Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 1 december 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18Ô3 I DU N 383
Filharmoniska sällskapets första abonnemangskon-
sert under denna säsong äger rum i Musikaliska
akademien nästkommande tisdag den 5 dennes,
med biträde af hofkapellet och åtskilliga solister.
Programmet upptager Mendelssohns dramatiska,
effektfulla kantatverk »Die erste Walpurgisnacht»,
som icke utförts i Stockholm på ett tiotal år,
Berlioz’ bibliska idyll »Flykten till Egypten», som
här utgör en nyhet, Halléns romantiska ballad
»Drömkungen» och en festuvertyr af L. Norman,
hvarjämte fröken Labia kommer att sjunga en
aria. Biljetter finnas att tillgå i Abr. Lundquists
hofmusikhandel.
Musikföreningens konserter. I ett bref, undertecknadt
Intresserad medlem af Musikföreningen, tillfrågas vi, hvarför
Idun ej med ett ord omnämnt Musikföreningens senaste
konsert. Härpå svara vi, att det flere gånger händt, att
man försummat sända oss biljetter till föreningens kon-
serter, oaktadt vi alltid i förväg för våra läsare påpekat
dessa musiktillställningar. Så ock nu till den senaste kon-
serten. Vid ett par föregående tillfällen bafva vi i sista
stund gjort oss påminta och fått försummelsen rättad •
men nu hafva vi ledsnat därvid. Följden blef nu oek
den, att vi ej bevistade konserten och således ej kunde
meddela något om densamma.
Till alla andra konserter hafva vi varit vana att lik-
som de dagliga tidningarna erhålla tvänne recensentbil-
jetter å första plats. Och om än Idun är blott en vecko-
tidning med inskränkt utrymme för musikafdelningen,
sa har den dock en så talrik och bildad publik, att hän-
syn bör tagas till densamma. Vi äro för öfrigt ej de enda,
som haft skäl att klaga öfver Musiföreningens styrelses
sätt att. bemöta pressen. Sålunda hafva vi reda på fall,
då musik-recensenten i åtminstone en större daglig tid-
ning erhållit biljett till en plats af sådan beskaffenhet,
att han funnit sig föranlåten återsända densamma.
Force majeure.
Skiss för Idun
af
Frank Truth.
(Forts. o. slut från föreg. n:r.)
» qjftt ni skulle komma att döma mig hårdt, det
var endast naturligt, och det varjag beredd på.
Men det sätt, hvarpå ni bemöter mig, säger mig,
att ni inte endast dömt, utan också fördömt, och
den tanken är mig olidlig. Skuldbelastad, som
jag känner mig, vill och kan jag ändå inte tro,
att icke åtminstone någon gnista af er forna kär-
lek återstår, och vore den än aldrig så embryo
nisk, så måste den likväl föra min talan, då ni
lär känna de tvingande omständigheter, hvarunder
jag drefs att sköfla vår lycka.»
Och så berättade han helt kort, ja nästan torrt,
huru det hela gått till. Ett par veckor efter det
han tillträdt sin befattning i Paris, hade han fått
bref från sin svåger, kapten von Creuzig, bvari
denne meddelade honom, att han stod på branten
af ruin till följd af en borgensförbindelse, som
han för flere år sedan iklädt sig för sin bro-
der, och som han allt hitintills betraktat såsom
blott och bart en pro forma sak. Brodern
dref nämligenen stor bruksrörelse, hvarför han
i en bank haft ett kreditiv å 100,000 kronor,
och för detta stod kaptenen jämte en annan per-
son i borgen. Dåliga konjunkturer hade emeller-
tid under de två sista åren nedtryckt bruksrörel-
sen,= hvarför bruksägarens affärer för närvarande
ansågos mindre goda, och banken nekade nu vid
förfallotiden att förnya kreditivet, som stod blankt.
Det måste alltså inbetalas. Kaptenens broder
hoppades, då ban icke såg någon utväg hemma,
att det skulle blifva honom möjligt att hos affärs
vänner i utlandet skaffa penningar, och banken
hade i afvaktan härpå beviljat anstånd med be-
talningen tre månader, dock endast under villkor,
att under tiden ännu ett namn anskaffades som
borgen. Största tystlåtenhet var af nöden för
att icke ytterligare försvåra bruksägarens ställning,
och kaptenen bad nu Gyllenstam ändtligen komma
dem till hjälp med sitt namn, då allt hvad kap-
tenen ägde var placeradt i bruket, och han därför
vore ohjälpligt förlorad, om saken ej kunda ar-
rangeras. Gyllenstam tvekade ej ett ögonblick
att villfara hans begäran, så mycket mera som
systern just nyss fått en liten dotter och måste
aktas för all sinnesrörelse, då hon ännu var yt-
terligt svag. Då två af respitmånaderna voro i
det närmaste tilländalupna, hade kaptenen emel-
lertid underrättat honom, att förhoppningen om
det utländska lånet nu alldeles omintetgjorls, och
att han med förtviflan motsåg katastrofen, hvilken
förskräckte honom dubbelt, emedan han fasade
för att meddela sin hustru det sorgliga öde, som
väntade dem alla.
Först då hade Gyllenstam fullt insett, att hans
egen ställning skulle blifva alldeles ohållbar.
Sedan sin studietid och sina första diplomatår
hade han cirka 30,000 kronor skuld, hvilka han
hoppats kunna betala vid sin moders död för tre
år sedan, men enär han hade flere syskon och
modrens egendom, som varit betydligt intecknad,
måst säljas till underpris, slog denna förhoppning
alldeles fel. Detta hade hindrat hans förlofning
med Ruth, da han ansåg sig böra hafva -dessa
skulder ordnade, innan han kunde gifta sig med
henne, som heller ingenting ärft efter sin far.
Kom nu så denna olyckliga borgensförbindelse.
Ruinen stirrade honom rakt i ansiktet. Här fanns
intet att göra. Han skulle inte längre kunna
kvarstå som diplomat, det var hans skyldighet
att genast underrätta sin chef och begära sitt af-
sked! Och sedan, ja sedan skulle världen knap-
past tillåta honom att lefva — han hade sett, huru
det gått med andra — Medan han ännu satt kvar
på samma plats vid skrifbordet, där han brutit
kaptenens bref och lät tankarne irra i en oänd-
lig kretsgång, hade betjänten anmält baron von
Blixt, en hans vän och kamrat vid legationen.
På dennes ifriga fråga, hvarför han var så upp-
rörd, hade Gyllenstam berättat honom, hvad som
händt. Vännen hade hört på under tystnad, om-
famnat honom och försjunkit i tankar. Plötsligt
hade han sedan utropat: »Men hvarför i all värl-
den gifter du dig då inte, det är ju din enda
räddning. Du måste gifta dig med petroleum-
kungens dotter. Hon är ju hejdlöst förälskad i
dig, det kan ju hvem som helst se, äfven om inte
fadren berättat det för amerikanska ministern. Se
så, skynda dig, allt kan vara rangeradt inom en
månad, och du är räddad ! Gyllenstam hade då
på det lifligaste protesterat emot hvad han kallade
en galenskap och en vederstygglighet, tills vännen
slutligen öfvertalade honom att genast följa med
till chefen för att höra, hvad han hade att säga
om saken. Chefen, som hade blifvit mycket smärt-
samt berörd, hade slutligen yttrat, att han inte
kunde se att det gafs något val. Den unga damen
i fråga kunde visserligen anses betänkligt »excent-
risk», men han ansåg, att det lif, som förestod
Gyllenstam, om han icke kunde räddas från ruin,
vore sådant, att ingen kunde tveka i valet. Gyl-
lenstam hade tillbringat de följande fyra dygnen
med att vandra fram och åter i sina rum, för-
tviflad och ur stånd att kunna fatta ett beslut.
Med Ruths bild alltjämt framför sig, tycktes det
honom omöjligt att gifta sig med en annan. På
samma gång stod det klart för honom, att henne
skulle han under alla förhållanden nödgas för-
lora, man att han däremot, genom det föreslagna
giftermålet, åtminstone kunde rädda sin syster
och svåger från olycka och bibehålla åt] sig själf
den lifsuppgift och lefnadsbana han hittills så
framgångsrikt följt, men som eljest skulle ohjälp-
ligt förderfvas. Utpinad till kropp och själ hade
han slutligen fattat det ödesdigra beslutet.
»Och dagen därpå,» så slöt han, »var jag för-
lofvad med den »excentriska unga damen», som
sedan dess förgiftat hvar stund af mitt lif genom
sin brist på hjärta och finkänslighet, och som se-
dan hon varit förälskad i mig, hunnit vara för-
älskad i närmare ett dussin andra. — Ja, jag har
syndat både mot er och mot mig själf, och vi ha
båda lidit bittert. Men nu, sedan ni åter blifvit
fri, har jag svurit, att för så vidt det står i min
makt försona hvad jag brutit och återställa den
lycka jag sköflat, och därför skall nu detta gifter-
mål, som står emellan oss och vår lycka, utan
dröjsmål undanrödjas. Jag skall genast...»
»Jag ber, inte något förhastadt steg. Tror gref-
ven verkligen, att det endast är detta giftermål,
som står emellan oss båda. Vore det inte kan-
ske skäl att också taga med i beräkningen min
förlorade tro på en kärlek, som varit i stånd att
sälja sig?»
Vid dessa ord rusade Gyllenstam upp, nästan
utom sig af smärta, och det var med största an-
strängning han förmådde tala någorlunda däm-
padt.
»Ah, baronessal Hvad ni nu sade var inte endast
en grymhet, utan en låghet, efter den bekännelse
ni nyss hört. — Jag skulle vara i stånd att hata
er för detta yttrande, om inte mitt hjärta sade mig,
att ni inte skulle kunna vara så grym, om ni inte
lidit så gränslöst, genom mig, och att ni aldrig
kunnat lida så, om ni inte älskat så varmt.»
Under det han talade, förvandlades Ruths inre
till ett brusande haf. En ursinnig smärta bemäk
(igade sig henne. Hade han inte sagt henne, att
just det, som hon under de sista åren hänsynslöst
offrat allt för att han icke ens skulle kunna ana,
det att hon älskade honom och led igenom honom,
det var för honom alldeles klart och tydligt. Hen-
nes kränkta stolthet kämpade en förtviflad strid
för bibehållande af det yttre lugnet. Säkert skulle
hon icke hafva lyckats häri, om icke omständig-
heterna kommit henne till hjälp. Man anmälde
prins Moroff, och Ruth utropade :
»Låt prinsen komma in.»
Gyllenstam stod stilla, alldeles öfverväldigad af
förundran; slutligen utbrast han:
»Och det är ni i stånd till nu, i detta ögonblick !
— Ni pröfvar sannerligen min kärlek hårdt, men
jag kan och skall vänta på min lycka, jag har inte
råd att förlora den ännu en gång. — Således far-
väl så länge.»
Prinsen syntes just nu i dörren, och med en
lätt bugning för den inträdande drog Gyllenstam
sig tillbaka, under det att Ruth gick prinsen några
steg till mötes.
»Välkommen prins! — Ni ska säkert ursäkta
mig några ögonblick — ett angeläget bref som
jag måste skicka af — slå er ner, jag ber.»
Hon skakade nervöst hand med honom, stör-
tade in i nästa rum, kastade sig på en chaise-
longue och grät. Grät hejdlöst af både smärta
och lycka, grät för första gången sedan den ödes-
digra dag, då hon erfor, att Nils Gyllenstam gjort
en annan till sin hustru.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
