Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 8 december 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 IDUN 387
0/éa.
fan3 zumetl 6om aj’ tt3ea .jtu,sa,s,
ttocn31 mcj.snranneu.s Ainne o|’toi tj u-
6a6
a|’ 3er» 3o|?t, 6om jGgta toöot anJaA —
toiotj PtotftiaA 8Ca3 aj^ putput tanJa*.
Üa mt Cl;anufi cjtimS, 3al {avan JTui ii
ocÄ, *tefna3 nu, t cjfo3 ,Mcj .jj ut ii,
6j.u3ei,
tanüa« o|Joi, ßct6ta 3lu^oau ßju3et.
ocn. 3åfc an i 3
Dj-upet Ranäfie
2)ikteu» to&oi, Jom aj; flätfell 3of?ta,
ut- turnet ftpita ocltaå oj^ta ;
3t&teu» Jtu^uot, oåoom ftjattßfoS tö3a,
o^ta — optait pa oufftauet cjfö3a.
S3t>. Kammarsfeäl.
T?
Små församlingsmedlemmar.
»Nog hittar jag till kyrkan,
så visst som jag det tror,
försäkrade sin syster en liten tvillingbror.»
S
i känna de små »nattvardsbarnen», vi
veta, huru de hittade samma väg som
mor och far. Vi känna ock med dem »sve-
dan i små beklämda bröst», dâ de fördes
bort frän den bild, som tycktes kalla dem
till sig med omotständlig mildhet och be-
skärmande ömhet. Det svider ofta i små
hjärtan, då de ej få vara med; men helt
naturligt skall det kännas svårast, då de ej
få se upp till bilden af deras bäste vän, så
vida de redan lärt känna honom i hemmet,
ej få höra om hans stora kärlek till de små
och ej få intaga den rättighet, som tillkom-
mer dem i Herrens tempel.
Vi hafva öfvervarit gudstjänsten i en af
öfre Dalarnes kyrkor och medtagit månget
ljufligt minne därifrån. Kunde jag endast
föra pensel och palett för att på duken fästa
de många små täcka interiörerna som här
mött mitt öga!
Porten öppnas och fjorton par små fötter
komma: klipp klapp tripp trapp öfver kyrk-
golfvet till den bestämda bänken. Det är
barnhemsbarnen i söndagsskrud. Nu hafva
de skaffat sig upp på sätet, flickorna dragit
litet på förklädet, och så handen för ögonen,
hufvudet sänkt till sakta bön. De se så
nöjda ut här, så hemmastadda titta de på
de många främlingar, som under sommaren
passa på att se den högtidsklädda allmogen,
oftast uppgående till några tusenden. Ja,
barnaögat tycks mig fråga: »kommer ni som
vi för att höra något om Jesus och för att
sjunga sen?» Ty sjunga kunna de af hjärtans
grund. Vi se på dem med fägnad och min-
nas: »af barns och spenabarns mun har du
fullkomnat ditt lof.»
Det är trångt på bänken, så att en och
annan får sitta litet snedt, men blir han
trött, så lutar han sig mot den, som sitter
bättre. Lille Olle tar sig alltid en kort
blund under själfva predikan, och hans granne
vågar knappast röra sig för att låta pilten
samla krafter till de sista psalmerna. Nog
är Olle lika god som så mången ann’, som
sofver från början till kungörelserna.
Se, där uppe på soldatläktaren sitter gamla
farfar. Han har nog haft drygt under veckans
lopp, ty de gamla äro allt bra, så länge »dom
orkar dona lite smått.» Gamlingen sitter så
slö och hopsjunken, men sonsonen, som hela
tiden fått lof att stå bredvid, har oafvändt
tittat på prästen, om för att följa hans ord
eller hans rörelser, veta vi icke. Nu klifver
gossen sakta upp på gubbens knä, så att
denne ryckes ur dvalan och hör till fullo:
»Kommen till mig I alle, som arbeten och
ären betungade.» Spögubben, som fordom
väckte de i kyrkan slumrande, har nedlagt
sin härskarestaf, men där finns nog mången
liten spögubbe ändå, som omedveten har sin
kärleksuppgift i Guds hus.
Hvilken tilltalande grupp där borta vid
pelaren ! En mor med sin minsta i skötet och
en något äldre bredvid, som, pekande med
fingret i psalmboken, följer sången och bjuder
till att stämma in. Mor hade nog ej fått gå
till kyrkan i dag, om hon ej vant sig att fri-
modigt taga småttingarne med. Kanske hon
helt enkelt tänker: »De äro skrifna i kyrk-
boken, de äro döpta däruppe vid altaret, de
hafva ju hemortsrätt i denna boning.» Också
lär ju stiftets biskop själf en gång hafva yttrat:
»Med de små få vi oek mödrarna till kyrkan.»
Att så är fallet, fick jag en gång på när-
mare håll erfara, på samma gång jag erhöll
en liten tillrättavisning.
Lång är kyrkvägen för så mången. I otta
är man uppe, ty det är så mycket att ställa
med, och iklädningen af helgdagsskruden för
hela familjen tager ej ringa tid. Där kunna
härska en oro och en brådska i dalstugan på
söndagsmorgonen, hvarom den ej har en före-
ställning, som ännu i mjuka bädden hör kyrk-
klockornas första bud.
Vi hade gått långt, min vän och jag, och
kommo en lördagskväll sent omsider i ett
hyggligt kvarter, räknande på att riktigt få
hvila ut för att i lagom tid hinna fram till
gudstjänsten. Men lägret var något ovanligt,
sömnen uteblef länge, och klockan fyra på
morgonen voro lif och rörelse i stugan. Upp
måste jag för att iakttaga, hvad som försig-
gick därnere hos vårt rörliga värdfolk. Man-
nen och hustrun stodo redo att gå till kyrkan,
och midt på bordet satt deras tvååriga kulla,
lugnt underkastande sig mors sträfvan att få
lillan fin. På min fråga, om det ej skulle
blifva drygt för barnet den långa vägen, fick
jag moderns motfråga: »Vill hon då, att jag
skall bli’ hemma också?.» ’
Det händer nog stundom under gudstjänsten,
att de allra minsta gifva sin missbelåtenhet
luft i kvidande klagoljud, men det tycks vara
en helt naturlig sak för församlingen. Vi
frågade en gång själasörjaren efter ett dylikt
tillfälle, om det ej var störande under hans
predikan att höra de små oroliga församlings-
medlemmarne. »Nej, icke dessa små, som lätt
aflägsnas, om de skrika, värre Ar det med
många, som längesedan trampat ut barnskorna,
de vilja ofta icke hålla sig stilla.»
I vår kära Idun läste vi för en tid sedan:
»Önska föräldrarne, att barnens religiösa sinne
skall näras ännu mera än genom skolan och
andakten i hemmet, kunna de låta sina små
deltaga i så kallade barngudstjänster.» Men
huru många hem, där ingen andaktsstund
finns, och huru många församlingar, där ännu
endast sällan en barngudstjänst hålles!
Som flerårig hjälpreda vid ordnad barn-
gudstjänst i en nordtysk stad hade jag till-
fälle att se, huru ifriga barnen kommo till
kyrkan. Här var »Gruppensystem» rådande
i motsats till »Einzelnsystem», hvilket mera
begagnas i England, hvarifrån barngudstjän-
sterna hafva sitt ursprung. Flere unga flickor
voro kyrkoherden behjälpliga med barnen, som,
fördelade i grupper, förbereddes i dagens evan-
gelium, innan prästen samlade dem omkring
sig till frågor och svar. Vi kalla dessa flickor
för hjälpredor, då namnen lärarinna och sön-
dagsskola ej fingo användas, för att barnen
måtte känna något alldeles otvunget i sin
gudstjänst.
Man har ju hört personer hela lifvet ige-
nom känna leda vid allmänna gudstjänster,
emedan de som barn tvungits öfvervara långa
predikningar. Men vi känna också hem, där
största belöningen för ett godt uppförande
under veckans lopp är att få följa med till
kyrkan.
Nog af, en hjälpreda fick alltid lof att ti-
digt infinna sig för att hålla ordning med den
lilla flock, som vanligtvis samlade sig för
stängda portar långt före den utsatta tiden.
Tåligt väntades, till dess kyrkvaktaren brum-
mande lät se sig för att öppna. Aldrig låt-
sades han höra utkikspostens glada rop: »Nu
kommer han, nu kommer han med stora nyc-
keln!» Men — det finns nog mången, som
det är gifvet att öppna med stora nycklar för
ljuflig glädje, utan att gifvaren eller tagaren
förstå hvarandra eller hafva gemensam glädje
däraf.
Barngudstjänsten började kl. nio på mor-
gonen, högmässan kl. tio. Huru ofta hände
det ej då, att man såg ett litet bekant anlete
från morgonstunden titta fram med nyfiken
och belåten min. Kanske barnet bläddrade
i psalmboken, räknade fönsterrutorna, och ögo-
nen voro på upptäcktsresa än här än där —•
men hvad gjorde det? Sedan fick jag veta,
att den lilla tyckte, det var så roligt att
stanna kvar.
Är det ej redan mycket och skönt tillika
att tycka det är roligt att dröja i Herrens
boning ?
Att Herrans kraft fullkomnas i svaghet,
att den är stor i menlösa barnasjälar, har nog
så mången moder erfarit, fast det varit som
en gåta, den ingen löser, som en kraft ver-
kande på djupet, en kraft som buren på ängla-
vingar någon gång besöker människors boning
och flyende lämnar efter sig ett mäktigt ma-
nande:
Excelsior!
Christel.
Stor literär pristäf/ing
för
Iduns romanbibliotek.
Idun har, som kändt torde vara, gjort
till en af sina uppgifter att bland sin stora
publik inom de skandinaviska ländernas bil-
dade klasser väcka intresse för och sprida
värdefull Originalliteratur. För detta ända-
mål har tidskriften alltid låtit sig angeläget
vara att inleda förbindelser med framstående
manliga och kvinnliga författare, och våra af-
slutade årgångar prydas ock af ett stort mång-
tal af de bästa literära namn. För att yt-
terligare öppna tillfällen till värdefulla för-
T~\* j * 11 1 a frän C’eorD Hallstedt, Drottninggatan ö2: Guld-Damfickur fr. 25, 30, 35 o. 40 kr. st., Silfver-Damfickur
ri ltlQÇTf* 111 Lri HH T k- fö °- 20 kr.; Gossur af nickel fr. 10 kr,, af silfver 15 kr. För urens godhet garanteras.
A XUcAä1 L\ ! I II I l\ Ii.1,1 Fl f m Prima Urkedior fr. 1. 1.50. 2 o. 2 kr. Ht, Vätre-nr fr. 10 kr at. Vürkurnr fr 5 kr at
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
