Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 15 december 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398 IDUN 1893
Hur solen log bland blomster da,
Och näktergalar hördes sia
I paradisets fägring;
Ej ännu någon stormil röt,
Ochcjord med himmel sammanflöt
I samma ljusa hägring,
fa, sa var barndoms var förflöt. —
På denna dag i kulen höst
jag vet, att många tusen bröst
Känt vårlig sol därinne.
Ett namn på allas tunga är;
En bild bland andra dyr och kär
Står fram så ljus därinne.
Det är din bild hvars dag det är!
Ty hvad för oss var ljuflig vår,
Det var din mödas tunga år;
Du plöjde troget, sådde
I våra hjärtaip ädel säd,
Och sådden vattnade du med
En himmelsk dagg. Förmådde
Du nu se i vårt hjärta ned. . .
Ej under att mitt sinne rörs,
Att till mitt minne återförs
Den ljufva barndomsvåren!
Du ädla, moderliga vän,
Mitt hjärtas varma känsla känn!
Den svalnat ej med åren,
Det är på tid att visa den.
Haj tack, vår lärarinna huld,
Att du oss skänkt det ädla guld,
Din hela ömhet rikal
Vi sågo det uti din blick;
Din kärlek oss till hjärtat gick —
Och allvaret tillika;
Och så du kärleksvördnad fick.
Hur förde du hvar morgonstund
Oss in i ordets helga lund
Och tolkade dess under.
Med Israel i öknens sand
Vi vandrade till löftets land
Och skymtade därunder
En glimt af Edens sköna strand.
Och herdeskalden, konungen
Blef oss en vänlig barndomsvän;
Skönt ljödo harpans toner.
De blifvit så mitt minnes skatt,
Mig fröjdat mången dag och natt.
Mer värd än millioner
Är denna rika minnesskatt.
Din skola var ett ungdomshem.
Hur lifligt varm jag minnes dem,
Som där oss ledde, lyste
Igenom många djupa schakt
I kunskapsgrufvans vida trakt!
Hur gladt ditt öga lyste,
När mödan något fynd oss bragt!
Om varmt vi känna i vår själ
För Gud och för vårt Sveriges väl,
Om blicken lärt sig svinga
Långt öfver hemmets lilla sfer
Och dock med glädje dväljes där
Med trohet i det ringa —
ja, det din skolas ära är! —
Du lade in din hela själ,
Då varmt du bad för barnens väl,
Att Gud vår Gud må vara! —
— Nu fyller du de sjutti år;
Och varm en enig bön då går
Från all di?i barnaskara:
Gud signe dyra modren vår!
Gör ljufva hennes ålders år,
Att riklig lön af nåd hon får!
Och sist med fröjd hon svarc:
»Min Herre, se nu är jag här
Och alla barnen, som du där
Mig gifvit/» Amen! Vare
Det så, vår Gud och fader kär!
Karin L.
Juvelerare
K ANDERSON
Några ord om våra barns musik.
För Idun af Pussie.
«
uni ofta hör man icke barnen klaga, att
det är så tråkigt att lära sig spela, och de
önska att upphöra med sina musik-lektioner!
Man anklagar dem för lättja och tröghet, men
månne det icke vore skäl att undersöka, i huru
hög grad deras klagomål är berättigadt?
En ung flicka t. ex., som besöker offentlig
skola, måste ofta taga sin musik-lektion på
aftonen, då hon är trött efter dagens arbete
och mycket hellre ville hvila sig med prome-
nad, skridskoåkning eller dylikt. Om hon då
kommer förströdd och olustig till lektionen,
kan man ej undra på, om denna hvarken ut-
faller till hennes nöje eller nytta. Men äfven
om tiden och de yttre omständigheterna äro
gynsamma, händer det dock, att en ung flicka,
som för öfrigt tycker om musik, finner i sina
lektioner en börda, och då är felet att söka i
själfva undervisningen.
Då ett barn skall börja att lära musik, begå
föräldrarne ofta det felet att välja en mindre
skicklig lärarinna, tänkande, att hvem som helst
kan meddela grunderna, och att det ej är så
noga med de första årens undervisning. Men
detta är ett -stort misstag: just grunderna äro
det allra vitigaste, och lär man ej dem or-
dentligt, så kan man aldrig uppnå skicklighet
i musik. Vid våra barns uppfostran måste vi
alltid behålla den grundsatsen för ögonen, att
det allra bästa är endast godt nog för dem —
och så är det äfven med afseende på musik-
undervisningen. Dock, det är en ganska svår
sak att välja lärare, ty den, som äger den
största tekniska skicklighet, är icke alltid den
lämpligaste att meddela undervisning. Därtill
fordras något ännu mera, nämligen det största
tålamod och ihärdighet samt förmåga att göra
sina elever intresserade. I allmänhet kan man
taga som regel, att en lärarinna är mest lämp-
lig att börja en ung flickas musikaliska ut-
bildning och en lärare att afsluta och gifva
den sin »finishing touch».
Det är alltid med förtjusning, som ett barn
mottager underrättelsen om, att det får börja
att spela; men huru snart tröttnar det icke
därvid ! — och detta är till stor del lärarin-
nans fel. Hon förstår icke att göra musik-
lektionen rolig nog för sin elev. Barnet bör
anse det som ett nöje att få spela och ej som
en tung plikt, hvilken måste uppfyllas. Är
lärarinnan själf intresserad af sitt ämne, så
blir lärjungen det i de allra flesta fall också.
Det fordras stort tålamod och ihärdighet att
lära små barn musik. Man måste i början
nästan taga det »på lek», ty allt beror på,
om man kan få eleven att tycka om sina lek-
tioner och gärna komma till dem. Ej må man
trötta sin lärjunge med för mycket repeterande
af samma stycke eller betunga hans minne
med alltför många saker på en gång. I bör-
jan får man ej vänta sig för stora resultat,
utan vara nöjd, om barnet lärt sig litet i hvarje
lektion. Framför allt bör man ej utsträcka
undervisningen för länge : tjugu minuter är det
högsta, som en liten nybörjare kan uthärda,
utan att bli trött. Det är ej blott fingrarne,
som arbeta, utan äfven bjärnan, och denna
måste icke ansträngas. Så fort ringaste trött-
het eller minskning af intresset inställer sig
hos barnet, måste man upphöra, ty hvad man
fortsätter af lektionen efter denna tid är mera
till skada än till gagn.
Nästan från första lektionen kan eleven börja
att lära sig en liten melodi utantill med en
hand, och detta ökar intresset på märkvärdigt
sätt. Om lärarinnan därtill lägger ackompagne-
mang i basen, låter detta redan storartadt,
och barnet längtar att visa sin skicklighet ge-
nom att lära den ena melodien efter den andra.
"Vänstra handen kommer så småningom äfven
till, och under tiden framskrider man stadigt
med att lära noterna och de första tråkiga
bitarne ur piano-skolan. På detta vis kommer
man liksom »på lek» öfver den besvärligaste
perioden, och har man lyckats bevara sin elevs
intresse därunder, så är det numera ingen svå-
righet att vidmakthålla det.
Icke alla barn äro musikaliska eller hafva
utpräglade anlag, men nästan alla kunna kom-
ma att tycka om musik och gärna själfva öfva
den, och det beror då i väsentlig mån på lä-
rarinnan. För att åstadkomma detta, måste
man studera sin lärjunges tycke och smak och
icke envist hålla sig till samma metod för alla.
Kan en ung flicka t. ex. ej uppfatta det sköna
uti klassisk musik, utan finner den blott tråkig
och svär, så skall man ej trötta henne med
för mycket däraf, utan hellre låta henne följa
sin egen smak och lära mera melodiösa och
lättfattliga stycken. Hon kan då uppnå skick-
lighet i en riktning åtminstone, om hon än icke
har sinne för det mera gedigna och värdefulla
i musiken. Men framför allt måste läraren
söka att göra musiklektionen underhållande för
sin elev. Äfven det tråkigaste ämne blir ett
nöje, då det undervisas på ett intressant sätt.
Om då äfven barnens föräldrar ville göra sitt
till genom att visa sig intresserade af deras
framsteg ocb uppmuntra musiken i hemmet,
skulle man säkert ej så ofta få höra det kla-
gomålet, att det är så tråkigt att lära sig spela.
-$&■
Ur notisboken.
Af den gamla stammen. En gammal stock-
holmska, fröken Hilda von Schneidau, dotter efter
aflidne kommissarien i kammarrätten C. U. von
Schneidau har aflidit härstädes. Hon var nu långt
hunnen på sitt 79:e år och hade fört ett stilla, ens-
ligt lif; dock stod hon i liflig förbindelse med sina
närmaste släktingar och vänner. En omständighet
i hennes lif torde vara enastående i de så om-
bytliga stockholmsförhållandena. Hon hade näm-
ligen i omkring 65 år bebott samma lägenhet,
Riddargatan n:r 1 (gamla numret 34), dit hon
flyttade med sina föräldrar. Först för två år sedan
nödgades hon flytta, då de tre trapporna blefvo
för besvärliga. För tre å sedan förordnade hon
att hennes lik skulle brännas. Hennes prästbetyg
var fortfarande det samma, som utfärdades 1832
vid hennes konfirmation, och för dess egendom-
liga stilisering återgifva vi detsamma.
Wälborna Jungfru Vilhelmina Hilda von Schnei-
dau, född den 11 Mars 1815 i Stockholm, blef
med välgrundad kunskap i vår Christna Salighets-
lära, efter erhållen undervisning, föregången af
offentligt förhör och confirmation i S:t Jakobs
Kyrka, första gången delaktig af Herrens Heliga
Nattvard Söndagen den 13 Maji detta år.
Herren förvare Sitt barn, att det vandrar i san-
ningene och gör sin kallelse och utkorelse fast,
såsom det sin Gud och Frälsare lofvat hafver.
Guds gäfva är det eviga lifvet genom Christum
Jesum, vår Herre. 1 Cor. 3 Cap. 11 v.
Stockholm den 15 Maji 1832.
Abr. Z. Pettersson
Kyrkoherde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
