Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404 I DU N 1893
»Föga lär det båta,
Människa, att grubbla så!
Aldrig lifvets gåta
Löser du ändå:
Men se upp! Det finns en himmel
Högre upp än världens vimmel,
Högre upp än stjärnors lågor,
Som har svar på alla frågor!
Mer än blomstra, blommor strö,
Mer än älska, sjunga, dö
Lifvet är för den, som vet:
Döden är odödlighet!»
JflatMlda T^oos
E^r> sannsa^
I
nnan jag börjar min berättelse, ber jag
att få föreställa mig själf, det vill säga
omtala, hvem jag är, och i hvilka förhållan-
den jag lefver.
Tyvärr kommer jag ej härigenom att
uppväcka något slags intresse; jag bar
nämligen intet märkvärdigare och roligare
att säga om mig själf, än att jag är ett
gammalt ensamt fruntimmer, som lefver i
ytterst små omständigheter. Och jag vet,
att människor i allmänhet tycka, att dylika
personer äro af föga intresse, — en åsikt,
som jag för öfrigt själf helt och hållet
delar.
Emellertid har jag ej alltid varit ensam
och gammal; ung har jag, som alla män-
niskor, en gång varit, — ung, glad och
förhoppningsfull, och på den tiden lefde
jag ett rörligt lif och blef sammanförd med
många människor, af hvilka de flesta nu
äro döda. På den tiden arbetade jag också
oerhördt strängt; jag måste det, ty fattig-
domen kom ej först på ålderdomen, den
föddes jag till, och ehuru jag under vissa
perioder af mitt lif hade det litet bättre,
har den dock alltid tämligen troget hållit,
mig sällskap.
Genom arbete och sparsamhet lyckades
jag under den tid jag var »i selen» hop-
spara en liten penningsumma, ett par tusen
kronor till ålderdomen; efter en gammal släk-
ting ärfde jag en ungefär dubbelt så stor
summa. Jag ansåg mig således,då jag vid öf-
ver sextio års ålder tog »afsked ur tjänsten ,
för en nästan rik person, som kunde lefva
på sina räntor och med lugn och tacksam-
het mot Gud möta ålderdomen och efter
den långa dagstungan njuta af aftonens
stillhet.
Emellertid blef min glädje ej lång, och
se här orsaken därtill.
Ni vet kanske, att i hvarje småstad fin-
nes det — lika säkert som där finnes ett
torg, ett tornur och en stadsträdgård, där
herrarne serveras med punsch och damerna
med saft och vatten — någon storkaxe,
som så småningom kommit i den ställnin-
gen, att han åtnjuter allas förtroende.
Hvarför han åtnjuter det, kan jag ej fatta,
ty icke är väl en människa mera förtroen-
deväckande än andra, därför att hon lef-
ver på stor fot, har vidlyftiga affärsförbin-
delser, kallas för konsul eller bankdirektör
och lägger sin näsa i hvartenda aktieföre-
tag på tjugu mils omkrets. Men det är
emellertid så; ty människorna äro att likna
vid en stor fårskock: dit den ena rusar för
att sätta in sina penningar, dit rusar den
andra efter, utan att själf ha ett uns eget
omdöme om saken.
Så gjorde jag med, mitt stackars be-
skedliga gamla får. I den småstad, där jag
lefde, fanns det en bankdirektör med »all-
mänt förtroende», som sken likt ett ljus
bland vänner och bekanta, och hos honom
placerade jag mina med så mycken möda
hopsamlade penningar. Nu måste jag till
min ursäkt omtala, att denne man — hans
namn vill jag ej säga, utan kallar honom
därför herr X, som jag sett, att de göra i
tidningarna, då de ej sätta ut en persons
namn — var en ovanligt älsklig, vänlig och
förtroendeingifvande man, god mot de fat-
tiga och hjälpsam mot alla, så alldeles i
fårskocksrörelsen manövrerade jag då för-
stås icke.
Emellertid gjorde detta mig föga glädje,
då jag en dag, efter en tids föregående
ångest och oro, stod framför den orubbliga
vissheten, att i den konkurs, i hvilken herr
X. blef tvungen att försättas, skulle jag ej
få ut mer än 30 eller 40 procent.
Jag måste till min skam omtala, att jag
ej bar denna olycka så, som jag önskat att
kunna bära den. Jag bad natt och dag
om kraft att förlåta, att. kunna böja mig
för Guds vilja, men kött och blod uppreste
sig på ett oemotståndligt sätt. I hela mitt
lif hade jag sträfvat och försakat och ändt-
ligen kommit till litet ro och trefnad, och
sen vid öfver sextio års ålder skulle jag åter
ut i den svära kampen om bröd, och detta
icke genom eget slarf, egen oförmåga, utan ge-
nom andras lättsinne och brist på heder.
Jag måste nu göra de strängaste försa-
kelser; för återstoden af mina penningar
köpte jag en liten lifränta och miste såle-
des hela mitt kapital, jag som så gladt mig
åt att en gång få testamentera det till mina
brorsbarn, de enda släktingar jag ägde.
Vidare lämnade jag min bostad, mitt tref-
liga, ljusa rum med utsikt öfver älfven, och
flyttade till ett litet, trångt rum inåt gården,
en otäck håla, där jag hvarken såg sol eller
måne. Men det fanns någonting, som ännu
mera kostade på mig att försaka än mitt
rum. Jag brukade ibland ha små kaffe-
bjudningar för stadens fattiga barn; ack,
hvad de voro roliga, dessa små fester, de
voro min glädje, ljuspunkten, dit jag läug-
tansfullt blickade hän. Nu var det slut
med dem; jag hade ej ens råd att få min
egen kopp ordentligt kaffe, utan blandade
det med råg för att få det litet billigare,
än mindre kunde jag bjuda andra. Ack,
mina kära små kaffefester, hvad jag sak-
nade dem! Och allt detta därför att jag
insatt mina penningar hos en person, som
åtnjöt allmänt förtroende! —
Emellertid förgick tiden, och hur svårt
jag än hade att böja mig — ty jag har
af naturen ett styft och upproriskt sinne,
lyckades det mig dock att öfvervinna mina
bittra känslor och i mitt hjärta förlåta ho-
nom, som tillfogat mig så mycket ondt. -—
I tio år lefde jag knappt och försakande;
jag var sålunda sjuttio år, då jag en dag
fick ett bref, som fyllde mig med den största
förvåning. Det var från herr X. Han hade
ml> .1ak visste det, kommit på grön kvist
igen och köpt sig en egendom ett par mil
utom staden, där han bodde med sin fa-
milj. Brefvet innehöll en bjudning till
middag ute på hans gods, och under
inbjudningen stodo de orden: »Som värden
har ett ytterst viktigt meddelande att göra
sina gäster, anhåller han, att de om möj-
ligt af intet måtte låta hindra sig att kom-
ma.»
Detta bref försatte mig, som ni kan för-
stå, i en undrande och upprörd sinnesstäm-
ning. Det hörde ej till vanligheten, att jag
fick några, bref, än mindre bref med bjud-
ning till middag åtta dagar förut, och det
mystiska tillägget ökade ännu mera min
undran. Min första instinkt var att tvärt
säga nej; hur skulle jag kunna kisa mig i
mina gamla slitna kläder bland ett så fint
sällskap? Men jag märkte snart, att jag ej
hade något riktigt allvar med det där
»nej et», att under det jag med bjudnings-
kortet i hand satt och puttrade: »Hur kan
han tro, att en sådan fattig stackare som
jag skall komma på hans fina middag?»
var jag redan i inbillningen där, brinnande
af nyfikenhet att få höra det viktiga med-
delandet. Jag brydde mig således ej vi-
dare om att spela komedi med mig själf,
utan tog fram min tjugufem år gamla siden-
klädning, började stoppa ärmarne och sko kjo-
len, letade reda på några gamla spetsar,
för att hjälpa upp min mössa, och tvätta-
de ett par hvita handskar i gasolja, så att
hela rummet och gården luktade däraf.
Under de följande åtta dagarne tänkte
jag ej på något annat än på festen hos
herr X. och det viktiga meddelandet. Jag
kan ej säga, att jag anade, hvarom detta
skulle komma att handla, men allt emel-
lanåt genomflögo mig de mest besynnerliga
känslor af glädje och rörelse.
Dagen randades ändtligen liksom alla
andra dagar, antingen de äro efterlängtade
eller fruktade. Med ångbåt färdades jag
jämte Here af de inbjudna på älfven ut
till herr X:s egendom. Vid bryggan, där vi
stego af, stod vagn och hämtade oss, ty
stället låg ett stycke ifrån älfven. Alla
gästerna voro tystlåtna och sågo högtidliga
ut ; de, som kände hvarandra, pratade litet,
de andra tego och öfverlämnade sig troli
gen liksom jag åt undrande tankar.
Då vi kommo fram, stod värden ute pä
trappan och hälsade vänligt, men med ett
allvarligt, nästan högtidligt ansiktsuttryck.
Han var änkling, men han hade i sitt hus
en äldre kvinnlig släkting, som också vän-
ligt tog emot oss.
Utan några långa inledningar fördes vi
ut till bordet och placerades. Jag fick till
granne en gammal kamrer, som jag något
kände, särskildt hade jag haft att göra med
honom vid herr X:s konkurs, och vi kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
