Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 411
DUN
<JÎ- Söderberg
I mina barnaår till dig jag gick
med hvarje sorg, som grumlade min blick,
och endast rred din stämmas milda klang
du ofta tårarne att stanna tvang.
Och när jag bytte sorglös barndomslek
mot lifvets allvar, du ej från mig vek.
Nu ber du varmt för fjärran sonens väl,
ljus och mörker kämpa om min själ.
Jjjjfnad, anspråkslös och oberömd,
är» k|jlan lik, som ligger undangömd
natt, men ändock speglar af
Guds himmel klarare än stormrördt haf.
D
u vandrar, böjd af årens släp och slit,
med fåradt än ne och med hjässa hvit,
men i den kärlek, som jag speglad ser
af dina blickar, evig ungdom 1er.
Så står du för min syn, o moder kär,
och hvart mig lifvet för, du blir mig när,
om jag till lyckans ljusa höjder når,
om jag i sorgens skumma dalar går.
Så fjärran finnes ej på jord en stig,
att ej din kärleks tankar hinna mig,
och när en gång du lyktat lifvets färd,
förblir du kvar hos mig i minnets värld.
kvinnorna ej färre genom de konventiona-
lismens lagar, som de stifta. Dessa lagars
grundtanke är icke, att en hvar, i den mån
han ej förnärmar andras rätt, skall fritt få
lefva sitt eget lif, tänka sina egna tankar,
känna sina egna känslor, tro sin egen tro
och sålunda tillföra det hela nya personliga
värden. Utan grundtanken är tvärtom att
omdana alla befintliga värden till nollor,
och detta omstöpande sker hufvudsakligen
i osjälfviskhetens namn.
En gång skall väl dock den tid komma,
när kvinnorna hunnit bli djupt genom-
trängda af storheten i det sedliga ideal,
som är harmoniens. De skola då hvarken
vilja offra sin egen eller se andras person-
ligheter uppoffrade; de skola då med reli-
giöst nit vårda så väl sin egen som andras
utveckling i frihet till lycka. Då skall till-
varon gestalta sig i en hittills osedd skön-
het. Ty hvad kvinnan i seder och sinnen
hägnar, hvad hon i känslor och handlingar
främjar, det blomstrar fram i det nya släk-
tet. Och de yppersta inom detta skola ge-
nom sitt lifs föredöme genomtränga alla an-
dra. med den sanningen:
att det största, vi kunna lefva för, är vår
egen och andra personligheters utveckling;
det största, vi kunna dö för, är vår egen
och andra personligheters frihet.
Och dock — hur stilla detta lif förgår,
är det en förebild, som jag ej når,
men kan jag själf fullborda något godi,
är det en frukt af hvad din kärlek sått.
Hvad än jag tänker och hvad än jag gör,
ännu din blick jag ser, din röst jag hör.
Ännu som förr inför din ljusa tro
mitt hjärtas stormar lägga sig till ro.
Hvad mig du var och är, jag ensam vet
och minnes det med lifslång tacksamhet.
Frid öfver dina stilla senhöstår!
Gud löne dig, när du till hvila gårl
(Illustratör: Jenny Nyström.)
’ftvans JJedherg
Strömoln.
Några scener ur ett ungt äktenskap.
DB UPPTRÄDANDE:
Äkta mannen. — Unga frun. — Svärmodern.
Svärfadern. — Väninnan. — Jungfrun.
Handlingen i det unga parets hem i Stockholm.
{Ett elegant, liemtrefligt kabinett hos det nygifta paret.
XJtanfor ligger salongen, till hvilken dörrarna stå öppna,
och som är upplyst af en delvis tänd takkrona. Inne
i kabinettet brinner en lampa med röd slöja på ett bord
uppe i hörnet och en likadan på kakehignsafsatsen.)
FÖRSTA SCENEN.
Unga frun. Svärmodern.
{Unga frun ligger halflutad i en chäslong till vän-
ster, medan svärmodern pysslar med eau de cologne på
hennes hufrvd.)
Svärmodern {en tämligen fet, några och fyrtio års
d,am; mycket örn och orolig.) Vet du, Elly lilla, det
var alldeles .som en aning hade sagt mig . . . hur är
det nu, älsklingen min? Känner du dig något bättre?
Unga frun. Kanske en litgn smula! Om du
ville badda mig litet mera på tinningarna, mamma.
Svärmodern : Så gärna, så ! Jag sa’ just åt pappa:
det har händt någe’, sa’ jag. Men han bara skrat-
tade åt mig! — Är det bra så där?
Unga frun. Ja, tack mamma lilla !
Svärmodern. Otäcka varelse ! Gå ifrån en sådan
Guds ängel!
Unga frun. Snälla mamma, det är ju första
gången, som det händer.
Svärmodern. Liksom det vore någon ursäkt.
{Efter en paus.) Stackars du! Det blir nog inta
den sista. Tro du mig, jag känner karlarne! Men
Gud ske lof, mitt samvete är lugnt; jag sa’ dig det
förut. Din far är ett mönster för äkta män; men
hålla sig hemma, det kan han inte! Det kan aldrig
en karl!
Unga frun. Ja men, kära mamma ! Emil måsta
ju sköta sina affärer!
Svärmodern {beundrande.) Hon försvarar honom !
{Efter en paus, med skärpa.) Har han affärer så
här dags?
Unga frun. Hur mycket är klockan, mamma?
Svärmodern (ser på uret på kakelugnsafsatsen.)
Half åtta! {Kommer tillbaka.) Jag frågar bara: har
han affärer så ltär dags?
Unga frun. Nej, snälla mamma! Han är ju
på middag.
Svärmodern. På middag? Efter knappa sex
veckors äktenskap! Jag frågar Gud och hela värl-
den: är det mänskligt?
Unga frun. Docenten Ask kom ju på genom
resa — hans gamla ungdomsvän — och de ha’ into
träffats på fyra år, därför att han varit utrikes. Jag
var ju också hjuden, fast jag måste säga nej, därför
att jag inte mådde bra.
Svärmodern. Stackars du! Och så gick han
ändå! Han hade hjärta att gå ifrån dig!
Unga frun. Kära mamma! Jag bad ju honom
själf, att han skulle gå! Det är ju ingenting farligt,
och när du är hos mig . . .
Svärmodern. Om också hela släkten varit hos
dig, så skulle han ändå inte gått! Men se, säga
nej för en middag, det har ännu aldrig någon karl
kunnat! Din far är ett mönster; men afstå från en
glad middag — nej, se det kan han inte ! Men du
skulle ha gjort som jag: är jag bjuden med, så går
jag, om jag också är halfdöd! Och vet du, det
händer ofta, att man kryar till »ig, när man får
någonting godt! Du borde ha gått med — ja! det
borde du visst, det !
Unga frun. Snälla "mamma! jag orkade verk-
ligen inte.
Svärmodern. Ja, då skulle han inte heller ha
gått! Men se, Emil.
Unga frun. Mamma, du får inte tala illa om
Emil! Han är så snäll, så öm, så god — om du
bara visste !
Svärmodern. Liksom det vore mer än hans
evinnerliga skyldighet! När han får en sådan ängel!
{Paus.) Vill du ha lite mer eau de cologne?
Unga frun. Nej tack! Jag känner mig litet
bättre nu.
Svärmodern. Gud eke lof! Skall jag säga åt
Johanna, att hon lagar i ordning en kopp te?
Unga frun. Ja kanske det. mamma! (Man hör
en något aflägsen elektrisk ringning. Unga frun sätter
sig hastigt upp och kastar en längtande blick utåt •
salongen.) Nu-kommer visst Ko ’ !
Svärmodern. Det vore verkligen en märkvärdig
middag, om den slutade så här dags!
Unga frun. Emil lofvade att komma hem tidigt.
Svärmodern. Det gör alltid pappa också; men
ändå kommer han aldrig förrän sent — fast han
är ett mönster!
ANDRA SCENEN.
He förra. Jungfrun.
Svärmodern "(går emot jungfrun, som kommer i
salongsdörren.) Är det unga herrn, Johanna?
Jungfrun. Äh, tycker konsulinnan det! Nej då,
det är fröken Bark, som frågar, om frun är hemma.
Svärmodern. Den lilla, rara Gärda ! Så snällt
af henne — var det inte, Elly lilla?
Unga frun (med sviken väntan, i det hon intar
sin förra ställning.) Jo mycket.
Jungfrun. Får jag be’ henne . . .?
Svärmodern. Ja för all del, bed henne stiga
in. Det ska’ friska upp dig, Elly — eller hur,
min ängel!
Unga fri . Åbja -— bara hon inte pratade så
mycket.
Jungfrun. Vill frun kanske, att jag. . .?
Unga frun. Nej, bed henne stiga in!
Svärmodern (tämligen hvasst till jungfrun.) Jag
tycker, att jag sa’. . .
Jungfrun. Jaha, men si, jag tänkte, att det var
min fru, som skulle bestämma den saken. (Oär i
fonden.)
Unga frun (i trött ton.) Å, vill inte mamma
hjälpa mig att sätta mig upp litet?
Svärmodern. Jo, så gärna, min ängel ! (Pysslar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
