Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 409
&WÄT
ù’-"- —
umm. Mng
"’ééW
cJ.C–K»r-»
saas&a *%ag!
ßW»
BSwjW
âlÜ
mh
ÈilfSII
pmp
■HR
;»sæsi
I
Nikolai kyrka folket trängdes,
Det var julafton, en predikan hölls,
I festligt skimmer hela templet glänste
Och psalmen ljöd om Guds och jungfruns son.
• SQÄIL-Äg’ :
Dit hade rike gått att tacka Herren
För all hans nåd och sedan vända om
En hvar till sitt, att tända gran i hemmet
Och byta gåfvor, dela glädje ut.
Dit hade arma gått att hämta styrka
För lifvets kamp, en glimt af ljus i sorg,
Och höra budet: Frälsaren är kommen,
Som tager de betungade sig an.
En gubbe såg jag där, ett barn, en kvinna,
Som tagit plats vid Herrens altarrund,
Forty det fanns ej annat rum att välja,
Hvar bänk var full, och folket stod på gången.
Den gamle syntes böjd af år och jämmer,
Jag visste, hvem han var och hvad han led:
Hans son, den kvinnas man, som honom följde,
För ett begånget brott i häkte satt.
Den arma makans kind var mycket fårad,
I blicken låg ett genomkämpadt ve.
Den lille ensam log i fröjd åt ljusen:
Hans späda sinne kände ej ännu
De kval, som vilja hvarje glans fördunkla
Och kasta skugga öfver julen själf.
Han hört allenast — harnen höra mer
Af äldres samtal än de äldre tro —,
Att fadren »satt i mörkret» och var borta.
Men detta »satt i mörkret», som en gäng
Han snappat upp och format om i drömmar,
Stod ofta för hans själ i tysta stunder,
Ty, mörkrädd själf ibland, den lille tyckte,
Att mörkret dock det värsta var af allt.
Jag satt dem nära. Prästen valt till text
De helga ord om höjdens soluppgång,
Som jordens folk besökt och skiner klart
På alla dem, som än »i mörkret sitta»
Och under dödens skugga dväljas än.
Han talte mildt. En evangelisk ton
Af frid och kärlek klang i allt, han sade,
Han ofta återkom till nådens ljus,
Hvars rena frälsningsstrålar än besöka
De många arma, som »i mörkret sitta».
Och, bäst det var, den lille, som hört på,
. ■
fc=in
X
u
ilH
! s
m
-
t-ÅXD •1S>A3•DVArSN3C1IHcI-Wltä
Så högt, att jag förnam det, till sin moder
Brast ut: »Då skiner ljuset väl också
På stackars far, som sitter än i mörkret?»
Den späde tystad blef, men lätt en tår
Föll ned på moderns kind, den sorgetärda,
Och hon och gubben bytte tankfullt blickar.
Men mig det tycktes, att ett skimmer föll
Af hög förklaring på den vackra gruppen
Af gubbe, kvinna, barn, som tagit plats,
Där sparfven näste fått och svalan bo,
Invid ditt altar, Herre Zebaoth.
(Illustratör : David Ljungdahl.) C. D. AF WlRSÉN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
