Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893. IDUN 42J
VVX/x/x/x/x/xA/n/X/x/x/XAä/VxA/n/X/sZ ■V\a/\AAAAaa/v
£Jjgpp|PinpI
"Ssplr^**’
»1
mm
Dé spänna .sitt nät öfver .torn och tak, - -X’ ;
de klättra pä bergen och löpa i dalarne.- : -
I vilda skogar gär linien rak,
i hafvet läggs kabeln djupt under hvalarne.
Telegrafnålen gör sina jivarta sting,’ , - " XA
det surrar och plnglar i telefonerna^’ - A X
éj gränser finnas på jordens Ting, A ■ X
trots väderleksskiJlnaV emellan’zoneriia/. - /V
,- - ’ ’ . » x . v ’
„ - " , ’ ^ ^ / < s ’ ’
I trådarne blanda sig grat odr skratt“, , ’
där rusa tankar ur människohjärnorna.
Där .ljifder ett sorl både dag -och nått, • ;
och lyssna kan solen-och lyssna stjärnorna:’
Ett fmdesiécle-slåkte där’ . . - - - " "
XyX biktar i klagande’ dissonanserna-.
^iy-’QiiirE&son Tûâsfêrskaldeji .är,. .
==-?XtsenLslårrde djupa,- nervösa stanserna-.
XDeFteniat: liknäf en vändande röst
s.-’.-///,. vwAyXSx3net ^sfärerna iyffad, doft förtonande
’ ’.’’/.’’.’/////î/lJIJUV^wSx^.xvSofn^söker ur. världsalltets skö.te tröst:
,\V\ ,\’.n * v - " " ‘ ’ ’ •
>’ ,, \ ’ ’ ^ v ett svår,’som återljudär försonande!
tWVV’ - ’ ’• j’A
\ - \\ - - - - ’ - • - ■ - ■
\\Dch näten. Växa, i trådames brus
’.lallt Starkare mänga sig ångesttonerna.
. Och jorden -hvälfvér i natt och ljus
med- myllrande, .. väntande ,.. millionerna.
Fredrik Ngeander.
j.C-.F.r,.
(Illustratör: Jenny Nyström.)
»Och ser du här!» sade Hedvig afbry-
tande. *
Det var endast med ena örat, som hon
lyssnat till Olga, och nu kom hon plötsligt
i håg, att hon ännu inte visat sin guldring
med de två stora topaserna, som hon bar
på lillfingret. Och så blef det profning
och föredrag igen.
Men Olgas beundran var icke längre fullt
så liflig som förut, och hon vände ringen
mellan sina fingrar med en förströdd min.
»Det var rysligt, hvad du fått mycket,»
sade hon. »I fjol fick vi också en hel
mängd. Och det ä nog roligt att få så
många paketer. Men i år tyckte pappa
och mamma, att det var bättre, att vi fick
litet mindre saker, och i stället sådana som
det var mera värde i.»
»Ja, inte är det någon glädje att få skräp
inte. Då vill jag bellre vara utan,» sade
Hedvig och fortsatte sin förklaring öfver
stenarnas utsökta egenskaper. De voro sli-
pade på ett särskildt sätt, som gjorde dem
kostbarare, än de annars skulle ha varit,
och man kunde få leta igenom alla stadens
juvelerarebutiker, utan att lyckas uppspåra
några dylika.
Häradshöfding Öhrstedt satt och log för
sig själf. Han hade följt med den frukt-
lösa kamp, som Olga kämpat för att också
få ett ord med i laget om sin egen person
och det lilla hon hade att skryta med och
inte alldeles låta begrafva sig under den
vagnslast presenter och hyllningsgärder, som
Hedvig så triumferande körde fram med.
Det var nu andra eller tredje gången hon
försökte vinna gehör för att berätta om den
där julklappen, som hon tycktes vara så
stolt och förtjust öfver. Men det ville inte
lyckas. Hon fick inte fram en half me-
ning. Hennes firade kusin var allt för upp
tagen af sig och sitt för att kunna ha
något intresse öfver åt en annan.
Han funderade på, om han inte borde
göra den stackars flickan den tjänsten att
direkt fråga efter den där undanskuffade
presenten. Men dels var han rädd, att det
skulle låta ogrannlaga, och dels lade verk-
ligen Hedvig så beslag på deras uppmärk-
samhet, att det icke var lätt att föra kon-
versationen åt annat håll.
»Ja, nu har jag visst talat om alltihop,»
sade husets unga värdinna. Men så knäppte
hon med fingrarna. Det var en sak till,
som hon så när hade glömt. Hon hade
också fått en stor björnskinnskrage. Muff
hade hon förut.
»Nej,» utbrast Olga med nyväckt liflig-
het, som till och med var så stark, att hon
rodnade. »Ä det riktigt björnskinn?»
»Naturligtvis. Annars skulle jag då ej vilja
ha den.»
»Får jag se på den!»
Hedvig, som aldrig var olifvad för att
visa någonting, gick ut i tamburen och kom
in igen, klädd i den väldiga pälskragen,
hvari hennes lilla hufvud nästan försvann.
Kusinen skyndade fram och undersökte
den, strök den utmed håren, skilde dem
åt, slätade till dem igen och betraktade
skinnet från sidan för att noga kunna iakt-
taga färgskiftningen.
»Nej, vet du, Hedvig,» sade hon allvar-
ligt, nästan högtidligt, »det är inte riktigt
björnskinn. »
»Jo, det kan du vara lugn för.»
»Ne-ej. Björnskinn är mycket mörkare.»
Kragens ägarinna brast ut i ett högt
skratt.
»Kära Olga,» sade hon halft leende, halft,
högdraget, »du har visst aldrig sett äkta
björn.»
»Jo, det har jag.» Olga blef allt rödare
och rödare. »Jag har själf fått en björn-
skinnsmuff till julklapp.»
»Har du den med dig?»
»Ja.»
Hon gick bort till en stol, där hon vid
inträdet lagt ifrån sig den omnämnda hand-
skyddaren och bar fram den i dagern. Det
F. G> BJVB8TROM, Lampor, Bosättningsartiklar, Nysilfver, Galanterivaror.
Affären etablerad 1865. Kan erbjuda de solidaste artiklar i rikt urval nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
