Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408
1893
IDUN
«
»Lilla Fanny — det är inte godt
dem och såg på mig och sade
att gå och gyckla.»
Då Jacques dog, var min lilla Fritz tre år. Det gällde
att arbeta — fara omkring i landsorten och skratta för brö-
det. Jag minns de resorna midt i vintern, när det
var snöigt och kallt. De an-
dra kunde prata och vara gla-
da, när de inte sofvo. Jag
satt i ett hörn med min Fritz,
som tittade genom kupéfön-
$|J’ y stret och frågade, om vi inte
f§- .T’ snart voro framme. Jag ön-
skade bara, att vi hade kun-
nat stiga af vid någon sta-
tion hvar som helst och gå in
i någon af de röda stugorna
och be att få stanna. Jag
kan ännu se elden, som lyste genom
fönstret, och vägen, som de trampat
sig tvärs igenom snön.
Då man kom fram, utfrusen och
hungrig, var det den eviga jakten
efter rum, och när man fatt det, hade
man nya fyra väggar att vänja sig
vid, nya möbler, nya människor.
Men hvad gjorde det, när jag hade
min gossel Jag kunde arbeta så myc-
ket som helst för hans skull. Jag kunde
sitta uppe om nätterna och sy hans
små kläder. Jag kunde svälta och fry-
sa, om det gällde, och det hände manga
gånger, att jag rusade hem mellan ak-
terna för att se, om ingenting händt
honom, och om han sof. Det var
min förtviflan, att jag måste lämna ho-
nom åt främmande — ständigt i nya hän
Hans kamrater kommo
och sade till honom :
»Jacques, du borde gifta
dig med Fanny.» Till
och med direktören ta-
lade med honom, och en kväll frågade
han sakta, så som endast han kunde fråga :
»Min vän, hvarför inte? Vi äro fattiga,
men lägg din fattigdom till min fattig-
dom, lägg din börda till min börda, att
vi måtte bära dem tillsamman.» Och så . . .
hlef det, som de ville. Men vi skulle icke
gjort det. Aldrig. Jag skulle icke antagit
det offret af min käraste.
Det fattades honom, hvad han själf kal-
lade »mod i kampen». Han kunde inte
göra front mot de stora olyckorna, mot
missräkningar, mot de små nålstyngen i lif-
vet. »Jag kan bara misslyckas,» sade han,
»och det kunna alla.» Han var hvad man
kallar »ett godt hufvud,» men goda hufvn-
den skulle aldrig gå till teatern. När man
sätter dem till att hära omkring tebrickor
och säga: »hästarna äro sadlade,» så kan
det hända, att de tycka sig ha förfelat sin
kallelse, och en man med förfelad kallelse
•— jag vet hvad det är.
»Jag duger icke ens till gycklare,» sade
han med en bitterhet, som skar mig i hjär-
tat. Han hatade sitt yrke och var miss-
nöjd med allt. Han gjorde opposition mot
direktörerna, och vi hade inte lätt att få
engagement för hans skull. »Hade jag inte
haft dig, skulle jag icke fört detta lif en
dag längre,» sade han. Det var så svårt
att höra; jag bad honom lämna teatern för
hvad som helst, bara han kunde få nagot
att göra, och han sade alltid: »Det skall
taga ett slut» . . . Men slutet kom annor-
lunda, än jag anat. Det var den våren vi
reste i Norrland; det var så kallt, och han
måtte ha’varit oförsiktig. När vi kommo
till Gefle, fick han lunginflammation, och
en vecka därefter var allt förbi. Han dog
på sjukhuset. Jag gick därifrån och till
teatern och från teatern och dit. Sista
kvällen jag skildes vid honom för att upp-
träda, tog han båda mina händer och kysste
der — men på samma gång min glädje;
han hade bara mig att fästa sig vid. Han
berodde af ingen annan, och det gaf mig
kraft att aldrig tröttna. Jag hade alltid så
brådt att komma från repetitionen, jag visste,
att han väntade mig med det lilla ansiktet
tryckt mot rutan, och när jag hade någon
kväll ledig så brukade jag sitta och be-
rätta sagor för honom i skymningen. Ju äf-
ventyrligare det blef, dess mer stralade hans
ögon. Jag vet inte, hvad som försiggick
i den lilla hjärnan, men i sådana ögon-
blick var han så lik min Jacques, och jag
drömde, att han skulle bli nagot stort —
inte skådespelare, det skulle jag inte velat
för allt i världen . . .
Nu är det fyra år, sedan han dog. Det
var i skarlakansfeber en dag jag var på
repetition. Jag trodde det var bättre. Jag
anade ingenting, men när jag kom hem,
tänkte de, att jag skulle bli tokig. Och
flere månader efteråt kunde jag sitta och
se i rollerna, utan att vända bladet, och utan
att veta, hvad jag hade läst. Da jag upp-
trädde, var det som om någon hade skrat-
tat i mitt ställe, och när jag kom hem om
kvällarna, tog jag fram hans kläder och
hans Noaks ark, som han satt och lekte
med, då han väntade på mig. Alla de små
djuren — dem har jag ännu . . . Min gosse,
min lille gosse —–––»
satt och såg framför sig med hän-
Hon
derna i knäet, och ett par minuter var det
mycket tyst inne i logen. Därpå hördes en
ringning inne från scenen, och den gamla
kamraten steg upp: »Du skall väl klä dig,»
sade hon stilla och lade fram bondflicks-
dräkten för den stora komiska scenen i an-
dra akten. Den lille hertigen såg på den
groteska kostymen och på den stora korgen,
full af målade ägg, och sade sakta, med ett
svagt leende: »Det är inte roligt att gå
in OCh gyckla.» (Illustratör: Viktor Andrén.)
Qlten
Osjälfviskhet eller själfviskhet?
U
nder årtusenden har inom mänsklighe-
ten förkunnats en lära, hvilken äfven
i våra dagar af starka stämmor uttalas,
själfuppoffringens.
Denna lära manar människan att intet
åstunda af jordens goda, intet eftersträfva
af egen njutning eller lycka; att endast
lefva för andra, endast ge. sig, ja, om så
kräfves, förinta sig. Detta är, säga öster-
landets djupaste andar, vägen till den enda
varaktiga frid och fröjd, som begränsade
väsen i denna bristfulla tillvaro kunna röna.
Ty så snart vi personligt äga eller efter-
sträfva något, skälfva vi af lidelsens feber
eller själfviskhetens kyla, af ångesten att
förlora eller möjligheten att misslyckas.
Blott den, som för egen del intet äger och
intet kräfver, intet hoppas och intet åtrår,
men helt utgifver sig själf för andras väl,
är den i sanning fria och i sin frihet lyck-
liga människan.
Men också en annan, denna alldeles mot-
satt, lifsåskådning har förfäktare, en åskåd-
ning, som under tidigare skeden inom vä-
sterlandets odling mer än en gång kraftigt
varit häfdad, ehuru kanske aldrig med en
sådan energi som nu.
Denna lefnadsvishet manar till hänsyns-
lös, full och fri utveckling af den egna per-
sonligheten. »Lef», säga denna läras för-
kunnare, »uteslutande för din egen varelses
kraf; bruka allt och alla som medel för
dessa krafs tillgodoseende. Den fria, för-
näma öfvermänniskan har rätt att taga för
sig allt det yppersta i lifvet, att suga alla
dess drufvor, obekymrad om åt andra läm-
nas endast de tomma skalen.»
Starka personligheter äro ofta böjda för
ytterligheten. Denna synes dem mest följd-
riktig och mest storslagen, emedan den i
förstone icke tyckes innebära den för en
utvecklad tanke pinande nödvändigheten af
inkonsekvenser, eller den för en utpräglad
karaktär vidriga utsikten till kompromisser.
Ur denna böjelse för ytterligheter kan
till dels förklaras, att så många betydande
människor i vår tid tro sig ha mottagit lif-
vets stora sanning från endera af dessa,
hvarandra alldeles motsatta vishetslärare,
antingen den, som för den obetingade själf-
uppoffringens eller den obetingade själfhäf-
delsens talan. Och många obetydliga män-
niskor bli deras eftersägare, emedan det som
absolut sanning förkunnade har en hypno-
tisk makt öfver svaga sinnen.
Den, som bemödat sig att allsidigt be-
trakta tillvarons grundvillkor, måste emel-
lertid förvånas öfver att någon i vare sig
den ena eller andra af dessa endels sanna
lifsåskådningar tror sig ha funnit det ideal,
som är värdt att eftersträfva och möjligt
att förverkliga.
Ty hela den mänskliga odlingen är ju
tvärtom uppkommen och fortfarande satt i
rörelse genom växelverkan mellan dessa båda
grundkrafter i människonaturen, själfbeva-
relsen och offervilligheten. Lika väl som
den senares utrotande skulle framkalla en
allas strid mot alla, skulle den förras till-
intetgörande följas först af ett allmänt stilla-
(Forts. å sid. 410)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
