Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 419
IF –-
skrattade och sjöng npp i hvartannat, där
hon lade den sista ordnande handen vid
bordet. Den svarta, tråkiga fracken fick
hon då prompt lof att dra af honom med
detsamma; lians stackars hvita ansikte såg
ju dubbelt så blekt ut mot det svarta. Så
där — den varma nattrocken på och de
mjuka tofflorna — »svep nu om dig riktigt
och hvila och bli varm ...» och hon sköt
honom i länstolen tätt intill bordet.
En sådan fest var då verkligen ett halft
lif värd att få fira tillsammans! Midt på
bordet placerades den gyllene prispennin-
gen i sitt uppslagna etui — hur den glän-
ste och brann mot den purpurröda samme-
ten. Hon rågade de bästa bitarne på hans
tallrik, och hennes öfverfulla gamla hjärta
flödade i ett öfver hennes läppar i moder-
liga smeknamn och muntrande skämt, me-
dan hon ideligen uppmanade honom att äta.
Han rycktes själf alltmera med, hans ge-
nomskinliga ansikte fick en varm skiftning,
hans mörka ögon glänste, hans fåordighet
löstes.
Till sist måste han dock lägga ned gaf-
feln, sträckte bägge sina händer öfver bor-
det och fattade hennes . . .
Minuterna flögo. Länge hade de suttit
och talat med hvarandra om gångna dagar,
om kära minnen, om framtiden, som i dag
tycktes locka så ljus. De glömde, hur nat-
ten skred. Plötsligt slog väggklockan in-
ifrån hans rum ett.
Hon spratt upp: nej, detta gick icke an!
Han var ju trött och måste till hvila. Hur
kunde hon ha varit så tanklös!
Ja, han var verkligen trött. Han hade
åter blifvit helt blek, där han slappt sjunkit
tillbaka i den stora stolen, endast ett par
små runda fläckar flammade ännu på hans
kinder som en reflex från vinet; under
ögonen lågo mörka ringar. Den torra en-
visa hostan började omigen skaka hans
kropp.
Nu genast till sängs, utan pardon! Hon
sköt honom med mildt våld in i hans rum
och tände ljuset vid bädden. Det var ju
en dag i morgon ock.
Själf hade hon hela sin bunt temaböcker
ogenomgångna, och de måste nödvändigt
vara klara, tills hon skulle i skolan i mor-
gon bittida. Hvem hade haft tid med dy-
likt förut i dag på eftermiddagen ; det hade
minsann gällt att passa på för att få en
god plats vid den akademiska högtiden.
Dörren till hans rum var stängd; hon
tog tyst fram den digra bökpackem och satte
sig vid ett enda ljus till korrigeringen. —
En half, kanske en hel timme hade gått
— hon visste det ej så noga — då hon plöts-
ligt rycktes ur arbetsifvern genom skarpa
hostningar därinifrån. Det var icke säll-
synt, att han hostade om nätterna, men
hon lyssnade alltid med oro därtill, och
detta lät så skärande skarpt.
Hon reste sig hastigt, tog ljuset och skyn-
dade in.
Fredrik satt upprätt och framåtlutad i
sängen, och en rossling skakade hans magra
axlar och bröst i krampaktiga ryckningar.
Hon kastade sig på knä vid hans bädd,
fattade hans hufvud mellan båda sina hän-
der. En kall svett sipprade öfver hans
panna.
»Fredrik, min kära, älskade gosse; hur är
det, hur är det?»
Hon smekte med nervös ömhet det tunna
håret, som klibbade efter tinningarna, hon
torkade hans panna med sin näsduk och
tryckte den mot hans mun, medan hostan-
fallet ristade de sargade lungorna med ett
gällt, ihåligt ljud.
Så småningom fick han dock åter and-
rum. Den häftigaste attacken upphörde,
och han sjönk maktlös tillbaka mot kud-
darne. Endast en kort, hvinande andhämt-
ning arbetade under hans tunna bröst.
»Tack — tack — det är bättre nu —
bra nu — endast det vanliga — intet far-
ligt ...»
Tjll sist förmådde han henne att åter gå
ut till sitt. Hon slog sig ännu en gång
ned vid sin halffärdiga kriapacke. Men
arbetet ville icke längre gå.
En underlig, beklämmande oro fyllde
henne. En aning, en hemsk, förfärande
aning, som hon icke ens vågade ge den pre-
ciserade tankens form, steg upp inom henne,
omkring henne, insvepte som en svart skugga
hela rummet. Det blef kallt, isande kallt,
och hon ryste. Hela denna stora dags stora
glädje, som nyss fyllt henne med ett sprän-
gande jubel, var nu, som hade den aldrig
varit.
Där på bordet bredvid henne brann Fre-
driks gyllene hederspenning med en blek
låga. Hennes ögon stirrade mot dess skim-
mer, till dess de med ens skymdes af tårar.
Hon lyfte näsduken i sin hand . . .
Med ett skri sprang hon upp. Hon hade
icke kunnat återhålla det. Så plötsligt, så
bedöfvande hade det kommit.
På den hvita näsduken, som hon nyss
hade tryckt mot broderns läppar, tecknade
sig en stor rund, mörkröd fläck.
Det var således sant? Hennes aning,
den mörka skuggan, den isande fläkt af
dödens kyla, som hon nyss känt draga ge-
nom detta nattysta rum — allt var sant!
Andlös lyssnade hon ett ögonblick vid
broderns dörr, om han skulle ha hört hen-
nes rop. Nej, han sof tydligen; hans korta
andedrag hvisslade sakta.
Och hon sjönk tillsammans ned öfver sitt
arbetsbord, med armarne öfver sina ofull-
bordade temaböcker, med den hoprullade
näsduken pressad emot sina ögon. En ljud-
lös invärtes gråt skalf genom hennes kropp,
och en strid ström af brännande tårar blan-
dades med dessa droppar blod ur broderns
sönderslitna lunga.
(Illustratör: D. Ljungdahl.’)
£fånna ’JJOahlenberg
3 infattning.
E
tt blekt decembersolsken föll sparsamt
in i salongen genom de smala delar
af fönsterytorna, som de dubbla gardinerna
lämnade fria. Det kastade några ljusa
strimmor öfver den brokiga mattan, satte
glans på den svängda, förgyllda foten till en
antik taburett och retuscherade upp mönst-
ret på en broderad kudde i den lilla hörn-
soffan. M(’n längre in i rummet nådde det
inte. Spiselafsatsen med sina koketta staty-
etter, den stora japanska skärmen, de sväl-
lande braskuddarna, fantasimöblerna, staffli-
erna och alla vrårna fyllda med konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
