Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 51. Julnummer 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418 I D U N 1893
Josephine ’[fettergrund (%\ea)
Fast på grannlåt armt,
Likväl det var smakfullt och nätt och
prydligt
Med blommande växter och snöhvit duk
Samt en sotfa mjuk —
Det hela ett kvinnoverk, det var tydligt.
Med lifliga flammor’en brasa brann,
Och hon och han,
De sutto där lyckliga, glada och unga,
Med öga mot öga och hand i hand,
Med hjärtat i hrand
Som tvänne små fåglar på grenens gunga.
Fanns något palats på jordens rund
1 denna stund
Mer härligt än detta förtjusande »näste»?
Var det icke högt, var det icke stort,
En stormad port
Till lyckans svårintagliga fäste?
Ack! sida vid sida, så tätt som nu
De unga tu
Sin bana ville tillsammans vandra.
Och intet armod och ingen glans,
Hur än det tryckte, hvar än det fanns,
Dem skulle skilja ifrån hvarandra . . .
* *
*
Och åren flyktade ett tu tre.
Vi återse
Ej längre vårt par i det forna »nästet».
I salar, höga som tempelhvalf,
Hon sväfvade fram som en rosenalf
Och han så stjärnprydd som himlafästet.
På palmgrupper höga, på bilder små
I roccoco,
På möbler med glänsande, skiftrikt siden,
På mattor, speglar och tailors krans
Föll kronors glans.
Och gyllne pendyler mätte tiden.
Vårt par gaf supé för societén,
Och värden sken
Bland nåder och riddare, hela raden.
Värdinnan bak solfjädern skälmskt sågs le
Mot en kal attaché,
En sommarbekantskap från Baden-Baden.
I nöjenas hvirfvel, så brusande strid,
Ej mer hade tid
De forna förälskade två med hvarandra.
Man sällan mer dem tillsammans fann,
På baler var hon och på klubben han,
Det är comme il faut — det må ingen
klandra.
Men midt under festernas bullrande glans
Det stunder fanns,
Då han eller hon sig tillbaka drömde
Till »nästet», den forna helgedom,
Där soffan stod tom,
Där brasan var falnad och blomstren
glömde.
Då stal sig en suck så lätt och skyggt
Som en fågels flykt
Ur bröstet, beklädt med ordnar, med
siden.
Då tänkte de inom sig bägge två:
Ack ja — det var då,
Den enda verkligt lyckliga tiden !
(Illustratör: Viktor Andren.)
––––––––*É*— ––––
$>ohan J^ordling
En skald.
H
vilken dag, hvilken oförgätligt härlig
dag!
Det var som en dröm, alltsammans, tyckte
Elly. Och hennes korrekta lilla skolmam-
sellshjärna, som annars så nyktert plägade
handskas med den prosa, ett fattigt folk-
skollärarinnelif ymnigt beskär, var ännu
smått virrig af all den glans, såväl inifrån
som utifrån, hvilken denna minnesdigra
kväll hade genomträngt henne. Den icke
allt för bländande belysningen i den gamla
börssalen, där Svenska akademiens högtids-
dag firades, den lysande areopagen kring det
långa ljusstaksprydda bordet, den kungliga
familjens vördnadsingifvande närvaro, den
eleganta publiken, men först och sist dagens
stora, stolta, allt annat uppslukande inne-
börd — att han, den bleke, magre unge
mannen, som under de närvarandes and-
lösa spänning ur præses’ hand darrande
mottog den gyllene prispenningen, att han,
den store skalden, hjälten för dagen, var
hennes Fredrik, hennes egen käre bror Fre-
drik . . . nej, det var nästan för mycket!
Men hur hade de icke också sträfvat och
slitit för denna stunden under långa, tunga
försakelsens år. De — ty icke skulle han
ensam ha redt sig långt med det hård-
händta lifvet, den stackars Fredrik! Det
kunde man heller icke begära. Hans bröst
var ju så svagt; något efterhängset byrå-
arbete på tidningsredaktionerna hade han
ej stått ut med de sista åren. Och hans
poesi, så smekande som musik, så klang-
full som guld, när den om kvällarne de-
klamerades på den lilla syskondubletten där
uppe vid Grefturegatan, hade icke alls visat
sig äga förmågan att framkalla samma me-
talliska klang vid de snöda förläggarpul-
peterna eller redaktörernas prosaiska arbets-
bord.
Men, gudskelof, hon var stark för dem
bägge. Hon hade alltid varit som en mor
för honom allt från hans späda år ; hon
var också hela tio år äldre. Ja, en gam-
mal mamsell var hon redan, det var icke
värdt att förneka, som hon själf skrattande
försäkrade, men en mycket lycklig gammal
mamsell, så länge hon hade sin hälsa och
sin skola, som beredde dem en anspråkslös
utkomst, och honom att skydda och värna
om för alla hvardagsomsorgernas knuffar. —
Det var slut, och publiken strömmade
ut. Elly hade all möda att få honom fatt
i trängseln vid utgångsdörrarna, men nu
hade hon hans hand i sin, och i den tysta
tryckning och den glänsande blick, hon
gaf honom, låg ett tack för hennes lifs
största glädjestund, som genom honom be-
redts henne.
Hvad han var blek och såg trött ut!
Men var det väl att undra på ; all spännin-
gen och oron och värmen i den stora folk-
uppfyllda salen. Han log dock, när han
lade sin arm under hennes. Nyfikna blic-
kar brände dem rundt om, och man pekade
och hviskade åt hvarandra. —
Därute var det en rå decemberkväll.
När de gingo öfver Norrbro, under hvilken
en tung, hvit dimma bolmade upp från de
svarta brohvalfven, hostade han lätt. Hon
hade honom att slå upp den tjocka vinter-
rockens krage.
»Du är väl icke sjuk, Fredrik, min kära,
lilla gosse?»- frågade hon oroligt.
»Nej, men litet trött. Och jag längtar
så hem.»
Ack, det gjorde visserligen också hon.
Där hemma först skulle hon riktigt få rå
om honom, ensam och helt; få betyga ho-
nom, hur stolt, hur lycklig hon var i hans
framgång. En liten öfverraskning hade hon
ock beredt — det skulle bli ett mottagande,
värdigt den stora dagen! —
Inom ett ögonblick strålade det yttre
rummet i den lilla dubletten af ljus. Bägge
deras lampor och fyra skrifbordsstakar tro-
nade på matbordets bländande hvita duk.
Där var redan dukadt till supé — en rik-
tig skalde-supé, med skinande röd hummer,
den delikataste fågelpastej, en dammig flaska
portvin och en stor skål, rågad med druf-
vor. Han hade alltid haft en smula anlag
för gourmandise, Fredrik, fastän de tyvärr
i hvardagslag hitintills icke fått allt för
stor näring. Men nu, nu låg ju ett helt
annat, ett nytt, ett rikare lif framför dem.
»Nej, men Elly, hvad är nu detta? Hvilka
dårskaper! Det är alldeles för mycket.»
För mycket! Hur han kunde prata! Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0422.html
