han ångrade sig, så att han kunde bli–––-
Hon hade plötsligt rest sig från soffan och för-
svunnit ur rummet.
Han stod en lång stund och stirrade efter henne;
sedan ryckte han till sig sin hatt och rock och
gick ut.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
