Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 8 december 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388 IDUN 1893
värf i denna väg ha vi tid emellan an-
ordnat skönliterära pristäfliugar, hvilka med
intresse omfattats inom skriftställarkretsar,
och ur hvilka som resultat framgått flere ge-
digna verk. Vi tillåta oss exempelvis erinra
om den som ett framstående arbete allmänt
erkända berättelsecykeln »Gösta Berlings saga»
af Selma Lagerlöf, hvilken först framträdde
som pristagande i en af Iduns literära täf-
lingar.
Sedan Idun från och med detta års
början upprättat ett romanbibliotek, som med
ett sextonsidigt tryckark hvarje vecka med-
följer till densammas samtliga abonnenter, ha
tillfällena att framlägga äfven jämförelsevis
omfattande skönliterära verk därigenom ut-
vidgats. Vi ha därför ock beslutit att i en
större skala än tillförene auordna en literär
täflan och inbjuda härmed skönliterära skrift-
ställare och skriftställarinnor att deltaga i
densamma under följande bestämmelser:
För en originalroman på svenska språ-
ket, med ett ämne och af en halt, som
göra den tilltalande för en bildad och vid-
sträckt publik, samt till ett omfång af un-
gefär trehundra sidor vanlig bokoktav, be-
tala vi som pris och honorar tvåtusen
kronor. Härför förbehålla vi oss endast
rätt att i första hand offentligga arbetet i
Iduns romanbibliotek.
Utom det kontanta arvodet öfverlämna
vi åt författaren en bokupplaga på fem-
hundra exemplar i vårdad utstyrsel, öfver
hvilken han äger att efter godtfinnande
förfoga.
För de insända arbetenas bedömande till-
sättes en jury, bestående af fyra härtill
lämpliga personer med hvar sin röst, och
i hvilken jury Iduns redaktion äfven äger
en, den femte rösten. Juryns samman-
sättning kommer snarast möjligt att offent-
liggöras.
Samtliga täflande arbeten skola anonymt
vara ingångna till Iduns redaktion, Stock-
holm, före den 1 september 1894 samt åt-
följas af en försegl. d namnsedel, hvars
konvolut förses med ett motto, hvilket äf-
ven bör återfinnas å manuskriptet. Denna
namnsedel brytes endast för det arbete,
som prisbelönas.
Skulle prisnämnden anse, att ingen af
de insända täflingsskrifterna besitter sådana
egenskaper, att densamma bör tillerkännas
det utfästa priset, förbehåller redaktionen
sig rätt att i samråd med den öfriga pris-
nämnden öfver detsamma förfoga. Stock-
holm i december 1893.
För redaktionen af Idun
Frithiof Hellberg.
”Hon var för oss en gåta”.
Tant Margaretas berättelse,
upptecknad af
Fanny Chrysander.
jClet var alltid trefligt att komma in till
tant Margareta, icke allenast för det hon
var den vänligaste, raraste tant, man
kunde träffa på, och som bjöd på det för-
träffligaste kaffe med dito hembakt bröd till,
utan äfven emedan hon merendels hade något
intressant att förtälja från sin egen ungdom,
antingen något som hon själf upplefvat eller
någon episod ur en annans lif, oftast glad,
men äfven sorglig och vemodig ibland.
En fredagsafton satt jag med mitt arbete i
hennes lilla varma, blomsterdoftande förmak.
Kaffebrickan var nyss uttagen, och tant Mar-
gareta tog ur stickkorgen sitt arbete — en
ruta till ett täcke — sägande därunder:
»Om Idun nu vore kommen, skulle jag be
dig läsa den högt för mig, men nu få vi
prata så länge.»
»Det skall jag be tant göra ensam,» in-
föll jag. »Berätta hiatorien om den där un-
derliga flickan bland tants ungdomsbekanta,
som tant nämnde en gång, så — —»
»Få vi måhända läsa den i Idun sedan,
menar du,» ifyllde tant småleende.
»Så är tant snäll, var min mening.»
»Nå, ja,» — tant Margareta nickade. —
»Det var således Mimmi Steffens historia du
ville höra. — Ja, det var verkligen en un-
derlig flicka; — kallare, otillgängligare och
stelare sådan har jag aldrig sett. Långt
ifrån ful var hon, ty hon hade en skär och
hvit hy, välbildad näsa, bred panna samt
blågröna, ibland riktigt vackra ögon, men
hennes eldgaffellika hållning, kantiga och af-
mätta fasoner samt högdragna och ovänliga
sätt gjorde henne allt utom tilldragande. Al-
drig såg man henne inbegripen i något längre
samtal med en ungherre. Upplät hon någon
gång sina läppar, då hon af en sådan blef
tilltalad, var det antingen till ett kort, af-
spisande »ja» eller »nej» eller, om han för-
sökte sig på någon liten artighet, till ett
spetsigt, sarkastiskt svar, åtföljdt af en lik-
nande blick, som genast hade till följd, att
den djärfve kavaljeren retirerade till något
tacksammare fält för sin verksamhet.
Någon intimare vän bland sitt eget kön
tycktes hon heller icke hafva; aldrig sågs
hon åtminstone närma sig någon särskildt
med förtroende, och ingen af de unga flickorna
var heller böjd att göra Mimmi till sin för-
trogna i hjärtats små angelägenheter, lika
litet som någon kom sig för att gifva henne
en smekning, hvilket annars var så vanligt
de vänliga flickorna emellan.
Hade så skett, skulle nog Mimmi stel och
kall som en stenbild mottagit den eller ock
— gapskrattat — och ingendera delen var
man just hågad att utsätta sig för.
Och dock var hon den, hvars sällskap an-
sågs oundgängligt, då det var fråga om en
liten kaffebjudning eller en utflykt i det gröna
»oss flickor emellan». Vid sådana tillfällen
kunde hon vara riktigt munter ooh glad.
De lustigaste ord och infall strödde hon då
omkring, bitande nog ibland kanhända —
men, Mimmi kände man ju till och tog där-
för ej åt sig så hårdt.
Små humoristiska drag och historier ur
folklifvet visste hon ock att på ett roligt och
naturtroget sätt samt på folket eget språk
förtälja, hvarvid hon mången gång kunde få
sina åhörarinnor att ligga och vrida sig i
skratt, utan att ens ett leende syntes på hen-
nes egna bleka, tunna läppar. Det var blott
i de grönaktiga, något djupt liggande ögo-
nen, som löjet spelade.
På utflykterna i skog och hagar var Mimmi
alltid den, som utvisade de vackraste plat-
serna, ty hvarje vrå i dem var henne be-
kant.
Och om då någon uttryckte sin förundran där-
öfver. »Ack» — då hade hon varit där många
gånger förr, hade tillbringat mången dag,
mången afton, än i den hagen, än i den löf-
dungen eller under de höga furorna, på den
mjuka mossan i den eller den delen af
skogen.
»Har då Mimmi varit ensam där?»
»Ensam! — Nej !» — Tegnér eller Ru-
neberg, Valter Scott, Dickens, Shakespeare eller
någon annan god författare hade utgjort hen-
hes sällskap, — eller ock hade hon legat
och drömt — vaken. Molnen, som i under-
liga former så högtidligt tågat uppe i den
blå rymden, och furorna, hvilka susat öfver
hennes hufvud, hade haft så mycket att för-
tälja henne. — Hon hade visst inte varit
ensam!
Hvad hon drömt — hvad molnen och fu-
rorna förtäljt — det fick ingen veta.
Hon var för oss en gåta.
Kunde hon då verkligen ha tankar, dröm-
mar och känslor som andra unga flickor,
denna stela, kalla Mimmi? så frågade vi oss.
Af en tillfällighet fick jag en gång till
någon del svar på denna fråga.
Komministern i församlingen hade trenne
söner, alla studenter, hvilka, då de ej kon-
ditionerade, tillbringade ferierna i hemmet;
Alfred, den andre i ordningen, läste på gra-
den och läste med otrolig flit och många
försakelser, ty högst ringa hjälp till stu-
dierna fingo sönerna från hemmet: kommi-
nisterlönen var för liten. Han var en in-
nerligt god, allvarlig ung man, hvars något
slutna, men dock milda och hjärtliga väsen
ingaf vänskap och förtroende. Det var som
om alla de unga flickorna i honom sett en
afhållen, värderad broder, och såsom sådan
uppträdde han alltid gent emot dem. Många
gånger sågs han på samma broderliga, vänliga
sätt äfven närma sig Mimmi Steffens, men
det var som om Mimmi inför denna vänlig-
het frusit till is; mindre än någon annan
kunde Alfred aflocka henne ett ord eller en
blick.
En vårtermin spordes det till allas vår be-
dröfvelse, att Alfred låg på stadens sjukhus,
farligt insjuknad i lunginflammation.
Mimmi var under tiden några dagar inne i
staden, och då hon kom hem, trodde enhvar, att
hon visste något rörande den sjukes tillstånd,
samt frågade henne därom, men otillgängli-
gare än vanligt gaf hon endast afspisande,
ovänliga svar.
Hon hade inte kommit ihåg Alfred — hon
visste ingenting om honom — han hade ju
föräldrar och syskon, till dem kunde man ju
vända sig med sina frågor.
Alfreds sjukdom förvärrades emellertid mer
och mer, och i börjau af sommaren föll den
unge mannen ett offer för denasmma.
Stora voro sorgen och bedröfvelsen bland
hans anhöriga och alla hans många vänner
— hvar och en uttryckte på något sätt sin
saknad öfver den käre bortgångne, hvar och
en hade något att säga om hans ädla, flärd-
fria karaktär, hans af innerlig gudsfruktan
och plikttrognaste allvar utmärkta lefnad.
Endast Mimmi Steffens teg, hon hade ej ett
saknadens ord om den, som varit hennes
barndoms lek- och läskamrat.
Begrafningsdagen kom. Flere af Alfreds
nationskamrater voro inbjudna att följa hans
stoft till grafven, så ock församlingens ung-
dom.
Sedan begrafningsakten försiggått och en
dubbel kvartett sjungit: »Jag går mot himlen
hvar jag går, om Jesum blott jag följer», gingo
de församlade sorgklädda flickorna fram till
grafven, i hvars djup de med fulla händer
och hjärtan strödde blommor, fuktade af deras
varma tårar.
Mimmi var den enda. som stod vid graf"
ven utan blommor och utan tårar.
(Slut i nästa n:r.)
m
I=. G. BJURSTRÖM, 51 Drottninggatan, STOCKHOLM.
Lampor, Bosättningsartiklar, Nysilfver, G-alanterivaror. Aflären etablerad 1865. Kan erbjuda de solidaste artiklar i rikt urval i nya
och moderna mönster och till billigaste pris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
