Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420
mm
Sm
||
mm
m&:; S vMifcfiWà
ms
mm A\N\\’>i’
föremål och lyxartiklar lågo försänkta i
halfdager, väntande på, att kronor och lam-
por skulle tändas, för att lefva upp och
komma till sin rätt.
Framme vid mellersta fönstret stod ett
litet svart, aflångt hord af päronträ, ställdt
med långsidan på sned inåt salongen. På
den blankpolerade skifvan lekte också ett
knippe solstrålar, och midt i dem dansade
dammkornen upp och ned.
Två personer, en ung man och en ung
flicka, sutto på ömse sidor om hordet, skilda
af den dallrande solstrimman, och skratt,
artigheter, skämt, sarkasmer och tomma
fraser flögo emellan dem med samma lif-
lighet som de dansande dammkornen.
Häradshöfding Ohrstedt hade kommit för
att tacka för supébjud-
ningen i nästa vecka,
till hvilken han redan
fått kort. Men både vär-
den och värdinnan voro
utgångna. Det var i dag
annandag jul, och den
dagen gingo de alltid
tillsammans i högmäs-
san. I väntan på deras
återkomst, som tycktes
ha blifvit fördröjd af en
promenad, underhöllhan
sig därför med dottern
i huset, fröken Hedvig,
och det föreföll alls inte,
som om denna tête à
tête var honom någon
missräkning.
Både hon och han
voro väl förfarna i den
så moderna sporten »flir-
tation». De hade idkat
den på både baler och
middagar, på promena-
der och skridskoturer,
med hvarann och med
dussintals andra. Det
var en gammal och gou-
terad lek med kända
finter. Stöta till och
parera 1 Utmana och böja
sig undan!
Isynnerhet det senare
förstod Hedvig sig på.
Hon kände till hemlig-
heten att få herrarne
att säga sig nästan pre-
cis hvilka artigheter hon
ville och att sedan sitta
där och se ut, som om
hon vore förvånad, öfver
att de kunde hitta på
sådana tokerier.
Det var en liten glupsk dam. Hon blef
aldrig mätt på smicker, och hon fick ingen
ro, om hon inte kände sig som medelpunk-
ten i det sällskap, hvari hon befann sig.
Där hon nu satt i den bekväma hvilsto-
len med de utsträckta små fotterna i kors
och lutade sig tillbaka i en retande, själfs-
våldig ställning, hade hon en så småleende,
belåten och segerviss min, att hon af bara
välbefinnande fick två glänsande fläckar på
den most utstående delen af sina fylliga
kinder.
Men så voro också hon och han inbe-
gripna i ett särdeles intressant samtal.
De talade om ingenting mer och ingen-
ting mindre än om fröken Hedvigs krusiga,
ljusbruna hår och dettas alla märkvärdiga
egenskaper.
Hon skyllde allß möjliga små älskvärda
odygder på detta stackars hår. Det var
dettas fel, att hon alltid kom för sent, när
hon skulle bort, därför att det var lockigt
af naturen och motsträfvigt att ordna, och
det var dettas fel, att hon låg så länge om
morgnarna. Bara tanken på, hvilket arbete
hon skulle få med det, hindrade henne att
stiga upp.
Naturligtvis svarade häradshöfdingen med
en blick, full af romanesk glöd och ga
lanteri:
»Men så är det också någonting att göra
sig besvär för. »
»Åh, det är bara till förargelse. Jag
tror jag tar och klipper af det en vacker
dag. »
»För Guds skull! En så’n vandal ä ni
väl inte heller?»
»Hvad ska jag ta mig till då?»
Hon sträckte ut de korslagda små fot-
terna ännu litet mera och lade hufvudet
tillbaka mot ryggstödet, så att det luftiga
hårburret på alla. sidor sköt fram om an-
siktet.
»Jo, jag vet.»
»Nå, så säg då!»
»Jag ger mig i perukmakarlära. »
Ett klingande skratt blef svaret.
»Och se’n . . .?»
»Se’n kan jag hjälpa er.»
»Hvar dag?»
»Ja. En gång om dagen. Två gånger
om dagen. När ni vill. Efter behag. —
Ska jag?»
Utan att lyfta på hufvudet, vände hon
det åt sidan.
»Det är ju alltid bra att kunna ett
yrke.»
»Således ska jag?»
Hon vände på hufvudet igen, nu åt an-
dra hållet.
»Har ni verkligen kallelsen . . .?»
Han böjde sig fram öfver bordet, men
just som han skulle svara, stod jungfrun i
dörren och anmälde ett besök.
Strax därefter kom den främmande in.
Det var en liten spenslig flicka om sjut-
ton år med ett par troskyldiga grå ögon,
en frisk barnamun, cendréfärgadt, ofrise-
radt hår och äfven i öfrigt ganska fri från
konstgrepp i sin toalett. Den enkla kläd-
ningen var af mörkt ylle, och kappans täm-
ligen snäfva ärmar förrådde, att den inte
var köpt i år.
Någon presentation behöfde inte komma
i fråga. Häradshöfding Ohrstedt kände lilla
Olga Strand, fröken Gärtruds kusin, förut.
Han hade träffat henne här i huset ett par
gånger, och dessutom var han på sätt och
vis kamrat med hennes far. De voro an-
ställda vid samma ämbetsverk med unge-
fär samma underordnade ställning, ty Strand,
ehuru gammal i tjänsten, hade aldrig ägt
den erforderliga energien att arbeta sig
upp.
Olga kom också för att tacka för bjud-
ningen i nästa vecka, men tillika för att
prata om, hur man haft det under
juldagarne.
Hedvig bjöd henne att sitta ned vid
det lilla svarta bordet
och talade genast om,
hur hon, hennes föräl-
drar och hennes syskon
tillbringat helgen, hvilka
främmande dehaft, hvad
de gjort, och hvad de
tänkte göra under de
närmaste dagarne. Där-
efter frågade hon, hvad
de haft för sig hemma
hos Olga.
’Den unga flickan bör-
jade sin redogörelse, men
hon hann inte säga mer
än ett par ord, förrän
Hedvig kom in i en
annan tankegång och
började tala om sina
julklappar.
Hon hade fått en
oändlighet med presen-
ter. Än sprang hon upp
efter någonting att visa..
Än drog hon Olga med
sig bort till någonting, som inte kunde
flyttas. Det var bara präktiga saker, den
ena vackrare än den andra, och hon trött-
nade inte att förklara deras förtjänster fram-
för andra föremål af samma slag.
Olga gaf till utrop på utrop af förtjus-
ning. Hon hade aldrig sett så mycket
vackra saker på en gång, och road af expo-
sitionen, instämde hon i loforden på det
mest barnsligt glädtiga och uppriktiga sätt.
»Nå hvad har du fått» — frågade Hed-
vig slutligen.
Det hade varit oartigt att inte göra don
frågan.
»Ja, jag har fått trefliga saker, jag med,»
svarade kusinen, under det hela hennes an-
sikte lystes upp af belåtanhet. »Fastän inte
så mycket som det här. Men en sak. . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
