Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893
406
Alltefter som tiderna skifta, skrudar sig
glädjen i ständigt nya klädnader. Det vars-
nas oek snarligen, om vi gifva akt på jul-
festerna. Hvilken himmelsvid skillnad mel-
lan det sätt, hvarpå de förr firats, och deras
nuvarande form! Där de numera ej till
fullo försvunnit, kvarlefva de i en förmin-
skad och — vi tro det — ofördelaktigt
förändrad gestalt. I gångna tider var allt
mycket enklare och (kanske just därför) ro-
ligare. Fordringarna voro mindre, man blef
lättare tillfredsställd. Själfva det trumpna
allvaret, det blaserade föraktet för harmlösa
nöjen gripa nu omkring sig. Förr kunde
vuxna med lif och lust taga del i lekar
och juldansar — nu säga redan sjutton-
åringarne: »Vi äro för gamla.» Tegnérs
ord om släktet vid århundradets början:
»dagens dvärgätt, så kraftlös, så öfverklok»
passa lika väl in på släktet vid århundra-
dets afton. De vilja glädje, men förkonst-
ling och flärd trifvas ej väl med dem, och
därför låta de gångna dagars glada, god-
lynta sedvänjor falla i glömska. Men då
en plägsed under tidernas lopp förlorat sin
ursprungliga makt öfver sinnena, halles den
ännu till en tid vid lif genom konstlade
medel. Detta hjälper dock icke länge; snart
faller den, för att antingen aflösas af något
nytt eller stå upp i föryngrad gestalt.
Så har förhållandet varit med dansle-
karne, som under växlande skick bibehållit
sig så länge i norden. Redan år 1119 be-
rättas från ett gästabud på Island, att man
bland andra nöjen äfven förlustat sig med
sådana. Tvifvelsutan äga de äfven i Sverige
en lika hög ålder. Man tror, att de upp-
kommit därigenom, att episka kväden eller
romanser dramatiskt uppförts ett bruk,
som törhända kunnat bringa en inhemsk
dramatik till lif hos oss, om det ej kväfts
af främmande, här efterhärmade sedvänjor.
Då förvisades dessa anspråkslösare nöjen
till bygden, där man ännu var tillfredsställd
däraf. Oftast utfördes de om jularne, då
ungdomen kom talrikt tillsammans, och
nämndes af denna orsak vanligen jullekar
eller juldansar.
Vid en del af dessa dansar är det uppen-
barligen sången, som är det hufvudsakliga.
Som prof på denna art kunna nämnas:
»Ungersven spänner upp sin båge», »Det
kommer en riddare». Dessa erinra om de
gamla riddarevisorna och skulle nog äfven
räknats dit, om de ej upptecknats såsom
sånglekar. Förloppet är vid deras uppfö-
rande ungefärligen följande: först afsjungas
några strofer växelvis af herrar och damer,
därpå sker uppbjudning vid en bestämd
vers, så dansas några hvarf under afsjun-
gande af slutstroferna. Till dömes meddelas
här nedan en dylik sånglek vid namn » Un-
gersven rider i skogen så fort».
De deltagande bilda en ring, inom hvil-
ken en ensam herre befinner sig. Ringen
dansar rundt under afsjungande af orden:
Ungersven rider i skogen så fort,
han rider till jungfruns gyllene port.
.Skön jungfrun hon ståndar i höganlofts hur,
och där fick hon se, hvar ungersven kom.
Och ungersven stiger af gångaren grå,
fiå fort till skön jungfrun månde han gå.
(Uppbjuduing.)
>Och hör ni, skön jungfru, här har ni min hand —
och om ni vill ha’ mig, så gif mig er hand.»
I DU N
»Ja, nu har jag fått dig, och nu är du min,
och alltid skall jag bli kärestan din.»
»Och låtom oss rida så hastelig,
ty annars kan någon ta’ dig itrån mig.»
Gifvetvis erbjuda dessa sånglekar icke
så stort intresse. Där melodien, på hvilken
de sjungas, ej är särskildt tilldragande,
blifva de nämligen skäligen enformiga. De-
ras dramatiska liflighet tynar lätt, därigenom
att de — efter våra begrepp åtminstone -—
äro betydligt utdragna. Det torde därför
vara ringa utsikt för att lekar af detta slag
blifva återupptagna.
Mera sannolikhet och äfven mera skäl
finnes för upplifvandet af det andra slaget
danslekar, det, i hvilket själfva dansen ut-
gör hufvudsaken och sången endast är bifo-
gad för att angifva betydelsen af de dansan-
des rörelser och angifva gången af den epi-
sod, som skildras. Hit räknas t. ex. den
väl ännu här och hvar kvarlefvande » Väfva
vadmal», vidare den muntra »Skära hafre-i>
och »Simon i Sälle», hvilka med heder
kunna sättas vid sidan af de nu upptagna
nationaldansarne och så alldeles särskildt
lämpa sig för jularne, då barn och ungdom
komma samman till lekar och dans.
Det finnes ännu ett tredje slag af lekar,
det vanligaste, som man tillgriper, när kon-
versationen tynar af, eller när man vill en
stund hvila ut från dansen. Men hvilka
idiotiska påfund få ej då gälla för »jeux
d’esprit», ehuru de sällan innehalla nagon
jeu och oftast äro i fullständigaste saknad
af esprit. Tillåt att blott erinra om ett dy-
likt torteringsinstrument, som går under
namnet »klubb». »Leken» är införd från
utlandet och modern — ja visst; och sam-
tidigt meningslös och ovanligt tråkig. Den
ständiga frågan: »är det någon, som kan
en rolig lek?» och de ständiga upprepnin-
garna af alltjämt samma tyda på en brist
i detta hänseende, som är både tråkig och
icke nödvändig. Är det underligt, om man
hör äldre personer säga, att det tyckes dem,
som om ungdomen nu för tiden ej hade
roligt? Mindre kritisk som man förr var,
ägde man då äfven större rikedom på ut-
vägar. Man var ej så rådlös förr, man
kunde i sällskap sysselsätta sig äfven med
något annat än prat eller dans.
Hvad lekte man då månne? Åh, lekar
sådana som fiska i vår herres rike, smussla
sko, fånga mig m. fl. för att nu nämna
några af dessa, där humorn spelade med,
där deltagarnes egna förmågor fingo sväng-
rum till nöjets fromma. Den tid, som har
fått se idrotten och friluftslekarne stå upp
i föryngrad lifskraftig gestalt, torde väl ock
kunna återväcka innelekarne. Mången inne-
hållslös stund kunde de fylla, mycken glädje
skulle de skänka.
Här har endast kunnat antydas, i hvilken
riktning man borde sträfva, och några lekar
hafva därför ej räknats upp. Det gäller
att väcka intresse för saken; ty sedan skall
det vara lätt, att bringa halfförgätna håg-
komster till lif. Då skall man draga sig
till minnes gångna dagars sed, och skratt
och glädje skola väckas vid erinringen af
nu ej längre glömda lekar.
faina fasrg (fa. S-)
Ægnes jiedenströni
och hennes ”gossar”.
Några penndrag
från Skandinaviska sjömanshemmet i London.
E
n sommardag för femton år sedan syntes en
välklädd dam på några och tjugu år komma
gående ned för en af gatorna i deri, synnerligen på
den tiden, ruskiga trakt af London, som utgör
grannskapet af »S:t Catarine och London-docks».
Det var en sällsynthet, att en dam styrde sina steg
ditned, och till sin häpenhet märkte hon snart, att
hon ingalunda gick obemärkt emellan de grupper
af sjömän och tvetydiga kvinnor, som öfverallt syn-
tes utanför krogarne. Oviss om sin väg, fann hon
sig nödsakad att fråga sig för, och i det hon vände
sig till en af kvinnorna, bad hon att få veta vägen
till »Strangers Rest», en då nyligen upprättad mis-
sionsplats för sjömän. Ja, det gick visst an att få
veta det, och i ett nu hade tvänne grofva kvinnor
fattat tag i hennes lockar, som böljade utefter ax-
larna, och körde henne så under högljudda bifalls-
rop med glam och tjut nedåt gatan, åtföljda af en
flock andra kvinnor och halfvuxna gatpojkar. Lyck-
ligtvis ställdes dock kosan verkligen ned åt det håll,
där »Strangers Rest» låg, och efter några minuters
ansträngande språngmarsch stod främlingen andfådd
och pustande, men för öfrigt oskadd, utanför dör-
ren till den sökta lokalen.
Detta var Agnrs Bedenströms första inträde i det
hem, inom hvilket en så stor kallelse var henne
förbehållen.
Sedan hon presenterat sig för miss M’c Pherson,
en kvinna, hvilken redan då gjort sig känd i vida
kretsar för sin storartade missionsverksamhet bland
Londons tusentals hemlösa gatbarn, uppmanades
hon, utan allt vidare resonemang, att taga hand
om några skandinaviska sjömän, som voro samlade
i en mindre sal. Efter några minuter fick emeller-
tid miss M’c Pherson till sin förvåning se hela ra-
den af sjömän komma utspringande, med missnöje
och förargelse målade i sina ansigten. Hon vände
sig då till fröken Hedenström med orden: »Jag
bad er icke köra ut dem.» Nästan gråtfärdig sva-
rade fröken H„ att hon endast bedt dem att sjunga
en psalm. Miss M’c Pherson tillsade henne då, att
hon måste skatta in dem igen.
Invändningar hjälpte icke, och efter en half tim-
mes förlopp hade det verkligen lyckats fröken H.
att locka in ett dussin män. När hon därpå själf
gic.k in för att tala till sitt egendomliga auditorium,
var miss M’c Pherson bakom och slog dörren i lås.
»Nog satt hjärtat i halsgropen på mig,» tilläde frö-
ken H., då hon en gång berättade om detta sitt
första möte med skandinaviska sjömän i främmande
land, »men huru som helst, var det likväl da kär-
leken till mina sjömän grundlädes.»
Sådan var begynnelsen till det mångåriga, out-
tröttliga arbete, som Agnes Hedenström alltsedan
dess nedlagt på missionen bland skandinaviska sjö-
män. Detta arbete har under årens lopp blifvit
mer och mer kändt äfven i hennes hemland, och
många äro de svenska mödrar och hustrur, hvilka
välsigna den kvinna, som i det främmande landet
räckt en räddande hand åt så mången förlorad son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
