Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 15 december 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 IDUN 307
Svenska vidskepelser
ur vår äldsta folkmedicin,
tecknade för Idun af S. H.
S
eit säkert har i vissa tider naturen och
dess fenomen varit föremål för männi-
skans uppmärksamhet, och den första tanke
hon en gång blef mäktig ägnade hon nog åt
denna natur, som i sin storartade och vilda
prakt omgaf henne, och hvars vexlande före-
teelser ingåfvo henna vördnad och fruktan för
de okända krafter, som genom desamma gåfvo
sig uttryck. Med tillhjälp af sin fantasi per-
sonifierar människan dessa krafter och gör dem
till väsen, liknande henne själf, men benne
öfverlägsna i makt. Det blir för hennes upp-
fattning idel öfvernaturliga väsen, gudar och
demoner, som befolka naturen och genom sin
vilja frambringa dessa tusentals skiftande feno-
men, som för hvarje steg möta den undrande
människan. Tron på dessa väsen blir hennes
religion, och naturliga följden af denna tro blir
hennes sträfvan att på alla sätt komma i godt
förstånd med dessa mäktiga varelser, som kun-
na både gagna och skada henne. Angripes
människan af en sjukdom, är det naturligtvis
någon af dessa öfverlägsna väsen, som. påfört
henne densamma. Läkekonstens uppgift är
därför också gifven och klar: att försona denna
mäktiga varelse eller i nödfall med tillhjälp af
en än mäktigare betvinga honom. Sådan är
uppfattningen än i dag hos de vilda folken af
sjukdomarne och läkekonsten ; sådan har den
också en gång varit hos de civiliserade folk-
slagen. Äfven sedan kristendomen med sin
lära om den enda och sanna Guden detroni-
serat de forna gudarna, bibehöll sig tron på
öfvernaturliga onda makter, en tro, som inför
folkets åskådningssätt fann ett stöd i kristen-
domens skarpa särskiljande af det godas och
det ondas begrepp. Särskildt svårt synes folk-
medvetandet häfva haft att släppa sin gamla
uppfattning, att sjukdomarne voro en följd af
dessa onda makters inverkan, och än i dag
kunna vi hos vår allmoge finna många seder
och »huskurer», som otvetydigt- kunna leda
sina anor tillbaka ända till hedendomens dagar.
En mycket stor roll i folkets föreställning
om sjukdomarne spelade elfvorna. Hvad dessa
ursprungligen ansågos vara, tyckes folktron så
småningom hafva förglömt, men den jämförande
språkforskningen har här liksom på så många
andra områden lyckats bringa i dagen förgångna
tiders uppfattning. Efvorna, hvilka allmogen
sedan långa tider tillbaka föreställt sig såsom
små hvitklädda barn med utslaget hår, betrak-
tades i äldsta tider såsom de aflidnes själar,
hvilka uppträdde såsom skogsrån, bergsrån,
tomtar och dylikt. De kallades äfven alfer
och vättar och ansågos ega mycket stor makt
öfver de lefvande. Nästan allt ondt, för hvil-
ket en människa kunde blifva utsatt, berodde
på att hon »råkat emot», d. v. s. oförvaran-
des förolämpat elfvorna. Det var elfvorna,
som förorsakade afmagring och aftyning hos
barnen genom att suga dem. Nässelfeber kal-
lade man »elfvabläst», emedan den var »på-
blåst» af en elfva. Med »elfvaskott» beteck-
nade man en plötsligt påkommen sjukdom.
Nervösa ryckningar kallas »elfvan», och stark
yrsel ådrog man sig, om man råkade sofva på
ett ställe, der elfvorna trått sin dans. Enda
sättet ätt undgå alla dessa sjukdomar var att
försäkra sig om elfvornas bevågenhet; och hade
man blifvit sjuk, måste elfvorna till hvad pris
som helst försonas, hvilket lättast skedde ge-
nom att bringa dem offer. Verksammaste of-
fersättet var offrandet i s. k. elfkvarnar, hvar-
med man förstod mindre och större stenblock,
hvilka på sin öfre yta hade en eller flera skål-
formiga fördjupningar, i hvilka man såsom of-
fergåfvor nedlade frukter, mynt och dylikt.
Bruket af sådana offer har åtminstone i vissa
landsdelar kvarstått nära nog in i våra dagar.
Förutom offrandet ansågs ringformen äga
stor makt och inflytande gentemot öfvernatur-
liga väsen. Så t. ex. begagnades ända in i
förra århundradet mot blödning följande »läs-
ning» : ställ dig norr om en vägg och rita med
ringfingret på densamma motsols en ring, un-
der det du säger: Natan under himmelen, Na-
tan under jorden, Natan under månen, Natan
under sol; Jesu Kristi kors du stod, han stan-
ne denna ådrans blod. Mot »skerfvan» an-
sågs mycket verksamt att gifva det sjuka bar-
net nio droppar mjölk, hällda genom en vigsel-
ring, och mot »vagel» på ögonlocket brukade
man kringvrida en vigselring framför ögat mot-
sols tre gånger. Denna ringformens egendom-
liga verkan tillkom alla ringformiga öppningar,
vore sig i väggen, mellan några trädgrenar el-
ler dylikt, och man plägade med stor »fram-
gång» draga den sjuke genom sådana öppnin-
gar. Mot »äHan» hos barn brukades allmänt
s. k. ältstenar, små stenar af ringform eller
försedda med ett eller flere hål. Afsikten med
dessa stenars påbindande på barnet var, att
elfvorna hellre skulle syssla med ringen än
med den som bar den. Mot s. k. »vildlappa-
skott», ett plötsligt påkommet ondt, förorsakadt
af trolldom, nyttjades följande kur. En vidja
hopböjdes till en ring och tjugusju pilar skuros
af samma träslag. Ringen hålles i närheten
af den kroppsdel, hvari den sjuke har den
svåraste värken, och genom ringen kastas tre
pilar tre gånger dagligen tre dagar å rad, un-
der det den som kastar för hvarje pil säger:
jag skjuter. Den sjuke frågar: hvad skjuter
du mig för? Svar: för vildlappaskott och
trollskott och alla andra onda skott, som flyga
om dagen.
Det var ingalunda likgiltigt, på hvilken dag
man offrade åt elfvorna eller genom »läsning»
sökte bot för deras onda skött. Ville man vara
viss om framgång, borde dylikt endast företagas
på torsdagen. Man betraktade nämligen Tor
såsom elfvornas konung och antog, att de på
sin härskares dag lättast och säkrast låta be-
veka sig af de dödliges böner och besvärjelser.
Det var också på grund bäraf man icke fick
bullra i huset på torsdagskvällen, utan skulle
då hållas helgd, eljes vredgades elfvorna öfver
den ringaktning, som visades deras herre, och
husets goda tomte drog sin färde.
Men Tor var ej endast elfvornas härskare,
han var också eldens gud, och man såg där-
för i elden, gudens representant, ett mäktigt
skydd mot »allt ondt som är ute och far» och
som isynnerhet är vådligt för det nyfödda,
ännu odöpta barnet. I barnets första bad skall
eldmörja islås. Ingen får taga i barnet, utan
att först vidröra elden, och hvar och en, som
kommer in i rummet, måste röra om elden.
Försummas någon af dessa föreskrifter, blir
barnet »oroligt». Likaså måste hvarje natt,
tills barnet blir döpt, eld brinna och ljus vara
tändt, ty eljes borttaga trollen barnet och lägga
en »bortbyting» i bädden i dess ställe. Skulle
barnet trots alla försiktighetsmått blifva sjukt,
bör man offra dess linne åt elden, eller ock
»dragés barnet under tända ljus». Denna sist-
nämnda kur tillgår på följande sätt. Sju vax-
ljus, hvilkas vekar förfärdigats af barnets klä-
der, fästas på en käpp, som lägges öfver tvänne
stolskarmar. Ljusen tändas och barnet föres
sju gånger under käppen. Denna omvrides där-
efter, sä att ljusen vändas nedåt, hvarvid ett
pipande läte höres i följd af vaxets neddry-
pande på golfvet. Det är elfvorna, som jämra
sig. Det ställe på golfvet, der vaxet faller,
piskas med ris, hvilket anses träffa elfvorna,
som därigenom afskräckas att återkomma och
ånyo ansätta barnet. — Blir man plötsligt hes,
bör man tre gånger å rad ropa in i bakugnen så
högt man kan: gif mig mitt mål igen. — Plå-
gas man af värk, skall man sätta sig på spis-
hällen och säga : all sveda och värk döfvar du
i tre namn: Oden, Tor, Frigge.
Som vi sett var det en nära gemenskap man
ansåg existera mellan den renande eldens gud
och elfvor och tomtar. De sistnämnda buro
ju i folkets föreställning t. o. m. eldgudens
livré: den röda mössan. Sannolikt är det tron
på denna gemenskap, som gett upphof till åsik-
ten om skyddsandarnes stränga fordran på ren-
lighet. Såväl elfvor som tomtar blifva mäkta för-
törnade, om man utkastar orenlighet pä de
ställen, där de hafva sitt tillhåll eller där de
utföra sina nattliga danser. Till straff därför
sända de sjukdom. »Elfblästen» är ett sådant
straff, och aftyner barnet, så suga elfvorna det,
emedan det ej hålles rent. Vill man åtnjuta
derast ynnest, måste i allt renlighet och ord-
ning iakttagas, och där så sker »drager tomten
till gården».
Såsom symbol af elden och sålunda ock af
eldguden betraktade man den röda färgen. Att
bära dennajfärg betydde också att vara ställd
under eldgudens särskilda skydd. Och stor
ansåg man, som vi sett, den gudens makt vara.
Vill man »knyta bort» sjukdomen, bör man
begagna röd tråd därtill. Den röda pionens
kärnor bota fallandesot, och bäras de som hals-
band, hindra de kopporna att slå ut i halsen,
hvarjämte de göra tandsprickningen lätt. »Al-
tan» fördrifves lätt genom en morot, upphängd
i skorstenen. En röd klut, färgad af varmt
harblod, taget den l maj, botar ros, och vår-
tor borttagas med blod från en röd tupps kam.
Bunden kring halsen, skyddar en röd duk fåret
för räfven; har en ko eller oxe blifvit »mod-
stulen», häfves förgöringen genom en röd klut,
fastsydd vid svansen o. s. v.
Vi hafva här framställt några vidskepelser,
som under många sekler härskat bland vårt
folk, och hvilka tydligen äro öfverlefvor af en
forntida religion. Och i denna sin egenskap
af öfverlefvor äga de ej blott kuriositetens in-
tresse, utan hafva de ock sitt stora värde ur
kulturhistorisk synpunkt. Liksom andra forn-
saker kunna de för oss förtälja om dagar, som
länge sedan flytt, och särskildt på senaste ti-
den, då språkforskningen mäktat uppträda som
deras tolk, har man börjat förstå och värdera
dessa gengångare från försvunna tidehvarf.
Till Fredrique Hammarstedt.
Den 23 nov. 1893. *
vet cn tid pa minnen rik,
jßn gg cj någ0n annan lik
I bilder skona, ljusa:
Min barndom med dess flydda ar —
Nu står den för mig som i gar.
Och milda vmdar susa
Ifrån dess aningsrika var.
* Som Idun redan omnämnt, fyllde denna dag den
vördade lärarinnan 70 år. Bland den rika hyllning,
som då kom henne till del, voro ock nedanstående
vackra verser, som vi med nöje bringa till en vidare
krets af svenska kvinnor, hland hvilka den vördade
gamla helt viss räknar många minnesgoda lärjungar.
F. G. BJTJRSTRÖM, 51 Drottninggatan, STOCKHOLM.
Lampor, Bosättningsartiklar, Nysilfver, Galanterivaror. Affären etablerad 1865. Kan erbjuda de solidaste artiklar i rikt urval i nya
Oflll mnrlprna münator nnVi fill hillirraefo nrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
