Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 405
pmiMg
» >~>r-
t
mo snart i samspråk med hvarandra. Men
ingen af oss vidrörde det ämne, som efter
all sannolikhet sysselsatte icke endast våra,
utan äfven de öfriga gästernas tankar, näm-
ligen det besynnerliga i denna middag och
det egendomligt sammansatta bjudnings-
brefvet. En känsla af grannlagenhet af-
höll oss att tala härom.
Middagen förflöt tämligen stelt. Värden
var ofta frånvarande; ibland såg han nä-
stan upprörd ut, liksom hade han svårt att
återhålla tårarna.
Slutligen kom desserten; herr X. reste
sig hastigt upp, han var alldeles blek, och
jag såg, att handen, med hvilken han grep
om stolens ryggstöd, darrade. Med en böj-
ning på hufvudet gaf han en vink åt be-
tjänten att bjuda omkring den sista »rät-
ten», som han drog
upp ur sin rockficka
och lade på den
silfverbricka betjän-
ten räckte honom.
lertid, att flere andra också gräto, till och
med herrarne, om än naturligtvis inte så
ymnigt som jag.
»Mina vänner,» sade nu hr X. med
darrande stämma, »huru jag led af att
för tio år sedan tillfoga er så mycket orätt,
det kan ni kanske förstå i denna stund,
då jag till hvar och en af er, mina gälde-
närer, med ränta betalar, hvad ni en gång
förlorade på mig. Jag har lidit outsägligt
och det så mycket mera, som allt ju inför
lagen var rätt och jag af människorna be-
traktades som en hederlig karl, hvilket jag
ju ej i själfva verket var. Men Gud,
som ser till en ärlig vilja att göra rätt för
sig, att försona ett fel, han har hjälpt mig
att vinna mitt mål: att kunna betala hvad
jag var skyldig, och därför lofvar och pri-
Det var säkerligen den egen-
domligaste dessert, som nå-
gonsin förekommit på ett
middagsbord; den bestod
nämligen af lika många för-
seglade bref som antalet gä-
ster härinne. Betjänten bjöd
nu omkring brickan, och hvar
och en tog på värdens vink
det bref, på hvilket hans eller
hennes namn stod skrifvet.
En högtidlig tystnad rådde
härunder, och jag tror, att
vi alla, gubbar, gummor och
medelålders folk, började att
se lika upprörda ut som vär-
den själf, åtminstone darrade min hand så,
att jag knappast kunde hålla i brefvet.
»Var god öppna edra bref!» — sade
herr X. med halfkväfd röst.
Jag kan ej beskrifva, hvad jag kände i
detta ögonblick, då jag, fubblande och ta-
fatt, slet upp kuvertet, ur hvilket föllo fyra
tusen-sedlar, precis den summa jag förlo-
rat på herr X., och så en mängd mindre,
troligen de sista årens ränta på penningarne.
Jag minns bara, att jag började gråta så
där, som ni vet att gamla fruntimmer bru-
ka gråta, så att tårarna riktigt sköljde öfver
mina fårade gamla kinder som höstregn
öfver en plöjd åker.
Då jag såg mig omkring, märkte jag emel-
sar jag honom i denna stund, jag och hela
mitt hus med mig!»
Han sammanknäppte sina händer och
böjde sitt hufvud, och ovillkorligen följde alla
bordsgästerna hans exempel. Jag tror just
ej många af oss upplefvat en mera hög-
tidlig stund.
Under den återstående delen af dagen
var herr X. så glad och vänlig, att det
gjorde en godt ända in i själen endast att
se honom. Han såg så genomlycklig ut,
där han gick omkring och pratade med sina
gäster, att man sannerligen skulle haft ett
helt lass af sorger och olyckor att draga på
för att ej bli smittad af hans glädje.
Strax efter middagen var han så vänlig
och kom fram och satte sig bredvid min
ringa person.
»Nå, min nådiga,» sade han småleende,
»hvad skola vi nu göra af penningarne?
Vi ska’ väl placera dem ordentligt i en
bank eller skaffa några af statens obliga-
tioner, ty hos mig törs man väl ej mera
sätta in dem?»
Han klappade mig på handen och såg
på mig med skälmaktig blick.
»Jo, herr X.!» utropade jag, och om
det ej varit opassande, skulle jag på stäl-
let omfamnat honom. »Hvarenda fyrk skall
sättas in hos er och ingen annanstädes. Se
här, var god och tag dem genast.»
Han skrattade och prutade emot, men
jag såg nog, att det var för att retas med
mig, och innan jag for, tog han emot mina
penningar, som han allt sedan dess haft
inne i sin affär, och på hvilka han gifvit
mig sex procent i ränta. Så att om jag får
lefva ännu några år, kan jag möta dem
med lugn och glädje, flytta tillbaka till mitt
lilla soliga rum med utsikt öfver älfven och
ånyo göra mina små bjudningar för sta-
dens fattiga barn.
Mina kära vänner, innan jag slutar, upp-
repar jag, hvad jag nyss sade: sätt aldrig
in edra penningar hos herrar, som åtnjuta
allmänt förtroende, ty tro mig, herr X. var
ett undantag; alla de, för hvilka jag berät-
tat min historia — och de äro ej få, det
kan jag försäkra — alla säga de, att jag
skall få leta Sverige rundt för att träffa på
en dylik hedersman.
Och jag är öfvertygad om, att de ha rätt.
En gärning sådan som hans hör till dessa
storartade, som alla beundra, af hvilka alla
röras, men sojn ingen eller åtminstone högst
få bry sig om att göra efter.
Gud välsigne honom emellertid, den käre
mannen! I dubbel bemärkelse har han
blifvit glädjen och solen i min lefnads
kväll. Först och främst därför att jag till
följd af hans redbarhet kan föra ett ange-
nämt och trefligt lif på min ålderdom; men
ännu mer därför att det kännes så inner-
ligt godt att riktigt kunna hålla af och be-
undra en medmänniska.
(Illustratör: Viktar Andrén.)
^5 ........ ___ » ~ cF-
2)srmart ^Jennings
Glömda lekar.
J
ulen står åter för dörren, julen — bar-
nens och glädjens högtid, julen, som
väntats så otåligt och bidats så förväntans-
fullt, julen, som skall bringa skollof och
klappar, den minnesrika, fröjdefulla julen.
Årtionde efter årtionde rullar fram, och
städse ljuder samma fröjd i samma ord,
då den härliga festen stundar. Glädje är
de dagarnes lösen, glädje, ohämmad af läxor
och hvardagsid, ostyrig, jublande glädje.
Flydda jular stå ock för minnet som skim-
rande hägringar af en fröjd utan skugga.
Då hafva de vuxne liksom trädt tillbaka
för de unga för att dem skall skänkas ful-
laste, rikaste glädje.
Åt julglädjen äro äfven nedanstående
rader ägnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
