Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 407
t
eller vilsekommen äkta man. Arbetet har tagit
allt större dimensioner, och intresset för detsamma
bar ökats i samma mån behofvet af ett sådant ar
bete gjort sig allt mera gällande.
På initiativ af henne skaffades först i hyrd lokal
ett bem för skandinaviska sjömän för do tider de
måste vistas i land under väntan på ny hyra. Men
då efter tre år räkenskaperna visade ett betydligt
deficit, förklarade hemmets styrelse, att det ieke
längre kunde fortgå. Fröken Hedenström var dock
af annan mening och vidhöll fast och orubbligt,
att Gud icke skulle låta ett arbete gå under, hvil-
ket han redan i mångt och mycket så rildigen väl-
signat. En vecka senare skulle komitén sam
manträda på hemmet, affärerna klareras och samt-
liga styrelsemedlemmar afgå. Under denna vecka
var fröken H. icke utom dörren mer än för direkta
hushållsangelägenheter, icke heller skref hon ett
bref till någon annan än sina bortavarande »gos
sar», men tillbragte hvarje ledig stund i bön till
Gud.
När det utsatta styrelsesammanträdet var öfver
och ordföranden med sorgsen röst frågade, hvad hon
nu tänkte göra, blef han icke litet öfverraskad, då
hon gladt och förtröstansfullt svarade: »Ofvertaga
hemmet själf. »
>An skulderna då?»
»Till dem har Gud under förliden vecka sändt
in hvart enda öre, det fattas mig icke ett.»
»Nåväl, Agnes Hedenström,» genmälde ordföran-
den, »jag står icke längre kvar som styrelseleda-
mot, men så länge Gud låter mig lefva, står jag
kvar vid er sida som en orubblig vän.» Och
detta löfte har han troget infriat.
Alla omsorger, från . den största till den minsta,
voro från denna tid samlade på en hand, och detta
visade sig i många fall gynnsamt, isynnerhet som
denna hands förmåga att arbeta var större än de
flestas. Fröken Hedenströnis tro kom ej på skam.
Arbetet fortgick och utvecklades, och sedan 1888
har skandinaviska sjömanshemmet i London sin
egen lokal vid West India Docks. Det ståtliga hu-
set upptager flere våningar, afsedda för sjömännens
trefnad och bekvämlighet. Kasta vi i första vånin-
gen en blick in genom glasdörrarna till vänster, så
påträffa vi det s. k. »rökrummet». Där stå midt
på golfvet tvänne väldiga ekbord, omkring hvilka
hopar af sjöfolk äro mer eller mindre ifrigt syssel-
satta med att läsa tidningar, under det rökmoln
uppstiga från den oundvikliga tobakspipan. Från
rökrummet leder en dörr till den s. k. »krogen».
Tillvaron af en »krog» i ett på stränga nykterhets-
principer grundadt hem kan ju synas ganska prin-
ciplös; saken upplöser sig emellertid i ett oskyl-
digt skämt, alldenstund utskänkningen endast består
i alkoholfria läskedrycker samt kaffe och te. Ag-
nes Hedenström har funnit denna lilla krog vara
ett ypperligt medel att hålla sina »gossar» inomhus.
Till höger inom glasdörrarna ligger matsalen.
Med dagsljusets inströmmande genom fjorton fönster
och väggarna prydda med vackra taflor och bibel-
texter, förefaller den särdeles inbjudande. Borden
i matsalen serveras från ett angränsande rum, som
utgör genomgång till köket.
I nästa våning läsa vi på en dörr: »Generalof-
fice». Här inträda vi i ett präktigt rum, hvars tvänne
pulpeter och långa mahognydisk ge tillkänna dess
karaktär af kontor. Det är för öfrigt prydt med
kuriositeter från världens alla kanter, hopsamlade
och skänkta af sjömän. 1 detta rum arbetas från
tidiga morgonen till sena kvällen med de mångfal-
diga och olikartade göromål, som höra till en så
omfattande verksamhet. Folk kommer hem och
folk mönstras ut. Penningar tillvaratagas, insättas
på banken eller hemsändas. Sålunda tog man här
t. ex. under ett enda år om händer 355,000 kr. af
sjömäns hyror, och af dessa penningar öfverskicka-
des i växlar 77,600 till Skandinavien och Finland.
Vidare expedieras bref, tidningar och andra post-
försändelser, råd och anvisningar gifvas, order ut-
färdas o. s. v. Innanför detta kontor finnes ett
mindre, »private office», där besökande vänner till
sjömansmissionen och andra intresserade emottagas.
Äfven detta rum är öfverhopadt af intresseväckande
föremål från alla länder. Utom de tvänne konto-
ren inrymmer våningen linnerum, en mindre matsal,
förmak, sofrum för hemmets personal och gästrum.
Ofvanför denna våning befinna sig de tvänne
»sjömansvåningarna». Dessa äro hvarandra tämli-
gen lika, med en korridor löpande längs igenom
byggnaden. Dörren till hvart och ett af de å ömse
sidor liggande sofrummen leder direkt ut till den-
samma. Hvad som genast ådrager sig en främlings
uppmärksamhet äro de i öfre kanten på flere dör-
rar målade olika namnen. Man läser t. ex. »Miss
Macpherson», »Baroness Wedel-Jarlsberg» och en
mångfald andra namn, hvaribland flera svenska.
Detta utvisar, att rummen äro möblerade af dessa
damer, hvilkas intresse för hemmet och dess verk-
samhet därigenom äger en särskild anknytnings-
punkt. Kostnaden för möbleringen af ett sådant
rum är 240 kr. Möbleringen utgöres af fyra sän-
gar, lika många stolar, ett bord och en rymlig byrå
med en låsbar låda för hvarje man. Ett par billiga
gardiner jämte åtskilliga taflor på väggarna bidraga
i väsentlig mån att göra det lilla rummet hemtref-
ligt. Frisk luft sörjes för medels ventiler. Ofta
nog bo gamle skeppskamrater tillsamman, och då
dessa i allmänhet komma väl öfverens, blir belåten-
heten stor.
Hvad är nu hemmets syfte, och inom hvilka grän-
ser håller sig dess verksamhet? På den första af
dessa frågor svarade en gång stiftarinnan, att om
det icke afsåge annat än att skaffa sjömännen en
behaglig tillflykt under deras vistelse i land, vore
hon frestad att genast den dag som var taga ned
namnplåten: »The Scandinavian temperance Sailors
home» och i stället annonsera: »Magasin att hyra»
eller något dylikt. Nej, dess syfte sträcker sig långt
bortom detta materiella, och gränser för dess verk-
samhet finnas i själfva verket ej. Behandlingen af
de män. som på ett eller annat sätt kommit i be-
röring med hemmet, går i första hand ut på att
väcka deras fulla förtroende för att sedan om möj-
ligt få draga dem in på den enda vägen till frid
och lycka. Detta, det direkta missionsarbetet, om-
fattar evangeliska missionsföredrag och nykterhets-
tal, dels af föreståndarinnan själf, dels af utanför
stående vänner till hemmet.
Agnes Hedenström, eller numera fru Welin, har
ett alldeles särskildt sätt att umgås med sina »gos-
sar», det är en hurtighet och raskhet i hennes vä-
sen, som gör att hon i hög grad behärskar dem, på
samma gång den kärlek och välvilja, som lysa
fram i allt, vinna deras hjärtan. Visst är, att Agnes
Hedenström-Welin haft en stor lifsuppgift att fylla,
och att hon troget fyllt den.
(Illustrationerna efter på platsen tagna fotografier.)
t^ane Qernandt
Hncbr mellanakten.
» I ag den . . na sabel, den sa. . beln, den
X sa . . beln.» Det var »Lille Hertigen»,
som sprang in i sin klädloge med första
aktens slutkuplett på läpparna och’ en stor
bukett i famnen.
I en släpklädning af den gräsgröna färg,
som aldrig existerat annat än i gamla tea-
tergarderober, kom en af hofdamerna efter
henne, långsamt, med trötta steg, medan
hon drog de stora hvita handskarna af sina
magra händer.
Den unga såg sig om efter sin påkläder-
ska; »Hvar är Marie?» frågade hon.
»Lilla Fanny — Marie bad att få gå
hem ett tag och se till sin flicka, och jag
lofvade, att jag skulle hjälpa dig. Blir du
ledsen för det?»
»Kära gamla Akis, hvad är det att bli
ledsen för?» Strålande af framgången dan-
sade Lille Hertigen rundt omkring rummet
med sin gamla kamrat.
»Fanny låt bli . . . åh, låt bli . . . Du kan
vara glad, du, men det finns så många, som
ha det svårt —»
»Lilla Akis!»
»Ah, jag talar inte om mig, men om
den stackars Marie — —»
»Marie? Men jag tycker, att hon är så
afundsvärd. — Jag tänker på den tid, då
jag hade min lille gosse».
»Du var lycklig ...»
»Jag har aldrig haft så mycket bekym-
mer. Jag var alltid orolig för honom. Men
jag skulle inte vilja ge en enda af de små
sorgerna för den största lycka i världen.»
Hon log ett leende, som förvandlade hela
det lilla rörliga ansiktet med dess konstlade
färger. »Han hade bara mig,» sade hon.
Jacques tyckte nog om honom, men inte på
samma sätt som jag .. . Gamla hederliga
Akis, jag vet inte, om du gjort dina erfa-
renheter, men det är en egendomlig sak —
hvad? — Männen? Att hålla af dem är
ett, att lefva lifvet tillsammans är ett annat.
Det finns de, som man bara borde — hålla af.
Icke gifta sig med. Då gör man orätt.
Han hörde till dem. Och han hade sina
egna åsikter i så mycket. »Hvad är det,
som gör äktenskapet?» sade han. »Ar det
offentligheten? Är det prästen? Eller är
det två varelsers fria heliga vilja?» Jag
kunde inte döma, om det var rätt eller
orätt, men han hade de där idéerna, ser du,
och när han talade till mig, var jag som
ett rö för vinden, som ett intet vid min
kärastes fötter.
Jag var som Katarina där i pjäsen. Om
jag sett månen gå upp och han sagt: »Det
är solen, min vän,» så skulle jag svarat:
»Ja, min älskade, ja, det är solen.» Om
jag också hade rätt, skulle jag velat ge mig
orätt hundra gånger, ifall han fordrade det,
och vara hundrafaldt lycklig. Hvad betyd-
de min önskan emot min kärastes? Hvad
gällde min tanke emot min kärastes tanke?
Hvad var min ångest inför ett ord af ho-
nom? Hvad var jag och mitt lif och min
framtid, när han talade till mig om kärlek?
Jag har älskat, och jag ångrar det aldrig.
Hvad jag ångrar är, att jag någonsin til-
lät andra att blanda sig i vårt förhållande,
att ■ jag tillät människor — beklaga mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
