Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 24 november 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 371
årtionden sedan voro de grosshandlare, och i
min ungdom titulerades de kunglig sekter.
Herr Lamberg var den af Jättas friare, som
föräldrarne tyckte hade bästa framtidsutsik-
terna; och med många föreställningar och litet
maktspråk fingo de dottern att undertrycka
ett spirande tycke för en käck flottist och i
stället ge bolagsjobbaren sin hand.
Jag läser ibland de franska romaner, hvilka
våra förläggare finna mera vinstbringande att
trycka än inhemska produkter. Jag läser dessa
Delpit—Bourget-—Ohnetska snilleverken, eme-
dan jag finner det så lustigt att se hvad allt
det är tillåtet en äkta man att göra, utan att
hustrun har rätt att yttra ett förebrående ord.
Men om han, trött på sin Lais, återvänder för
ett ögonblick till den husliga härden och upp-
täcker, att hustrun lyssnat till den blonde Gas-
ton eller den mörke Henris lockelser, då for-
drar hans kränkta ära, att han skjuter förle-
daren och i svårare fall äfven hustrun. Och
jag gör mina reflektioner öfver, hvad verkan
detta tema med variationer kan ha på de små
svenska fruarna.
Direktör Lamberg har goda inkomster, och
han tycker om att roa sig. Det sistnämnda
är en gammal vana ; i sin barndom hade han
roat sig på barnbaler, barnkalas och skridsko-
banor, och under de första mannaåren, då han
redan tröttnat på dans och flirtation, hade han
roat sig på varietéer och restaurant«-. Och nu,
fast han hade en älskvärd hustru och en liten
knoppande människovarelse läspade »pappa» mot
honom, kunde han icke slita sig lös från de
gamla vanorna. Vännerna skulle gycklat med
honom, om han helt och hållet dragit sig ifrån
dem, och dessutom fordrade hans affärsställ-
ning, att han visade sig ute — på Hasselbac-
ken och i Berns träffar man säkrast affärs-
vännerna. Jätta fick sitta ensam hemma om
aftnarne, då de icke själfva hade främmande
eller gingo på bjudningar, och sedan lillans
tillkomst var hon ej vidare road af att gå bort.
Enligt receptet för de franska romanerna
borde nu flottisten uppenbara sig, och det
gjorde han också, men valde sin tid så oläg-
ligt, att hans belägring inträffade samtidigt
med lillans första tand, hvilket hade till följd,
att Jätta hellre vistades i barnkammaren på
knä vid barnets vagga än i förmaket med en
bronsfärgad löjtnant, färdig att falla på knä
för henne själf. Och en dag ombads herr löjt-
nanten att göra sina visiter på eftermiddagen,
då direktören själf var hemma, hvilket löjt-
nanten hade nog förstånd att tolka som ett
afsked.
Jag undrade ofta, hur Jätta kunde få sin
tid att gå; aldrig gick hon på visiter, aldrig
såg man henne ute på gatorna och mycket
sällan på teatrarna. Och en afton, då vi sutto
tillsamman framför brasan, frågade jag henne
därom.
»Då jag gifte mig, var jag fullkomligt okun-
nig i allt hvad som rör hushållet,» sade hon,
»och nu håller jag på att lära mig ett och
annat, men det tar tid. Och så är det lillan,
som jag önskar skall lära sig att föredra mig
framför sköterskan, och så . . . vill jag inte
ligga af mig med min musik eller målning,
som jag förr var så road af.»
»Ja, och som din man beundrade så myc-
ket förr,» sade jag spetsigt. Jag kan omöj-
ligt låta bli att framhålla mannens ombytlighet,
då jag kommer åt. Men Jätta endast log och
såg in i kakelugnen, där brasan började falla
samman.
»Det är rysligt skamligt, så din man be-
handlar dig. Du är tjugutvå år gammal, du
är van vid att bli uppmärksammad, du har
ingen anledning att vara missnöjd, då du ser
dig i spegeln, och så skall du sitta här en-
sam, medan han är ute ech roar sig. Hvad
frågar han efter, om du har lagat hans mid-
dag eller har inöfvat en vacker sång för hans
skull; nej, den illa lagade maten på ett värds-
hus och den bullersamma orkestermusiken på
ett kafé äro mera i hans smak, ty på sådana
ställen går det fritt och otvunget tillväga, där
är han omgifven af sina stallbröder . . .» Jag
skulle fortsatt i oändlighet i samma tonart,
om icke en sträng blick från Jätta hejdat mig,
en mycket sträng blick för att komma från
så milda ögon.
»Du får inte tala så om min man, åtmin-
stone inte i mitt eget hem.»
»Men, kära Jätta, hvad är det väl, som gör
dig så undergifven, jag kunde nästan säga nöjd
med ditt öde? Är det kanske därför, att du
inte var så fasligt kär i Axel — jag menar,
så där romantiskt, förstagångsaktigt, eller är
det barnet, som kommer dig att glömma dina
oförrätter. »
»Du skulle inte förstå mig,» sade hon och
såg mycket djupsinnig ut, där hon satt på en
låg pall med armbågarne på knäna och hakan
hvilande i händerna. »Men jag skall ändå
berätta dig det. Det är kanske just ensam-
heten, som kommit mig att tänka på ett och
annat, som jag under andra förhållanden aldrig
skulle reflekterat öfver. Du har nog rätt i,
att jag inte var så öfvermåttan kär uti Axel,
då jag förlofvade mig med honom — jag hade
andra idéer i hufvudet då, men de försvunno
snart; med en god vilja och en smula sundt
förnuft kan man fördrifva till och med skol-
flickeromantik. Jag visste, att Axel älskade
mig uppriktigt, och jag försökte att se hans
goda sidor och blunda för ...»
». . . hans fel, hvilka han som fästman na-
turligtvis visade så litet som möjligt!» ifyllde
jag, då hon hejdade sig. »Nå, slutet blef?»
»Att jag kom att älska honom riktigt in-
nerligt.»
»Så besynnerligt 1»
»Då jag blef gift, tyckte jag, att det var
ohyggligt att tillhöra en man, som jag inte
höll af. Du vet, hur älskvärd Axel kan vara,
då han vill, och — ja, innan jag visste ordet
af, var jag pin kär i min man.»
»Men tycker du inte, att det där är allde-
les som i den gamla hednatiden : mannen tog
sig en hustru, utan att fråga efter hennes
känslor, hon blef hans lydiga slafvinna, fattade
till och med kärlek för den en gång så lik-
giltige och lefde sedan i lugn och ro. -— Du
har då ingenting af Nora hos dig.»
»Nej,» skrattade Jätta, »jag är rädd för, att
Ibsen inte tänkte sig min karaktär, då han
fördjupade sig i den första af sina kvinno-
sfinxer. »
»Nå, men dä är det så mycket oförklarli-
gare, hur du kan finna dig så lugnt uti att
bli öfvergifven — ja, jag kan inte kalla det
för någonting annat! Men det är väl lillan,
som håller dig skadeslös ...»
»Nej, ett litet barn kan aldrig helt fylla
ens lif, man kan icke utbyta tankar med det,
icke öppna sitt hjärta för det, man kan en-
dast jollra med’ det och ge akt på, hur det
utvecklar sig. Jag sitter hellre hemma hos
lillan, än jag går på bljudningar, men för att
vara mitt enda sällskap är hon bra outvecklad.»
»Ja, ser du, att jag får rätt!» utropade jag
triumferande, »du känner dig ensam, olyck-
lig . . .»
Jätta smålog på ett gåtfullt sätt, hvilket
retade min nyfikenhet. Hon tänkte bestämdt
på någon stulen lycka.
»Jag skall säga dig, hvad det är, som ger
mig tålamod och uppehåller modet.» Hon såg
på mig allvarligt och eftertänksamt, som om
hon undrade, huruvida jag skulle förstå henne
eller icke.
»När vi gifta oss,» sade hon, »ha vi alla
möjliga dumma idéer om mannens plikter emot
hustiun. Vi äro fordringsfulla som själfhär-
skare, pockande som bortskämda barn, och
med nycker, själfsvåld och maktspråk tro vi
oss evigt kunna hålla männen vid våra fotter.
Vi glömma, att andra kvinnor kommit dem
att tröttna på nycker ooh joller. De flesta
hustrur bli olyckliga, liknöjda och bittra, då
dä de upptäcka, att en äkta man ej är så lätt
att slyra som en fästman. Jag hade också
svåra stunder, då jag fann, att Axel föredrog
sina vänners sällskap framför mitt, då jag såg,
att nöjen och utelif drogo honom hort från
vårt hem. Men en dag, då jag varit riktigt
öfverdrifvet olycklig och alla möjliga öfver-
spända idéer om skilsmessa och dylikt före-
sväfvat mig, kom där en lugnande tanke, som
återgaf mig hoppet.» Jätta tystnade och små-
log för sig själf.
»Nå?» frågade jag sakta.
»Jag tror, att Axel en dag skall återvända
till mig ! »
»Hm ! »
»Ja, det är just det du inte kan förstå, du
gamla mö. Du förstår inte, hur öfverseende,
hur förlåtande en hustru får vara, allt i hopp
om att kunna rädda en liten spillra af sin
lycka. Axel skall en gång tröttna på detta
utelif, liksom han har tröttnat på dans och
skiidskoåkning, det gäller då för mig att
fängsla honom vid hemmet. Och därför vår-
dar jag mitt utseende omsorgsfullare nu, än
hvad jag gjorde innan jag blef gift, han får
inte finna mig gammal och ful, då han åter
börjar ägna mig sin uppmärksamhet, inte heller
får jag bli tråkig och dum, därför läser jag
och uppöfvar mina småtalanger, och för det
tredje måste jag akta mig för att han inte
skall finna i mig endast den ytliga världsda-
men — därför går jag själf i hushållet. Jag
studerar hans smak, hans tycken för att en
gång kunna glädja och öfverraska honom.»
»Och medan du vaktar hemmets heliga eld
åt den försumlige härskaren, så flyr din ung-
dom. »
»Nåja, jag kunde förslösa den på ett ovär-
digare sätt,» sade hon med en liten nyans af
bitterhet i rösten, som gjorde mig godt att
höra. Jag kände mig riktigt upprörd öfver
att se henne, unga människan, sitta där och
vänta tålmodigt och förtröstansfullt på den dag,
då det skulle konvenera günstig herrn att —
öfvermätt på nöjen och frihet — återvända till
den husliga härden och ägna sina lediga stun-
der åt sin hustru.
»Men jag kan inte begripa, hvarifrån du fär
din förtröstan,» sade jag, som gärna håller
fast vid mina en gång fattade teorier. »Dina
förhoppningar tycker jag allt äro bra sväfvande.»
»Du glömmer visst, att jag älskar Axel,
och kärleken — ja, om den vet du ju ingen-
ting. Dessutom äro mina förhoppningar ej så
osäkra. Filip Kahm har svensexa i morgon,
och Axel har skickat återbud. ’Jag är väl
inte någon pojke heller, som går på sådana
där tillställningar!’ sade han i morse.»
»Och hvar är han i afton?» frågade jag, i
det jag reste mig upp för att gå.
»På spelparti hos häradshöfding Lindskog;
och då kommer han nog inte tidigt hem,»
svarade Jätta med en halfkväfd suck.
Utkommen på gatan försjönk jag i tankar.
Jag har alltid varit mycket belåten med att
Finasfp iiilkhmU
Köp frän Georg Hallstedt, Drottninggatan 62: Guld-Damfickur fr. 25,
fr. 15, 16, 17, 18 o. 20 kr.; Gossur af nickel fr. 10 kr„ af silfver 15 kr.
Prima Urli i«tr fr 1. 1 60. 9 n. S kr. st Väü’il lir fr. 10 kr.
30, 35 o 40 kr. st., Silfver-Damfickur
För urens godhet garanteras.
st. ’Väck.artir fr. 5 kr. st.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
