Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410 IDUN 1893
Stående, sedan af en allmän återgång inom
hela kulturtillståndet.
De, hvilka anse själfuppoffringen som det
högsta sedliga målet, glömma dessutom att
den, som icke för egen del lefvat, älskat,
längtat, lidit, sträfvat, felat, upprättats —
den har heller intet att gifva andra af dju-
pare medkänsla, förstående, tröst, hjälp eller
utveckling. Medmänniskors hunger kunna
de mätta, deras sjukdomar kunna de vårda,
men ett andligt lidande förstå de icke, lika
litet som ett: hungrande hjärta. »För att
kunna ge ett själf, måste man äga ett jag»
— och om dessa nu helt offervilliga verk-
ligen hafva ett »själf» att hängifva, så är
det endast emedan de en gång icke varit
lika mycket utan ett »jag», som de nu äro.
Dessutom, om vi antaga, att alla verkli-
gen nådde till själfutplånelsens ideala höjd,
hvem blefve där föremål för deras offer-
villighet? Då alla människor endast gifva,
hvar äro de, som skola mottaga? Eller, för
att antaga det mera rimliga, att en stor
del af mänskligheten blefve helt uppoff-
rande, så skulle den andra delen, af hvil-
ken intet kräfdes, för hvilken allt offrades,
ju bli ytterligt stärkt i sin själfviskhet och
sålunda få ytterligt svårt att ens i någon
ringa mån närma sig det fullkomliga offer-
lifvets ideal?
Detta kan i själfva verket icke uppehål-
las som det allmängiltiga, öfverallt och all-
tid eftersträfvansvärda målet, annat än med
det omedvetna, men af erfarenheten mycket
djupt motiverade antagandet: att det alltid
blir ytterst få, som verkligen komma att
följdriktigt genomföra idealet. Ty utan detta
omedvetna antagande skulle man snart inse,
att det tillstånd icke kan vara idealet som,
om det slutligen nåddes, skulle ställa hela
mänskligheten med till gifvande utsträckta
händer, men inga händer framsträckta till
mottagande, eller också orsaka att det fåtal,
som skulle taga emot, finge sina händer så
öfverfulla, att de ej skulle kunna räcka ut
ens ett lillfinger till stöd åt en annan. De
skulle således nödgas stanna långt från
det ideala tillståndet, på det de andra måtte
kunna dess fullständigare förverkliga det.
De åter, som omfatta den obetingade
själfviskhetens lifsåskådning, skulle, om den-
na följdriktigt genomfördes af alla eller blott
af ett flertal, hela lifvet igenom befinna sig
i en rasande strid mot de många, hvilkas
själfviskhet komme att sammanstöta med
deras egen, och som de antingen måste be-
segra eller besegras af. En fullkomlig, fri
och förnäm själfhäfdelse skulle, för en följd-
riktig egoist, visa sig möjlig endast om han
tänkes ensam i ett samhälle, där alla an-
dra äro helt offervilliga. Där skulle han
segerrikt kunna uppnå den obegränsade
själfkärlekens ideal. Men de själfuppgif-
vande varelser, som omgåfve honom, skulle,
och med skäl, synas honom så andligen
fattiga — då de för egen del intet efter-
sträfvade, intet tillägnade sig — att de snart
intet skulle ha att ge honom, vare sig af
lifvets sötma eller sälta, och egoisten skulle
troligen bli svagsint eller själfmördare af
lifsleda öfver att alldeles motståndslöst kun-
na njuta tillvaron.
Medgifves riktigheten af det ofvan sagda,
torde tänkande människor sedan icke kunna
förorda något annat än harmoniens ideal.
Och den sedliga harmonien är: jämvikten
mellan osjälfviskhet och själfviskhet.
Detta ideal kunna vi aldrig antaga oss
drifva ut till orimliga ytterligheter, efter
som själfva dess begrepp innebär den mått-
fullhet, hvilken utesluter öfverdriften.
I den mån, som detta harmoniens ideal
förverkligas hos individen, vill denna bevara
sitt eget lif, främja sin egen bildning, skapa
sin egen lycka. Med idealet för ögonen
sträfvar han att, ur sin fysiska och psyki-
ska naturs grundämnen, arbeta fram en
harmonisk personlighet så, som den ädelt
jämviktsfulla stoden mäjslas fram ur mar-
morblocket. En om möjligt sund och väl
utbildad kropp, en vidgad och klarnad in-
telligens, en fördjupad och förfinad känsla,
en fast och samlad vilja, m. e. o. en hel
personlighet som, i hvad på individen själf
beror, skall kunna lefva ett rikt och lyck-
ligt lif — att genomföra en sådan själf-
utveckling, det anser den af harmoniens ideal
bestämda människan vara sin första plikt
mot sig själf och mot andra.
Men hon vet tillika, att hennes egen fulla
utveckling icke kan vara oberoende och iso-
lerad, utan tvärtom, att den är möjlig en-
dast under växelverkan och i samband med
andra människors, liksom allas utveckling
är beroende af arten och rikedomen i hvar
individs utveckling. Den till harmoni sträf-
vande människan vill därför lika litet för
sin utveckling eller lycka obetingadt offra
andra människors, som hon för deras ut-
veckling eller lycka obetingadt vill offra sin
egen. Hon söker tvärtom noga urskilja när
hennes uppoffring eller, när hennes själfhäf-
delse kan gagna alla andra, men skada blott
henne själf, eller när de skulle skada alla
andra och gagna blott henne själf, eller när
de skulle gagna både hennes egen och an-
dras utveckling eller skada både hennes
egen ocu andras. Och hon har därjämte
att, i hvarje särskildt fall, afgöra propor-
tionen mellan hennes eget Och andras gagn
eller skada. Om skadan blir ringa för an-
dra, men stor för hoane själf eller omvändt;
om gagnet blir ringa för henne själf, men
stort för andra eller omvändt — dessa för-
hållanden måste också afvägas, då hon af-
gör uppoffringens eller själfhäfdelsens be-
rättigande vid hvarje gifvet tillfälle.
Ingen väljer alltid rätt; att ens ofta lyc-
kas göra det kan endast den, som en gif-
mild natur eller en allsidig utveckling skänkt
den fina etiska instinkt, som leder till att
besluta sig för det, som verkligen mest gag-
nar både ens egen och andras utveckling,
eller som åtminstone förenar den minsta
möjliga skada med det största möjliga gagn.
Alla mänsklighetens härligaste gestalter
hafva företett konturerna till en sådan den
etiska konstens harmoniska skapelse; de ha
kommit oss att ana, huru framtidens män-
niskosläkte skall varda: rikt på jämviktsfulla
personligheter, som äro starka nog att kunna
vara fullkomligt goda, goda nog att kunna
vara fullkomligt fria, fria nog att kunna
vara fullkomligt lyckliga.
Friheten är icke målet, men grundvillko-
ret för utvecklingen och står i växelverkan
med denna så, att ju mer utveckling som
vinnes, dess mer frihet når man och ju mer
frihet, dess mer utveckling. Ty endast fri-
gjorda krafters brottning och lek föra slut-
ligen fram till den nyss skildrade, medvetna
och genomarbetade, men till en andra na-
tur vordna, sedliga harmonien. Och eme-
dan friheten sålunda är lifsvillkor för ut-
vecklingen, är det en framtidens vinst för
denna, att stora andar offrat sig för frihe-
ten, ehuru utvecklingen i samtiden alltid
förlorar på sådana personligheters under-
gång. Hvad den harmoniska individen an-
går, så är aldrig undergången själfvållad,
utan den beror på andras ohejdade egoism
eller fullkomliga saknad af personlighet,
hvarigenom den till harmoni anlagda och
sträfvande individens fulla kraftutveckling
blir hämmad eller helt afbruten.
Få äro danade af det ämne, ur hvilket
en stor personlighet kan utvecklas. Men de
flesta skulle, om de toge vara på sig själfva,
kunna utveckla det ämne till personlighet,
som de äga, ehuru denna utveckling är
svårare, ju mer ett harmoniens, icke ett en-
sidighetens ideal föresväfvar dem.
Om det är en sanning, att »brist på snille
är brist på mod», så är den sanningen i
lika grad giltig för bristen på personlighet.
Och häri torde vi finna en af orsakerna,
hvarför man än mera sällan träffar kvinnliga
än manliga individualiteter. En man ge-
nomglödes mera helt af sin idé, sitt arbets-
mål; han är mera intensiv i hvad han vet
och hvad han vill. Han blir sålunda ofta
mer ensidig, nästan alltid mer själfvisk, men
mycket mer hel än en kvinna i motsva-
rande läge. Hon är — utom af kärleken
— sällan helt genomträngd, har således
mer lätt att vara hänsynsfull, att se sig om
åt alla sidor. Hon blir sålunda mer rörlig,
snabbkänslig, mångsidig, smidig än mannen,
och häri ligger hennes styrka, men, liksom
mannens, vunnen med en motsvarande för-
lust. Ty så föga är ännu jämnvikten in-
gången i människonaturen, att en god egen-
skap sällan är produkten af en multiplika-
tion, utan endast resten efter en subtraktion.
Mannen blir den företrädesvis nydanande
genom sitt större mod att våga, sin inten-
sivare makt att vilja; kvinnan blir den, ofta
ängsligt, fasthållande. Hon vårdar med tro-
het ej blott hemmets seder och minnen, utan
äfven samhällets traditionella känslor och
rättsbegrepp. Men denna kvinnans allmänna
benägenhet är det, som ofta lagt hinder i
vägen för de enstaka kvinnliga individernas
utbildning.
Mannens personliga själfständighet hin-
dras däraf, att han under sin verksamhet
utåt i regeln måste arbeta i nära samband
med andra, hvarvid han blir bunden af parti-
disciplin, kåranda, befordringshänsyn, med-
borgerligt förtroende eller hvad de allt heta,
de utförsbackar, på hvilka han halkar bort
från sin egen personlighet.
Kvinnans personlighet åter dragés ned i
konventionalismens själfutplånande hvirfvel,
hvilken hon förväxlar med osjälfviskhetens
djupa strömdrag. Hennes sedliga omdömes-
kraft är sällan så utvecklad, att hon kan
särskilja den själfuppoffring, som är värde-
full för allas eller åtminstone för hennes
egen utveckling, från den, som är ur alla
synpunkter värdelös; hon ifrar ofta för den
senare lika mycket som för den förra. Hon
litar icke på sin egen instinkt af det rätta,
i fall denna instinkt skiljer sig en hårsmån
från det häfdvunna. Hon vågar icke bilda
sig en egen åsikt i något ämne från och
med toaletten till och med religionen —
innan hon hört vederbörande auktoriteters
utlåtande. Hon dömer en själfständig per-
sonlighet, som handlat enligt sin syn på
det rätta, men hvars syn afvikit från det
gängse rättsbegreppet, hårdare, än en per-
son, som mycket gröfre syndat mot den
gängse rättsuppfattningen, men som fort-
farande erkänner dennas fulla berättigande.
Om männen, genom sina samhällslagar,
skapa många personlighetens martyrer, skapa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
