Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 417
.
känsla, som då man hör vågor i regelmäs-
sig takt slå upp och ned mot en strand, eller
som när man hör en klocka långsamt picka
i tick, tack, tick, tack. Det frestade starkt
på ögonlocken.
Ändtligen kom ett amen, långdraget som
det andetag af lättnad, hvilket steg likt en
jättesuck mot kyrkhvalfvet. Kyrkoherden
böjde hufvudet, församlingen likaså, och
då man ansett att lämplig tid åtgått, höj-
des ånyo de sänkta hjässorna, först en och
annan på försök och så med ens alla, spän-
stigt, som om en besvärlig skyldighet lyck-
ligt blifvit fullgjord. Här och där såg man
ögon, som glänste af fromhetens tårar, men
öfver de flestas ansikten låg ett uttryck af
antagen kyrkmin, det vill säga likgiltigt,
sömnblandadt allvar.
Så kom altartjänsten. Kyrkoherden mäs-
sade själf långdraget som han predikat, or-
geln rättade sig därefter, och alltsamman
drog ut åtminstone fem minuter längre än
en vanlig altartjänst fordrar. Slutligen var
det öfver och det viktiga ögonblicket inne.
Kyrkoherden stod ett par sekunder lik-
som försänkt i begrundande. Så vände
han sig värdigt om mot altaret, och hans
kala hjässa med sin gråa hårkrans omkring
lyste stilla och uppmuntrande mot försam-
lingen, medan orgeln med dämpad klang
spelade sväfvaride melodier som till en me-
lodram.
En viss oro började förspörjas på mans-
sidan, flottiga skinnpungar drogos i dagen,
och ett svagt mummel af hviskningar hör-
des, men ingen rörde sig ur fläcken. Vill-
rådiga och förlägna blickade bönderna på
hvarandra, tummade sina skinnpungar och
töfvade i sina bänkar, medan kyrkoherden
framför altaret tåligt bidade sin lön, bidade
förgäfves. Det förhöll sig nämligen så, att
Ane Lindseth, socknens rikaste bonde, tal-
man i stortinget och en viktig medlem af
kommunalnämnden, han som högvuxen med
ståtlig hållning och värdig uppsyn brukade
resa sig ur främsta kyrkbänken och inleda
offringen med att lägga sitt dryga bidrag
på altarbordet, han hade plötsligt insjuknat
och var således förhindrad att infinna sig.
Därutaf de bestörta minerna och den all-
hans hållning började en viss otålighet att
förspörjas. Organisten uttömde hela sin
fantasi med preludier och långdragna ackord
i alla möjliga tonarter. Bönderna sutto
fortfarande stilla.
Och åter förgingo några minuter. Kyrko-
herden hvilade än på det ena, än på det
andra benet. Så hostade han varligt. Or-
ganisten uppfriskade sig med ett solfeggio
af Bach.
Fortfarande samma orörlighet hos för-
samlingen.
En dryg kvart förflöt på detta sätt. Svett-
dropparna stego kyrkoherden i pannan. Hans
månsken började rodna af sinnesrörelse, och
orgelspelet lät som en matt trånande suck
efter befrielse.
Allt förgäfves.
Och slutligen efter tjugu minuters stånd-
aktighet vände kyrkoherden sig om mot
församlingen, tecknet att oftringen måste
upphöra, kastade en blick likt en åskvigg
ut öfver sin hjord och gick som en bild
af den rättvisa domen in i sakristian.
Bönderna hade på eftermiddagen ett sam-
manträde, då kollekten till kyrkoherden hop-
samlades, men det var lättare att stoppa
en mindre slant i den stora slutna block-
bössan än att lägga den på altarbordet midt
för den mottagandes granskande ögon. Det
var också meå ett ganska långt ansikte,
som kyrkoherden, efter det han hopräknat
summan, trädde in till sin hustru och sade:
»Det blir ingenting af med att kläda om
förmaksmöbeln den här gången, jag har
fått nästan hälften mot i fjor.»
Och pastorns lilla beskedliga hustru drog
en djup suck öfver sina svikna förhopp-
ningar och församlingsbornas brist på fri-
kostighet.
Men dessa voro egentligen ganska be-
låtna med sin offerdag.
(Illustratör: Jenny Byström).
—.........—–––––––––––––––––––-
cfjnna Jinutson
did adventstid.
Än han tågar på vägen fram,
Följd af bullrande hopen,
Huldt fördrager han sol och damm
Lyssnar till hjärteropen . . .
Bär du slöja af dunkelt ve,
Sörjande like, stanna,
Lös de tyngande kval och le,
Lyft din fårade panna.
Glöm ej högtidens vackra sed:
Smärtedoket på vägen bred,
Jubla högt: Hosianna!
männa förvirringen. Hvem skulle nu våga
anse sig stå honom så nära i rang, att han
dristade ^sig till att först framträda? Ane
Lindseth var så gifvet framskjuten, så öf-
verlägsen dem alla, men den som nu gjorde
en början, skulle för visso bli utpekad som
högmodig . . . och det, nej det hade ingen
lust att utsätta sig för.
Minut efter minut förgick. Kyrkoherdens v
hjässa lyste alltjämt blid och blank, men i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
