Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 1 december 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 IDUN 1893
Hvem det rätta kan, han bör det vilja; Och enhvar det kan, som sig bemödar
Hvem det rätta vill, han bör det kunna; Bli sin lyckas smed uti det ringa.
Goethe.
dåliga ramar på likgiltiga väggar bland
samlingar af andra medelmåttor och slut-
ligen att höra mig dansa världen omkring
i någon kalender af den vanliga julgrö-
dan? Och hvad kan väl allt detta hafva
för behag för dig eller någon annan? —
— Jag lämnar alldeles åt sidan det obe-
hag, som det skulle skänka mig.»
»Hon kunde,» berättar hon i ett auto-
biografiskt utkast, »på fädernet skryta
med att hafva 16 alldeles fullblodiga
anor.» Hon dröjer äfven med stolthet
vid förfäderna på mödernet och säger,
att hennes mormor var utmärkt för sin
esprit, för skönhet, kvickhet, intelligens
och bildning, liksom att hennes far, sonen
till en hofjägmästare, ägde ett mycket
skarpt och klart hufvud och mycken fyn-
dighet — »hans idéer, hans svar och in-
fall voro tusentals.»
En telning af dessa 16 adliga anor och
denna kvickhet föddes Sophie Zelow i
en tornkammare på Gräfsnäs den 29 sep-
tember 1797. Fadern arrenderade det
romantiska herresätet, hvilket var en hans
svåger, öfverste Gripenstedts, fideikomiss.
Här, på det präktiga och egendomliga
slottet, där modern hade växt upp och
lefvat hela sitt lif, fick nu den lilla dot-
tern springa omkring och drömma. Mo-
derns gamla kärlek till gården och dess
minnen gick nästan i arf till hennes först-
födda Sophie, hvilken till den grad för-
älskade sig i stället, att alla andra gods
syntes henne »små, låga och eländiga».
Det enda, som någorlunda motsvarade
Gräfsnäs, var Koberg, ett slott, som till-
hörde baron Silfversköld. »Där var äf-
ven tjocka murar, gyllenläderstapeter, gam-
maldags möbler, familjeporträtter, höga
rum, små smygar, skåp och gångar. Det
var dock något —■ fast ett intet mot Gräfs-
näs.» Här trifdes den lilla, tidigt ut-
vecklade flickan, isynnerhet i de väldiga
gamla salarne och ruinerna, och här fann
hon sig så väl i spökvärlden och dunklet,
att ljusa och glada trakter syntes henne
prosaiska.
Hon visade inom kort ganska ovanliga
anlag. Den 4-åriga ägde en liten 8-årings
förstånd, liksom en liten 8-årings utseende
och kroppshydda. Nära nog af sig själf
lärde hon sig läsa innantill; skrifkonsten
inhämtades af godsets gamle bokhållare.
»Där fick jag,» säger hon om lektioner-
na på hans rum, »handskas med papper,
bläck och penna, hvilket sedan i alla mina
lifsdagar utgjort ett stort nöje för mig.»
Hon ägde ett nästan lidelsefullt begär
efter vetande och hörde sig ofta omtalas
såsom »mycket kvick och rolig». Sex-
årig får hon en guvernant och börjar
spela, »och nu vaknade,» skrifver hon,
»en alldeles ny känsla; fantasien, inbill-
ningen, den skapande förmågan eller hå-
gen åtminstone. Jag hade icke förr bör-
jat spela skalor, än jag*ville komponera
stycken, icke förr börjat läsa och expli-
cera M:e Genlis’ teaterstycken, än jag
uppkastade planer till dylika och började
äfven utförandet af några, men slutade
aldrig någonting dylikt och var i allmän-
het mycket rädd att visa mina försök.»
Hon var äfven ett i hög grad märk-
värdigt litet barn — häftig, excentrisk,
orolig och nyckfull, fastän i grund och
botten godhjärtad och ädel. (Hon kunde
gå ut i sjön, tills vattnet gick under ha-
kan, och sade sig vilja fortsätta prome-
naden, om hon straffades. Hon kunde
fästa ett par af en slaktad gås’ vingar
vid skuldran, ställa sig på ett tak och
störta sig ut i luften och ögonblicket där-
efter nedfalla i en grushög. Skadorna,
som hon erhållit, glömde hon för sin
harm, — hon kunde icke begripa, hvar-
för hon icke lyckades!) Att få henne
sitta stilla under lektionerna var omöjligt,
särskildt då hon spelade för den nykom-
na guvernanten. »Så där,» sade denna,
»bör Sophie icke vara, ty då komma on-
da andar och taga sin boning hos dig,
men om du strider mot dem, så fly de,
och goda andar komma i stället.» En
dag började hon bli orolig vid klaveret,
upphörde att spela och satte händerna
för ansiktet. »Hur är det fatt?» frågade
den förundrade guvernanten. »Jag stri-
der, jag strider!», svarade hennes lärjunge,
vaggande fram och åter, utan att låta
störa sig; men plötsligt kastar hon sina
armar om hennes hals, kampen är förbi,
glädjestrålande hviskar hon: »Nu komma
mina goda änglar!» Draget är beteck-
nande, säger Fredrika Bremer, »ty Sophie
förblef i Here afseenden alltid ett barn,
icke alltid godt, icke alltid snällt, men
alltid öppet för goda inflytelser, alltid
lätt rättadt af de ord, som visste att
bana sig väg till hennes hjärta och öf-
vertygelse. Ofta stredo goda och onda
andar om hennes lynne och sinne, men
de goda behöllo öfverhanden. »
Redan vid 6 års ålder började hon
skrifva dagbok, ej blott om hvardagliga
händelser och tidsfördrif, utan om fanta-
sier, uppspirande diktförsök. Så t. ex.
säger hon, att hon slutat en tragedi, att
hon arbetar på en 10-aktskomedi m. m.
dyl. — förebud till den blifvande dikta-
rinnans verksamhet. Elfva år gammal
flyttar hon från sitt Gräfsnäs och erhål-
ler på föräldrarnes nya gods några lek-
kamrater. Två år därefter se vi henne
i Stockholm, där hon under sin mors vård
uppfostras jämte syskonen, och där hon
för sin vetgirighet, intelligens och kvick-
het uppväcker sina lärares erkänsla och
beundran. Småningom införes hon i Stock-
holms stora värld — den 13-åriga flickan
hade nu blifvit kvinna —, och tack vare
sin esprit, sin skönhet och sin talang,
möter hon öfverallt tillbedjan och kurtis.
Hon blir — det är sant — bortskämd
i denna värld, men hon erhåller i en öm,
moderlig vän, grefvinnan Cronstedt, lik-
som i en kusin, fröken Caroline Gripen-
stedt, motvikten mot ett ytligt och de-
praverande sällskapslif. Dessutom blir
hon kär i en ung grefve, en släkting,
kvilken dock endast kort tid därefter
drunknar. Slutligen är hon helt och hål-
let okänslig för smicker; när hon vid 16
år återflyttar till landet, kan hon utan
att rodna lefva i sina minnen.
Yäl längtar hon tillbaka till denna ly-
sande societet, där naturen anvisat henne
plats som härskarinna, — »jag saknar
detta lif af tvång och oro, » skrifver hon,
»saknar mina bekanta och det friska, mun-
tra, själfulla pratet, detta växlande af
ord och tankar, detta gnabb om intet,
detta skämt öfver allt» — men i stället
för att sörja, skaffar hon sig en verksam-
het, läser, studerar, går i hushållet, skrif-
ver dagbok. Mjältsjukan och sin starka,
brinnande håg att komma bort dämpar
hon med författareskap, helst ute i par-
ken, där hon gömmer sig i ett stort ihå-
ligt träd, då hon skrifver; »hon fick
oupphörligt nya idéer och begynte nya
arbeten.»
Diktningen blef henne ock en kär vän
senare, då hon 1820 inträdde i äktenskap
med dåvarande majoren, baron K. S. von
Knorring. Jämte sina bestyr som hus-
moder och maka — så t. ex. väfde hon
nästan alltid sina kläder — idkade hon
i hemlighet studier och författarskap,
dock utan att fullborda något enda af
sina verk. Då fick hon under vintern
1829 besök af en syster, nyss vorden än-
ka. Om dagarne skref hon på en roman
— mannen var borta. Om kvällarne läste
hon hvad hon skrifvit för systern. Så
kom hon att afsluta manuskriptet till
Kusinerna, hvilket genom en slump, för
att skaffa medel till en julklapp, 1834
såldes åt en förläggare. 1835 utgifver
hon Vännerna, 1836 Axel och Illusioner-
na, 1838 sina bekanta Ståndsparaleller —
kort sagdt, hon blir nu på allvar förfat-
tarinna. Och här, i dessa böcker, ger
hon oss sina minnen — typer och karak-
tärer ur hennes omgifning, landtadeln,
sederna i provinsen, på adelsgodset, i
staden, minnen från hennes ungdom i
hufvudstadens »beau-monde». Och öfver-
allt är hjältinnan en verklig aristokrat,
t. o. m. när hon felar, lider eller går un-
der, — en dam, som hon utrustat med
sin egen rika själ, en bild, som är värd
att icke blifva förgäten. Och denna ari-
stokratiska, fint bildade kvinna visar sig
inom kort lika hemmastadd hos »de små»,
när hon 1843 skrifver Torparen och hans
omgifning. »Ack, det var en skön och
härlig tid!» — säger hon — »jag lefde
så alldeles med detta folk, i deras stuga,
åt vid deras bord, låg på deras halm-
bäddar, gladde mig och sörjde med dem.
Och i företalet till boken prisar hon detta
folk i ordalag, som förkunna, att där fin-
nes idealet. »Hon har sett så mycket
godt och så litet ondt bland dessa natur-
människor, att hon tackat Gud för att
han ställt henne midt ibland dem.»
Friherrinnan von Knorring hade länge
varit sjuk, då hon 1848 bortrycktes af
lungsot. Redan vid 32 eller 33 år kom
den, smygande som ett gift, och tärde
på hennes lifstråd. Ståndaktigt kämpade
hon med plågorna, men fåfängt. Det
^ Fotog^nköket -PRIMUS» ♦
Öfver 15,000 sålda på ett år.
Lika användbart rlnter som sommar.
Brinner utan veke. Os-, sot- ocb rökfritt.
Fotogénköket »PRIMUS»
B. A. Hjorth & C;o,
5 Klara Noria Kyrkogata 6.
Ytterst bränslebesparande.
Fotogénen brinner 1 gasform.
Explosion omöjlig. Lätt att sköta.
Ingen fotogénutsvettnlng.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
